måndag 11 april 2016

VSCO

Ibland blir jag lite ledsen när jag tänker på att kameran ligger ganska oanvänd i perioder, men så kollade jag igenom kamerarullen på mobilen och såg att jag har tagit så himla många bra bilder som funkar ändå. Om jag får säga det själv. Man behöver verkligen inte släpa med sig den tunga kameran överallt och egentligen behöver man inte ens en om det inte är något speciellt som ska fotas.

Gå in här för att se lite vardagsbilder jag samlat ihop. Inget ni kanske redan inte har sett förut om ni följer mig där.

Det är vår nu och det är mycket på gång. Mycket att hålla reda på men saker och ting kommer falla på plats, frågan är bara när. Men jag överlever. Jag överlevde ju vintern, nu klarar jag allt.

tisdag 16 februari 2016

Tryck över bröstet

Tryck över bröstet.
   Jag har nog trott att jag har haft det förut, men det var innan jag visste hur det kändes på riktigt. Det andra har nog varit mer psykiskt, inte för att det är mindre verkligt, men det här måste vara det, det här trycket måste vara på riktigt. Om jag inte börjar få problem med hjärtat eller att det växer en stor tumör inom mig som trycker mot bröstkorgen, men det kan jag väl inte tänka mig, jag är nog bara lite hypokondrisk av mig. För egentligen mår jag bra. Jag är frisk. Men jag är så in i helvete stressad. Men samtidigt så himla himla lugn, och då är det kanske svårt att tro på mig när jag säger att jag är så stressad så att det känns som att jag ska dö.
   Det är inte så att jag springer runt som en yr höna och krånglar med saker och ting fram och tillbaka och försöker hinna med allt samtidigt. Stressen sitter i huvudet, och den gör mig helt matt. Helt matt.
   Och när jag har fått frågan om hur det är har jag ibland känt att ”Nej, inte ska jag väl öppna upp mig för alla om det här” och bara svarat att det är bra. Ibland kanske nästintill ljugit. Men att ha tryck över bröstet och ångest och uppleva stress är ju lika vanligt som att vara förkyld, så varför ska jag hålla inne på det? För att slippa göra andra besvärade när jag svarar ärligt på frågan om hur det är med mig? Så onödigt. Men när jag ibland svarat ärligt har jag ibland bara fått ett nervöst fniss tillbaka och då har jag bara känt mig dum som berättat. Men det är inte mitt fel. Och inte deras heller. För eftersom det är tabu att prata högt om ångest och psykisk ohälsa blir situationen så dum. Vi kan knappt prata om det, och när vi väl gör det är det ingen som vet hur det ska hanteras.
   Jag vet inte heller. Men ta mig på allvar när jag säger att jag har ångest och tryck över bröstet. Säg inte bara att jag ska rycka upp mig eller sluta stressa, för det går inte. Hade det varit så enkelt hade jag ryckt upp mig för länge sen.
   Min situation behöver förändras. Jag kanske ska vara helt ärlig från och med nu och säga det. Jag har ett jobb jag trivs väldigt bra med men som jag inte kan överleva på. Jag behöver jobba heltid för att ha råd att bo kvar i min lägenhet. Just nu har jag bara råd att köpa mat, varenda liten grej jag köper utöver det gör att jag i slutet av månaden kommer ligga på minus. Hade jag fått bestämma hade jag varit någon helt annanstans just nu, såklart utanför Sveriges gränser, men ekonomin sätter stopp så det är bara att glömma. Eller nej, inte glömma. Drömma. För det är jag bäst på.
   Så. Lösningen på det här problemet är förmodligen ett heltidsjobb. Då kanske trycket börjar lätta. Och jag kanske måste säga det, att jag är inte orolig för att det kommer bli bättre. Jag vet att allting kommer lösa sig. Jag måste bli bättre på att leva i nuet och att se positivt på saker och ting. Och jag måste börja uppskatta mina lediga dagar och försöka göra något vettigt av dom. Men just idag måste jag bara försöka andas. Ta en liten paus. Om någon dag kan jag ta tag i jobbtänket igen. Men låt mig bara ta det lugnt. Jag måste det ibland, för att inte gå sönder helt. Det kommer förmodligen ta ännu längre tid då. 


onsdag 16 december 2015

Det skulle kunna vara jag

Jag vet inte vad meningen med livet är, men en sak vet jag: Det är inte värt att fundera på att dö. Man kanske inte kan förvänta sig att leva 100% lyckligt jämt, men jag tror på att göra det som får en att må som bäst. Det finns ingen annan som kan bestämma vad som är rätt och fel för just en själv. 

Jag tror att allt som händer i livet sker av en anledning, och den anledningen är att man ska lära sig saker. Livet är en skola och det finns en del saker man måste ha lärt sig innan man är färdig att gå vidare. Till exempel hur det är att bli sviken, och hur det är att vara otroligt rik. Och vad är egentligen att vara rik? Handlar det om pengar eller kärlek? Störst av allt är kärleken har jag haft som ledande ord den här hösten. Det må låta klyschigt och simpelt, men när man tänker lite längre än så är det ganska självklart. Inget är viktigare än det.

Mycket som händer en här i livet får en kanske att fundera på vad det är för mening med det. Man tänker att ”Vad är meningen med det här hemska som håller på att hända mig nu?” men en dag kommer man se tillbaka och tänka ”Vilken tur att det där hände, jag lärde mig faktiskt någonting av det”. Jag tror det. Vissa saker måste man bara utstå, klara av och bli stark av. Och det för mig in på ämnet som jag har tänkt mycket på den senaste veckan. Att vilja dö.

Kanske får jag inte ens uttala mig om detta, jag har ju trots allt aldrig haft självmordstankar, men någon gång måste det vara nog. Jag står inte ut med tanken på hur många som går runt och inte vill leva längre. På Karolinska Institutets hemsida går det att läsa följande statistik: ”Totalt tog 1531 personer livet av sig under 2014. Av dessa var 1044 män och 487 kvinnor.” Det är 1531 personer för mycket. Jag har ingen lösning på detta problemet. Vem har det? Snälla hjälp.

Det skrämmer mig att det är så vansinnigt vanligt. Räck upp en hand alla som har haft någon i sin närhet som tagit livet av sig. Jag räcker upp min hand för två personer.

Det är inte mycket med det här problemet jag har kunskap om. Jag är inte speciellt insatt i hur tankarna går i en suicidal persons huvud eller hur psykvården funkar (eller inte funkar) i Sverige, men jag vet hur det är att få det där samtalet om att någon valt att avsluta sitt liv. Det är obeskrivligt.

Som sagt, den senaste veckan har jag tänkt så mycket på det här. Fan, vi måste ta hand om varandra. Hur svårt kan det vara? Vi lever alla här på samma premisser och vi är inte stora i det stora hela, i det oändliga universumet vi lever i. Vi måste leva så länge vi kan och göra det bästa av situationen. Och prata med varandra.

Många gånger kommer det så fruktansvärt oväntat och efteråt tänker man ”Hen som var så glad jämt, hur skulle vi kunna veta?” De allra gladaste personerna är kanske de som har något att dölja, vad vet jag.


Det skulle kunna vara jag.
   Eller du.



onsdag 9 december 2015

Självporträtt oktober - december





Det har blivit lite självporträtt nu på senare tid. Kolla in min andra instagram, sök på xlbrn så hittar ni mig eftersom jag inte riktigt är så bra på det här med att blogga längre.

tisdag 27 oktober 2015

Evelina & Mikael


Fotade Evelina & Mikaels bröllop för några veckor sedan. 

tisdag 22 september 2015

Malin








































Jag lever! Tillräckligt mycket för att kunna fota Malin och hennes lilla familj igår.

söndag 21 juni 2015

19 juni



(Klicka på bilderna för bättre kvalité)

måndag 8 juni 2015

Alvas bal



























Alva och Hannes bal tidigare idag.
   (Klicka på bilderna för bättre kvalité)

Husbilssemester



























Det luktar syren och sommarlovet har precis börjat. Vi packar in alldeles för många väskor i husbilen och semestern är igång. Vi åker långt, men vi har gjort det förut. Jag förstår det inte då, jag är för liten för det, men det här är vad som ska bli de allra finaste minnena och semestrarna i mitt liv.
   Vi åker över till Danmark, genom Tyskland och stannar för många gånger längst vägen för att mamma vill ta kort. Vi tar in på ett litet guesthouse där det bor en tjej i samma ålder som mig, men jag vågar inte leka med henne för jag kan inte tyska. Några år stannar vi på samma ställe igen och både hon och jag är äldre, hon har brutit foten och jag kommer ihåg henne så väl, att jag inte vågade leka med henne, fast jag kanske ville. Vi säger ingenting den här gången heller. Hon kommer förmodligen inte ihåg mig alls, så som jag minns henne flera år tidigare.
   Rutten har varit olika för varje år, och det är det som har gjort att jag har sett så många olika länder. Alla de böcker jag läst ut kring bergen i Schweiz och Österrike, norra Italien, Frankrike... Jag läste bok efter bok, jag och Julia lärde oss alla medhavda skivor helt utantill och jag kan fortfarande Anastacias skiva från 2004 helt utantill. Vi stannade på opersonliga mackar längst autobahn och en tysk tant trodde att pappa misshandlade Julia när hon var stökig en kväll. Vi åkte fort vidare.
   Vi såg så mycket utsikter, vingårdar, hav och berg att jag till slut tröttnade och satt kvar i bilen. Kanske var jag för liten för att uppskatta allting, men jag är glad att vi gjorde de här resorna. Det är dom som har fått mig att älska Italien. All god mat, all god glass. Jag åt pizza och pasta konstant i 2 veckor. Ingenting annat.

   När vi den här veckan stannade på ÖB på väg hem från Glaskogen mindes jag plötsligt allt detta. Det kändes som att vi var på ett billigt varuhus någonstans i Tyskland och jag var 12 år igen.

onsdag 6 maj 2015

VSCO


Hej allihopa.
Jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera men tills jag blir bättre eller hittar på något roligare så kolla in lite bilder här.

torsdag 26 februari 2015

Paradiset



























Jag är inte gjord för att bo i Sverige. Jag tror inte det, för jag får ångest när jag ser de kala björkarna, meterhöga gråa snöhögar och sandade vägar. Dags att boka nästa resa kanske.

söndag 22 februari 2015

Februari




























4 bilder från den 3 veckor långa resan.
Fisk. Skolflicka på Koh Lanta. Bangkok. Gatuhund i Bangkok.
Har ca 930 bilder att göra något roligt av i framtiden, en bok t.ex.
Hörs.

tisdag 27 januari 2015

Om rädslor, del 2

Mitt i paradiset lurar döden. Det är så det känns. Bland palmer och vita stränder, kristallklart vatten och fiskar i regnbågens alla färger lurar döden. Den har nyss varit här.  Eller, det är tio år sen och jag var inte ens där, men jag kan känna den. Jag ser den så väl för mitt inre...
 Långt bort ut över havet skymtar ett vitt sträck som växer sig större och större ju närmre den kommer. Det dånar och bubblar och jag känner paniken växa och jag vet exakt vad som kommer hända. Ingen kommer hinna undan. Nu dör vi. Jag drömmer ofta om det. Jag vet att en våg är på väg och jag dör. Vaknar i panik blandat med lättnad. Det är bara en dröm.
   Ibland funderar jag på om det har med att göra att jag har varit med om det i ett annat liv. Att jag har dött så, eftersom jag kan se det så exakt inom mig. Eller om vi räddade oss själva den gången för tio år sen när vi avbokade vår resa just precis dit och att vi med all säkerhet skulle dö om vi befann oss där då.
   Det låter knäppt, och det känns knäppt. Men jag har inte tittat på många klipp där ifrån för jag klarar inte av det, så det kan inte vara där ifrån det kommer. Men jag känner paniken, är jagad. Nyss var jag tvungen att googla och råkade ta reda på att 104 överlevande barn på Phi Phi förlorade båda sina föräldrar i olyckan...

99% av det vi oroar oss för kommer aldrig hända.


lördag 24 januari 2015

fredag 23 januari 2015

Om rädslor, del 1

Det börjar närma sig nu. Om en vecka åker vi. Och jag undrar, det jag känner nu, är det vad som kallas resfeber?
I så fall har jag resfrossa. Varje kväll innan jag ska sova ser jag tusen kaosbilder i huvudet. Och även fast jag vet att resan till flygplatsen är farligare än själva flygandet kan jag inte hjälpa det. Men jag tror jag har gått och blivit flygrädd.

Jag tänker tusen tankar i sekunden och jag dagdrömmer om kaos. Jag spelar upp olika scenarior för mitt inre om hur flygvärdinnorna börjar springa i gångarna och viska hetsigt till varandra, om hur flygplanet öppnas framför mina fötter och hur jag tvingas hoppa från ett exploderande flygplan flera hundra meter ner i iskallt hajvatten. 

Ungefär någon gång i månaden, kanske mer vid oroliga tillfällen, drömmer jag mardrömmar om flygplan. Vi är på väg till ett ställe långt långt bort, som vi längtat mycket till och som vi ser så himla mycket fram emot att få komma till. Allt är bra till en början, sedan inser jag att planet flyger väldigt lågt, extremt lågt, nästan så att vi tar i trädtopparna. Och planet har varken golv eller tak, så vi kan nästan känna träden mot våra fötter och vinden i håret. Helt plötsligt i drömmen känns allt så verkligt. Det är nu jag vet att jag ska dö. Och bara en sekund senare kraschar vi och jag dör i panik och vaknar i detsamma. 

Jag läser allt jag kommer åt om flygplan. Googlar så fort en fundering dyker upp, läser om flygrädsla och vilka obligatoriska saker ett flygplan måste gå igenom innan start, om olika ljud som kan uppstå, vart man sitter säkrast och kollar dagligen på favoritappen Flightradar 24 och lär mig omedvetet förkortningarna på flygplatserna. Självklart läser jag allt om de försvunna flygplanen och måste försöka komma åt hela redovisningen av den senaste kraschen när den blir offentlig.

Eller det kanske jag inte borde. Jag kanske bara borde få träffa en psykolog. 
   För 99% av det man oroar sig för kommer ändå inte hända.