Paus, äntligen och silversus

Idag är en sådan dag som man aldrig vill ska ta slut.
Igen. Jag vill trycka på paus just nu, här och nu.
   Paus.
   Kanske skulle jag ta ur batterierna ur klockorna och aldrig sluta låta himlen spegla min kropp och mitt rum i silver. Står tiden stilla då? Kan man ens göra så?
   Jag har fönstret öppet och fåglarna har faktiskt somnat nu. Ibland tänker jag äntligen, för lyssnar man riktigt noga blir de nästan lika jobbiga som människor som aldrig slutar prata. Men nu är det nästan knäpptyst, om man bortser från datafläkten, min Ikea-klocka och bilarna långt ute på vägen.
Och det här silvret är också som ett slags ljud. Ett konstant ljud som inte hörs mer än som ett svagt sus. Och allting är bara så himla fint och även om jag inte riktigt kan beskriva det just nu så sitter det fast här inne någonstans i min silverfärgade kropp, så någon gång, någon gång kanske jag kan beskriva lite mer exakt.

Förresten så har jag precis läst det här och det är så himla fint och jag blir nästan kär själv. Läs gärna de andra delarna också. Så. Himla. Fint.
Faktiskt.

Nu ska jag nog pausa i min ensamhet. (Och jag har nu hittat "Men det här är det väl dumt att slänga?" av Marcus Grahn som jag hade gömt lite för mig själv så att den inte skulle ta slut. Så nu tar den kanske slut ändå.)

För man har väl ett gevär bakom dörren?

Jag har hittat mitt drömhus. I en Lantliv-tidning. Det låg i Närke någonstans.

   Det var så fint och alldeles perfekt så som jag vill ha det. En röd liten stuga i en liten skog, med ett stort träd på gården, lite övervuxet och fint. 

   Problemet är bara att det bor någon annan människa där. Och att jag aldrig skulle ha råd med ett sådant fint hus. Tyvärr. Det är sanningen.

   Fast någon gång ska jag ändå ha råd, hade jag tänkt. För det vore kanske ändå rätt jobbigt att bo ensam ute i skogen när jag bara är arton år. Tänk så kommer det någon... En älg eller något... Fast om man bor ute i skogen har man väl ett gevär bakom dörren? Då får jag gratis mat också. Det kan ju vara gott. (För när jag bor i det fina huset ska jag nog inte vara vegetarian längre)

   Och om att inte ha råd: När jag har skrivit en bok och haft fina utställningar där folk har köpt mina bilder för en dyr peng ska jag absolut ha råd med det där fina huset. Kanske till och med ett ännu finare hus än det. Då kanske Lantliv vill komma hem till mig och hälsa på, ta några fina bilder, be mig sitta och le i något ljust rum med en katt i famnen. 

Kanske.

Och just nu har jag inte tid. Egentligen inte tid för någonting. I morgon har jag mitt livs viktigaste matteprov. Jag orkar inte och vet nästan resultatet med en gång. Men jag dör ju inte för det. Det är ju det som är så himla skönt med matteprov. Man dör inte. Bara lite inombords.

Lite om den senaste tiden.

En dag cyklade jag för det var så himla fint och åskvarmt.

Vägen var så fin så jag var tvungen att lägga mig ner lite.

Anna kom hit en dag och vi gick en sväng. Det var så himla fint och somrigt.

Sen hittade jag ett blått hav.

Och här är Anna faktiskt.

Jag och mamma kollade på Julias dansuppvisning. Hon var väldigt duktig men det var inte så himla kul att kolla på alla andra okända barn som dansade. Mamma somnade lite.

Vi åkte på 80 årskalas och Alva åt melon. Tog inte så mycket bilder för det var inte så mycket party direkt. Men vad väntar man sig när man blir så gammal?

Kusin Lukas.

Wilma.

Kusin Rebecka.

Och det var väl ungefär vad jag har gjort den senaste tiden.
Och pluggat. Eller, försökt i alla fall.

Ett försök till att sluta lyssna, och tänka på annat

Jag sitter och lyssnar på dödsångest.
Fruktansvärda skrik, en outhärdlig längtan, ett hat mot sig själv och andra.
Och jag lyssnar. Viker strumpor. Får nästan lite panik själv. Kan nästan inte röra mig.
Jag blir arg, på alla utom henne.
Lyssnar på Rammstein och vill att de ska skära sönder öronen lite grann helst. Tack.
Det känns så fult att säga att jag vet hur det känns. Men egentligen så vet nog alla det, mer eller mindre. Någon gång har nog de flesta känt att det vore skönt att sväva iväg lite, och helst aldrig komma tillbaks, bara kanske lite, lite tillbaks, om man kanske skulle ändra sig på vägen.
Så jag sitter här med en hög papper runt mig, lyssnar numera på Rammstein för att slippa höra skriken. Känner att jag faktiskt absolut inte kan göra det här, jag måste plugga, men jag kan inte. Jag måste, måste, måste skriva.
Det har jag känt på senaste tiden. Jag har nästan inte kunnat gjort någonting utan att skriva om det. Och det tycker jag är bra, för det är så himla skönt.
Jag har förresten fastnat i någonting. Vad vet jag egentligen inte riktigt. Men jag tror att det handlar om drömmar och fantasier och ingenting vill försvinna, jag kan nästan inte sluta.
"Hej alla KP-läsare! Jag är en tjej på arton år som helst vill leva i en dröm. Är det farligt att fastna i sina egna tankar? Blir man knäpp av det? Kan man någonsin komma ner på jorden igen? Tack på förhand."
Eller vad tror ni?

Min hjärna

Det här är en del av min hjärna, det jag skriver här. Ni ser min hjärna. Ni kan granska den, tycka till om den, tänka saker ni aldrig vågar säga och så vidare.

   Men jag har en till hemlighet. (Ni fick ju reda på en liten pinsam hemlighet igår om hur det går till när jag handlar).

Jag har en till hjärna. Den följer alltid med i min väska.

   Jag köpte den på Akademibokhandeln i Karlstad en gång, för faktiskt nästan exakt ett år sedan nu. Jag kommer ihåg att jag hade håltimme, ville komma ifrån och bara få umgås med min hjärna. Så jag köpte mig en, för den andra hjärnan jag hade hemma hade jag inte tagit med mig. Den är mycket finare än den jag har nu. Den är lite större och lite blommigare, men jag var tvungen att köpa en ny. För har jag inte min hjärna med mig så kan jag nog inte riktigt tänka. Den här hjärnan är i mindre format, har något slags grått tyg med silvriga hål i, och sidorna i den är gula och ser nästan lite gammal ut. Den är egentligen rätt fin den också, men det är insidan som räknar, som ni vet. Och hur är insidan? Jag kan inte granska min hjärna.

   Fast det är det som är hemligheten. Insidan är hemligheten, och jag tror att ni inte kommer få veta vad min hjärna tänker på för ens jag dör. Om ni har tur kanske ni får läsa om tio år, när min hjärna har börjat tänka på andra saker och det här är min gamla hjärna som bara sparat massa onödig information som ni kan granska några år senare.

   Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Men jag måste ha med mig hjärnan i väskan, ifall jag börjar tänka på något jag måste sätta ord på, ifall jag kommer på en fin mening som jag kan använda senare, ifall jag ser någonting jag måste komma ihåg och lite sådär.

  Snart är den här hjärnan full. Det känns väldigt bra att ha en hel bok fylld med små bokstäver, stora bokstäver, arga bokstäver, ledsna bokstäver, glada bokstäver, snirkliga bokstäver, skrivstilta bokstäver, slarviga bokstäver och prydliga bokstäver.

   Det är min hjärna.

   Och om jag skulle råka dö någon gång så är det frivilligt att läsa. Men jag varnar er nu. För det är min hjärna det handlar om. Men det skulle vara rätt fint om någon skulle vilja ta hand om alla mina texter. För jag har en del. 

   Det var bara det jag ville säga.

Det är en hemlighet.

Nu ska jag berätta en sak som egentligen är hemlig.
Här om dagen skulle jag åka och handla, mest för att få köra bil en sväng, för det är så kul, men jag tänkte att jag kunde göra någonting nyttigt samtidigt. Så jag skulle ta med mig Julia och handla, medan Jenny skulle till stan. Perfekt, tänkte jag. Det var bara det att Julia fick för sig att gå av mitt i stan tillsammans med Jenny, så jag blev ensam till affären.

Helt okej, tänkte jag först. Då gör jag det här snabbt så att jag kan åka hem igen! Så jag hoppade ur bilen i Välsviken, parkerade lite snett, tänkte skitsamma, för det var ändå inom rutan. Tog en vagn, kände mig vuxen och började handla. Ägg. Jaha. Det kan ju inte vara så svårt att köpa ägg. Tänkte jag.

Ägg alltså. Jag upptäckte att det finns gula, bruna, vita, stora, små, lagom, frigående, höns i bur, höns som har ätit något speciellt foder.... Och på handlingslistan jag fick av mamma stod det: Ägg. Men vilka ägg vill du ha då? Gula? Bruna? I grå förpackning? Femton eller bara tio ägg?
   Kan det inte bara finnas ett enda paket där det står ÄGG med stora bokstäver och så får man en av de här äggen, eller kanske lite blandade ägg i en förpackning? Hade inte det varit enklare?

Sen stod det LAX på lappen. Det var tydligen det största misstaget, men det visste jag inte då. Jag gick ut till fiskbilen som stod utanför och bad om att få LAX. Det fick jag. Till sju personer, för det var precis vad mamma hade sagt att vi behövde. Gött, tänkte jag. Då åker jag hem igen, utan den här prickiga korven, för den hittade jag faktiskt inte. (De har nog lika mycket korv, prickig som oprickig, som ägg)

Det var bara det att när maten var klar här hemma i lördags och mamma skulle ta fram laxen hade jag tydligen köpt ofärdig lax. Men hur skulle jag kunna veta det? Varmrök, kallrökt, röktrökt, kokt, vad finns det för laxar egentligen?! LAX som LAX, trodde jag.

Det är en hemlighet.
Julia säger att jag är lika dålig som pappa på att handla.
Men jag gör det i alla fall billigt, eftersom jag inte får med riktigt allt eller köper massa onödiga saker. Så det så. Men jag vet inte om jag tänker ta bilen för att handla någon mer gång.
För jag är lika dålig som pappa på att handla.
Men det är en hemlighet.

Jag älskar matte.

Nu har jag äntligen suttit i fyrtiofem minuter, som jag lovade Malin. Jag skulle plugga matte i fyrtiofem minuter. I början kändes det som att tiden stod stilla, men då var jag i alla fall koncentrerad. Den sista kvarten blev alla siffror och X och Y bara en enda röra och jag tänkte på hela andra saker utan att jag kunde hjälpa det. För det är så det är. Och så har det alltid varit. Jag tappar bort mig, jag tappar bort koncentrationen och det är som om jag hade dyskalkyli. (Jag gjorde förresten ett halvseriöst test här på Internet och det visade sig att jag skulle kunna ha det)

Jag tänkte till exempel på att efter de här fyrtiofem minuterna ska jag göra någonting roligt, som att skriva. Så nu äntligen gör jag det roliga! Samtidigt tänkte jag skriva lite om det tråkiga, så att ni kan förstå mig lite. För det är det jag har haft svårt med, eller det är det andra har haft svårt med, jag känner att ingen har tagit mina matteproblem på allvar.
   Då kan man ju tänka att matteproblem kanske inte är de största problemen som finns i världen, men eftersom jag har gått i skolan i ganska exakt tolv år (Jodu, där kan jag ha räknat fel rejält) så har jag haft matteproblem ganska exakt lika länge.

Allting började i trean. Innan det var jag jätteduktig på matte, men då handlade ju allting bara om plus och minus. Och det kan jag faktiskt.
   Men i trean. Då skulle vi göra någonting som hette "mellanled". Jag hade verkligen ingen aning om vad det var för något, hur man gjorde, varför man skulle göra det, och det har jag absolut inte nu heller. Jag kommer nog aldrig få reda på vad det är heller, men det var i alla fall där det började. Det blev svårare och svårare och i början vågade jag knappt fråga om hjälp. Alla andra i klassen satt och jobbade på och vad hur nöjda och glada som helst. (I alla fall vad jag såg. Kanske hade de lika stora problem som jag utan att jag såg det) Så istället satt jag och fyllde i skrivhäftet med blyerts i lite olika mönster, ritade, läste eller skrev istället.

Till slut hamnade jag så långt efter så att jag fick ont i magen av att gå till skolan de dagarna vi hade matte. Jag hatade matteboken, och ju äldre jag blev desto svårare blev det för mamma och pappa att hjälpa mig, vilket bara gjorde allting ännu svårare för mig.

När jag började på högstadiet fick jag tjata mig till att få hamna i specialgrupp, en mindre grupp för de som behövde mer hjälp. Läraren där var jätteduktig och han tog det lugnt och förklarade ordentligt.
   Men när jag gick i nian fick någon för sig att andra behövde min plats i den lilla gruppen så jag fick komma ut i en stor klass igen. Då blev jag såklart så himla arg för att ingen tog mig på allvar. På något sätt fick jag i alla fall godkänt i matte, hur kommer jag inte ihåg. Det var antagligen tack vare specialmatteläraren.

Men nu då?
Jo, jag går i tvåan på gymnasiet och jag har två veckor (=ca tre lektioner) på mig att klara hela Matte B. Jo, för det är så att jag har fått IG på nationella provet.
Jo. Så är det. Det känns ju himla roligt. Jag visste inte att två bokstäver kunde göra mig så himla besviken. Innan jag lämnade in provet räknade jag igenom mina möjliga poäng och jag tänkte att "Äntligen, jag kanske fixar det här!" Men det var ju helt fel. Åtta poäng ifrån godkänt tror jag att det var. Helt värdelöst.
Ändå har jag har varit tvungen att gå upp klockan sex varje tisdag för att åka in tidigare till skolan för att gå på extramatte, när resten av klassen börjar klockan ett. Och det nu helt utan resultat. Jag blir så himla glad.

Jag tror att det är så att många lärare tror att bara för att jag vill veta varför man använder division just där, varför man vill räkna ut k-värdet på linjen där, varför man gör såhär och inte så, varför skriver man x där och y där, så tror de att man vill göra det här ännu mer avancerat. Det är såklart helt fel. Jag vill bara veta varför man gör som man gör så att man kan försöka tänka lite logiskt själv.

Det här är inte så himla kul för de flesta att läsa, kanske mest för mamma eller någon som verkligen vill förstå sig på mig, men det känns ändå rätt skönt att skriva om det så att jag får ord på vad jag tycker är så himla svårt.

Nu känns det som att jag mest har sagt negativa saker och jag måste bara säga att jag har verkligen försökt. Det har jag. Jag har gått upp tidigare, jag har försökt att plugga hemma, jag har bett om hjälp, jag har gjort om, gjort annorlunda. Jag tror att jag har gjort vad jag har kunnat faktiskt. Men det räcker liksom inte att bara göra det, jag behöver hjälp från en annan hjärna.

I morgon är det tisdag och då vet i alla fall jag vad det betyder. Gå upp tidigt medan resten av klassen börjar ännu senare än ett eller till och med är helt lediga.

Jag älskar matte.

Jag råkade visst göra om lite.

Det var så tråkigt.
Jag hade så tråkigt.
Det känns som att det är sommarlov fast mest sommar utan lovet.
Jag har en del att göra men orkar inte ta tag i det.
Vill ha en dag som igår igen. Gjorde egentligen ingenting. Fotade lite, var på kalas lite, såg på hockey, grejade lite. Ja. En bra dag där man egentligen inte gör någonting speciellt.
Idag borde jag göra massa speciella saker.
Men vi får se.
Här får i alla fall ni se:

Sen kom jag på att hönor är finast på håll. Långt håll.

En dag man aldrig vill ska ta slut

Idag är en sån dag man aldrig vill ska ta slut.
Jag har lust att göra en massa saker, eller egentligen ingenting.
Men det här ingentinget är egentligen någonting,
men som mest bara är betydelsefullt för mig.
Och det ingentinget som är någonting är att gå ut och gå på den finaste platsen just nu. Det är precis här borta vid prästgården. Man går först en liten stig i skogen, sen kommer man ut på en liten skogsväg ner i någon slags allé där trädens gröna hänger ner och bildar en liten djungel. Följer man allén går man längs en kohage med jättefina och nyfikna kor. Och som sagt, om jag vore ett djur skulle jag nog vilja vara en ko. En ko som mår bra i sin fina och jättegröna hage och som bara äter och går runt bland kompisarna varje dag. Kan det finnas något bättre?
   Sen går man förbi ett litet hönshus med vita höns. Och fortsätter man där kommer man till prästgården som egentligen är himla fin, och sen kommer det visst ett till fint hus! Och så luktar det såhär somrigt, lantligt och grönt och fint. En blandning av hägg och kor, ungefär. Och nej, kor luktar egentligen inte äckligt. De luktar naturligt. Faktiskt.

Sen skulle jag helst vilja plocka i ordning här på mitt rum, för det mår jag faktiskt väldigt bra av. Jag skulle vilja sätta upp lite bilder här och var i huset, kanske sätta mig ute på något fint ställe för att skriva. Helst skulle jag vilja ha en hängmatta förresten, fast jag vill att den ska vara helt spindelfri, vilket antagligen är rätt svårt. Och just det. Min spindelfobi blir alltid mycket värre nu på sommaren när alla smyger sig fram från överallt. På vintern tänker jag "Åh, det här går ju bra" men här om dagen hade jag tre spindlar i fönstret plus en i sängen. I sängen! Fattar ni?! Där jag ska sova, gosa ner mig, ha det bra! Och så ligger den en jävla spindel där! Åh. Jag blir så arg på de här små äckliga sakerna. Dessutom råkade jag se en jättestor tarantella eller vad det nu heter (Kan tyvärr inte söka på Google för att kolla om det verkligen är så det heter, då kommer det antagligen upp jättestora bilder på äcklen) när jag och Julia var i djuraffären här om dagen.
   Nu blev visst det här inte alls lika mysigt längre...

Men vad jag ville säga är att en dag som denna borde aldrig ta slut. Faktiskt. Helst skulle jag vilja stanna tiden nu, frysa allting så att jag hinner med allt jag skulle vilja göra, även fast det egentligen inte är något speciellt. Sen när jag känner mig redo för morgondagen så trycker vi på play igen och så får vi se vad som händer då.

Då var det bara att längta till nästa fredag

Jag ska göra en bokhylla.
Eller nej.
Jag ska ta bort alla mina gamla fina burkar ur min hylla,
och göra ett hyllplan till en bokhylla.
Perfekt.
Där ska alla mina favoritböcker stå.
Marcus Grahns böcker, först och främst.
(Harry Potter är inte lika coolt)
Han har skrivit två fina böcker än så länge,
i alla fall vad jag har kommit åt.
Ena läste jag ut på en dag, på Swebus express mellan Karlstad och Malmö. Andra boken vill jag inte ens börja med.
Jag fick den idag. För jag träffade honom idag. Marcus Grahn. "Men det här är det väl dumt att slänga?" heter den. Boken.
Jag tänkte såhär:

Tänk att ni hittar den finaste boken på länge. Utan att knappt ha öppnat boken, bara läst ett litet, litet utdrag så vet ni att ni älskar den.
   Tänk också att boken är så himla, himla fin. Tänk att den har en sådan där kartongbrun färg och att boken heter någonting fint och att titeln står skrivet i en enkel handstil på framsidan.
   Tänk att det här måste vara det ni alltid längtat efter. Ni vill liksom aldrig att det ska ta slut, känslan, boken, och egentligen så vill ni knappt börja läsa den, men när ni väl gör det (för det gör ni, det måste ni) så tänker ni att vartenda litet ord betyder att man närmar sig slutet mer och mer. Man vill gråta för varje liten bokstav, man vill till slut glömma bort varje ord så att man kan läsa om och om igen. Man vill alltså nästan vara som en liten guldfisk som tappar minnet varje sekund. (Om nu det där är sant, det där med guldfisksminnet)
   Nu kan ni också tänka lite på hur jag vet att just den här boken är en sån bok, en vilja-glömma-så-att-man-aldrig-tröttnar-bok.
   Jo, det är så att jag har faktiskt läst den här författarens krönikor förut. Ja, i flera år faktiskt.
   Tänk hur glad jag blev när jag insåg att den här människan skulle skriva i VF varje fredag. Tänk hur glad jag blev varje fredag, speciellt när jag hade glömt bort att det var just fredag. Och tänk också lite på hur ledsen jag blev på torsdagsmorgnarna när jag trodde att det var fredag. Tänk vad tråkig fredagen blev när jag läst klart den där fina och inspirerande men alldeles för korta texten.
   Då var det bara att längta till nästa fredag.

Så igen. Jag ska ha en fin liten bokhylla, än så länge med två böcker.
Eller ja, problemet är att de här böckerna är nästan för fina för att stå, för fina att stå i en bokhylla. Jag vill ha med dem hela tiden, ha med dem i väskan eller i handen, så att jag lätt kan gå tillbaks till sida 159 i "Picasso valde också Kristinehamn" och tänka "Vad var det nu som stod där?". Och så går jag tillbaks. Och jag läser det igen:

"Stå upp, håll ett tal i en skopa, för vår rätt att bara hängslen och pensionsspara. Kom, bara. Kom, vänner av förvirring och paranoia. Kom, ni som inte heller vågar fickparkera. Kom, ni som inte vet när man ska kramas och när man ska skaka hand, ni som kör kuvade på vägrenen och släpper coolheten förbi. Ni som aldrig vill ringa till "Bingolotto" för att ni måste prata i tv om ni kommer fram. Ni som väljer tacohyllans allra mildaste sås. Ni som inte går mot röd gubbe, fast det inte ens är förbjudet.
Ni som gömmer reflexen i fickan."

Så var det. Lite förkortat.
Och nu ska jag gå.
Jag har lite burkar att flytta.

Jag tror att jag dör...

...I tystnaden, i äppeldoften, i en dödligt djup suck och "Jaså... Det var upptaget".
Det var upptaget på toan.
   Jag skämdes över tystnaden samtidigt som jag tittade på de blommiga skorna som tjejen framför mig hade. Jag tänkte att såhär är hela Sverige. Det enda man möts av är krossat äpple i en stel mun, någon som sväljer sin Loka med den senaste smaken alldeles för högt.
   Men knäckebröd? Hur kan någon ta med sig knäckebröd på Swebus express mot Göteborg, i Sverige, när man vet att det enda som hörs i hela Sverige är krossat äpple, Loka-klunkar och knäckebröd?
   För när det är tyst i Sverige, då är det tyst. Det vill jag lova, och det vet nog ni också.
   Sverige är pinsamt tyst alldeles för ofta, men den som är modig nog och försöker bryta den här hemska tystnaden med sitt knäckebröd, får antingen ett par svarta ögon riktade mig sig, eller ett leende som säger "Jag tycker synd om dig".

Förstår ni vad jag menar? Kan ni känna igen det där?
Fuskis Anna som åker till Grekland i morgon.

När jag blir stor

Då ska jag komma hem till ett litet rött hus med vita knutar.
Det röda huset med vita knutar ska allra helst ligga vid en sjö i en skog,
helst i en björkdunge, fast en stor tallskog vore inte heller helt fel.
Jag ska ha en liten och lagom gård, ett litet uthus, ett växthus och en gammal fin brunn.
Nere vid sjön ska jag ha en liten fin brygga, och någonstans på gården ska det springa en katt.
För en katt måste man ha när man bor på landet. Helst ska det vara en vanlig fin bondkatt.
Eller en fin orange. Bara den är fin och har fyra ben och helst en svans.
Kanske skulle man ha lite fler djur också. Det skulle vara mysigt. Fast jag vet nog inte riktigt hur man skulle ta hand om dem. En häst vore mysigt, men lilla Maja Axelborn är ingen hästmänniska. Egentligen så är jag en allergimänniska och det kommer jag nog alltid att vara. Men drömma får man, som tur är. Så en fin arbetshäst skulle man kanske ha.
Och det lilla fina röda huset med vita knutar skulle vara gammalt och fint, men inte fallfärdigt sådär som man skulle kunna tänka sig mitt ute i skogen. Det skulle vara fint renoverat med ljus inredning och stora fönster så att jag kan titta på hästen som går fritt ute på gården.
I det lilla fina röda huset skulle jag sitta och skriva, skriva vad som helst, jättebra och jättefint och sälja till alla som vill ha det. Varannan dag skulle det regna, varannan dag skulle det vara soligt och fint. För regn är ju väldigt inspirerande, i alla fall för mig.

Åh. Är det ingen som vet vart jag kan hitta det här fina stället?

Skulle jag kunna be och få en kanin?

I åldern kring sju ville man alltid ha söta, fina och luddiga små djur. Hundar, katter, kaniner, hamstrar. Allt litet och luddigt.
Sån var Julia. Hon tjatade till sig en kanin, en hamster och en sköldpadda. (Köp aldrig en sköldpadda) Hon lovade på heder och samvete att hon alltid skulle ta hand om och mata djuren, men det slutade såklart med att pappa gjorde det.
Jag ville egentligen aldrig ha något djur, jag har alltid varit allergisk. Men nu, nu är jag arton år och vill ha en kanin!

Tänk lite bara:
Nu är det sommar och alldeles grönt och fint ute. Passar det inte alldeles perfekt med en söt liten dvärgkanin som gräsklippare? Man flyttar runt buren varje dag, så får den nytt och fint gräs och så gödslar man dessutom gräsmattan så att den också mår bra.
Sen när man är ute och går promenad så letar man efter maskrosblad och man tar med de allra största fina hem så att lilla kaninen blir jätteglad och tycker om en ännu mer.
Och så måste den få springa lite fritt ibland, så att den känner att det är sommar och att livet är bra. Då gör man bara en jättestor inhägnad, då kan man själv ligga där inne på en filt och läsa världens bästa bok samtidigt som lilla kaninen springer runt och letar rymningsvägar eller bara vill bli gosad med.

Så... När jag kommer hem... Jag får väl ta bilen till stan och leta runt lite efter någon fin en.
Fast det är bara några problem... Såklart. Alldeles för många problem.

Vi har haft två kaniner förut. Ena lät som en gris och var aggressiv. Vi var nog alla lite rädda för den egentligen. Vi blev tvungna att avliva den för den fick cancer. Den andra var världens sötaste och den fick visst också cancer. Hur lyckas man med det? Jag vill inte ha en cancerkanin! Stackars lilla griskaninen och cancerkaninen.

Sen är jag ju lite allergisk också. Fast inte så mycket nu längre, hoppas jag. Jag har ju trots allt tagit sprutor för den här himla allergin i tre år nu. Och eftersom det skulle vara en utekanin så är det såklart bättre.

Och buren. Pappa har antagligen inte tid att bygga världens finaste bur. Jag får väl försöka själv i så fall. Lite sned och så skulle den kanske kunna bli, men ändå. Lilla kaninen skulle säkert bli nöjd och glad i alla fall.

Mamma, kan jag få köpa en kanin?
Julia, visst vill du nog också ha en kanin?
TACK!

Undra vad den ska heta...

Marknadsgodis, Malmö och Marcus

I mitt silvermolnsrum.
Det regnar ute och jag vill inte klaga. Det gör alla andra tillräckligt.
Nu blir det ju faktiskt ännu grönare och finare ute. Det kan ni ju tänka på.
Ni som klagar.
Men jag som inte klagar ska sitta på bussen till Malmö hela dagen.
Det gör absolut ingenting, för jag ska ha med mig marknadsgodis och en bok av min favoritförfattare just nu: Marcus Grahn. Bara hemsidan måste ju vara den finaste på länge.
Det blir nog faktiskt väldigt mysigt.
Och ni borde läsa någonting av Grahn. Gå till exempel in här och läs lite krönikor. Den med skrivarstugan är finast just nu. Längtar tills i morgon, då kommer en ny.
Nu ska jag ta bilen ner till fina lilla gamla regniga Väse och köpa lite karameller. För det är väl sånt man gör när det är marknad?
Det gör jag i alla fall.
Hej då så länge.

Dröm, verklighet, möjlighet, rådjursögon

En helt tom, vit sida. Alldeles tom. Men för varje ord jag skriver blir all det vita mer och mer osäkert. Pappret känns bättre när det är tomt. Då är ingenting sagt, ingenting bestämt, ingenting är verkligt och ingenting finns. Helt tomt och allt är möjligt. Men blir det möjligt? Kan jag göra verkligheten möjlig? Och vad är verkligheten?
   Ibland hatar jag orden som inte blir som jag tänkt mig, de förstör min verklighet eller det som är mina egentliga drömmar.
   I mina drömmar har jag en fantastisk stor hög med tomma papper, antingen randiga papper eller helt vanliga vita tomma. Möjligheter. Men det finaste av allt som jag har i drömmen, det bästa av allt, är högar med handskrivna texter, helt utan ett endaste osäkert ord, en stor alldeles perfekt verklighet eller kanske bara en dröm och inte det minsta verklighet.
   Och i denna dröm just nu får man skriva vad som helst. Men alla möjligheter finns och verkligheten är som en dröm. Eller drömmen är som verkligheten. Jag vet inte vilket.
   Samtidigt får man göra vad som helst i den här drömmen eller verkligheten, eller vad det nu är. Man får dricka rosévin varje eftermiddag i en solig stad där rådjursögonen aldrig slutar följa en. Och man är omtyckt ändå, fast man sitter alldeles ensam på en uteservering. För man har alltid rådjursögonens blickar.

Vårbilder på vårflickor och sen behöver jag hjälp

Så. Det var nog det.
Nu åker jag och hämtar bilen i Kristinehamn, så länge kan ni gärna hjälpa mig att fundera lite på en person jag skulle kunna göra ett reportage om. Han eller hon ska ha gjort eller varit med om något intressant som jag skulle kunna skriva om. Jag behöver lite hjälp... Helst ska personen finnas här i närheten och vilja bli intervjuad. Så HJÄLP!
Och om ni inte kan hjälpa mig med det kan ni ju i alla fall berätta vad ni tycker om bilderna. Allting blir så himla mycket bättre då.

Fina barn

Jag blev så himla sugen på att fota så igår åkte jag och hämtade Alva och Wilma.

Här tänkte jag visa er hur svårt det är att fota två stycken samtidigt.
När ena är fin är den andra... Mindre fin :)

Jag har nog världens finaste systrar tror jag.

Det råkar visst alltid bli mest bilder på Alva.

Sen lekte Wilma älskar - älskar inte. Det blev visst alltid älskar inte.

Mer en annan dag.

Silvermolnsrum

Det är inte grått, det är silver
Molnen speglar mitt rum i silver
Och jag vill bara lägga mig på golvet
Andas in sommarregnet genom fönstret
Andas in silvret
Och känna tiden som står stilla
I mitt silvermolnsrum






.

Lite nytt nu då.

Kom på att det kan vara lite roligare för er att se lite större bilder.
Jag och Julia skulle följa med Lisa och kolla på en liten hundis. Jag passade på att fota lite hemma hos Anders och Lisa, för de har så fint inne. Lisa hade precis köpt en jättefin liten teaterkikare.

Lisa är så påhittig och hon hittar alltid fina saker som passar så bra ihop med allt.

Jag funderar på att gå dit och bara fota alla fina små saker någon dag.

Här är söta Sally, som snart är Anders och Lisas.

I fredags följde Anna med mig hem, vi gick en sväng, fotade lite och sen drack vi vin på mitt rum samtidigt som vi skrattade åt Johan Glans och lyssnade på 90-talsmusik.

Motljus är fint.

För er som inte kunde ta er till museet nu i helgen så var det såhär min lilla del såg ut.

Så vi gick och kollade på lite utställningar. Jag tycker faktiskt att om ni bor i Väse eller någonstans här i närheten, gå då och se Anna Ledins utställning. Hon är ju från Väse och har fotat lite folk här ifrån, och det kan ju alltid vara kul att gå och se en utställning med bilder på folk man kanske känner eller känner igen.

Och det var det för idag.

Att åka till ett fint land och hur det är att det är allra sista dagen där

Det blev sista dagen och vi åkte utomlands i utomlandet. Alltså Vatikanstaten för att hälsa på gamle Påven. Jag tyckte att det kunde vara kul att se hur det ser ut där. Även fast det mesta som har med honom att göra är sjukt.

Det här taket kunde man se från lite här och var stans. Det var väldigt högt och sjukt stort. Nästan lite läskigt. Förstår inte hur de har kunnat bygga såna här stora saker förr i tiden.

Vi ställde oss i en jättelång kö som inte alls tog så lång tid som man trodde. Jag fick syn på den här gubben som gick runt och matade fåglar. Han hade också en väldigt fin kamera runt halsen. Det kändes lite som på film. Jag tror att han gick runt med pistol. Det kändes lite så. Han hade ju faktiskt solglasögon när det var mulet!

Det var utsmyckningar, målningar, tavlor och statyer överallt. Nästan allting i guld.

Vi var inte ensamma direkt.

Här inne låg en tomte och sov! Såg det ut som i alla fall... Det var väl något helgon, som i varje hörn.

Och här var Jesus, bakom en massa galler.

Den här var visst rätt känd. Så den får ni se!

Här i Vatikanstaten postade jag lite vykort hem. Och ni som inte fick några kan ju tänka på att ni fick ju faktiskt väldigt mycket bilder här. Och ni som fick vykort kan ju vara glad över att ni fick båda!

Det här är ett par äkta nunnor. Det fanns en del såna lite här och var. Och lite munkar också.

Vi började gå in mot Rom igen. Sen vilade vi (Jo, det behövdes fortfarande) och bakom mamma stod den här polisen och spanade ut över Tibern. Jag höll fram kameran så att han skulle se att jag vilja fotografera honom, men han skakade bara på huvudet. Jag tyckte att det hade varit så himla fint porträtt här, men det här smygfotot fick duga ändå.

Vi gick en sväng och kollade i fina affärer. En fick bli min favoritaffär, synd att det var så dyrt bara. Det var en liten trång affär med mörka hyllor ända upp till taket, fyllda med anteckningsböcker i alla möjliga storlekar, alla i äkta skinn. Det fanns också fjäderpennor och alla andra möjliga och omöjliga fina pennor i alla storlekar.
 Det fanns så himla mycket fint men det var så himla dyrt.
Sen gick vi och satte oss och tog ett varsitt glas rosévin och fick baconchips på det. Den här gubben kom och började spela. Kul med telet igen.

Tjuvkik.

Sen blev det verkligen sista natten och det blev så himla tråkigt. Egentligen ville man aldrig gå och lägga sig, även fast man var så himla trött efter allt gående. Så jag fotograferade utsikten lite, med mammas gamla analoga. Jag gillar verkligen den kameran.

Dagen efter gick vi upp tidigt och åt frukost, slängde in väskorna i en taxi som tog oss på en skramlig och osäker tur på väg till flygplatsen. Sen kom vi hem till ett grått och mulet Sverige igen.

Nu har ni sett alla värda bilder att se efter den här resan. Nu återstår bara bilderna, minnen och texter. Vi får se om det är någonting ni kommer få höra mer av eller inte.

Jag måste bara säga en sak till. Alla måste åka till Rom. Innan man dör ska man ha varit där, gärna fler gånger än en. Jag ska tillbaks i alla fall.