Ett försök till att sluta lyssna, och tänka på annat

Jag sitter och lyssnar på dödsångest.
Fruktansvärda skrik, en outhärdlig längtan, ett hat mot sig själv och andra.
Och jag lyssnar. Viker strumpor. Får nästan lite panik själv. Kan nästan inte röra mig.
Jag blir arg, på alla utom henne.
Lyssnar på Rammstein och vill att de ska skära sönder öronen lite grann helst. Tack.
Det känns så fult att säga att jag vet hur det känns. Men egentligen så vet nog alla det, mer eller mindre. Någon gång har nog de flesta känt att det vore skönt att sväva iväg lite, och helst aldrig komma tillbaks, bara kanske lite, lite tillbaks, om man kanske skulle ändra sig på vägen.
Så jag sitter här med en hög papper runt mig, lyssnar numera på Rammstein för att slippa höra skriken. Känner att jag faktiskt absolut inte kan göra det här, jag måste plugga, men jag kan inte. Jag måste, måste, måste skriva.
Det har jag känt på senaste tiden. Jag har nästan inte kunnat gjort någonting utan att skriva om det. Och det tycker jag är bra, för det är så himla skönt.
Jag har förresten fastnat i någonting. Vad vet jag egentligen inte riktigt. Men jag tror att det handlar om drömmar och fantasier och ingenting vill försvinna, jag kan nästan inte sluta.
"Hej alla KP-läsare! Jag är en tjej på arton år som helst vill leva i en dröm. Är det farligt att fastna i sina egna tankar? Blir man knäpp av det? Kan man någonsin komma ner på jorden igen? Tack på förhand."
Eller vad tror ni?