Om en tisdagstext

"Hon hade tagit rosorna ur sin mormors trädgård. Det var de hon var allra räddast om, den sällsynta arten, men hon hade bönat och bett och till slut hade den gamla gett med sig. 
   Hon tänkte säga förlåt. Han tänkte göra slut. 

Hans bil stod som vanligt och väntade på henne vid busshållsplatsen vid kyrkan, och direkt såg hon att han var rödgråten i hela ansiktet och att tårar rann längst hans kinder. Hon hann inte fundera på vad som hade hänt innan han hade sagt det. Att han ville göra slut. 
   I chock hade hon stapplat ut ur bilen och omedvetet lämnat kvar buketten rosor på sätet där hon inte hann sitta längre än max femton sekunder. 
   Hennes mormor hade sagt att hon var tvungen att plantera om blommorna om hon skulle ta dem med sig. Nu visste hon att hon aldrig skulle få se de där blommorna igen.
   Och inte honom heller. 

När hon satt i sin säng den kvällen försökte hon ta djupa andetag för att lindra illamåendet, hon försökte slappna av i kroppen men det var omöjligt. Hennes händer kramade krampaktigt om lakanet där hon satt, hon böjde huvudet mot taket och varma tårar spred sig över hennes ansikte. 
   Hon kände doften av rosorna och av hans parfym, eftersom hon hade haft samma tröja som förra gången de hade setts. 

De hade gått i skolan tillsammans. de hade setts varje dag sedan de började gymnasiet, dag och natt, och nu var han borta. Hon visste att det var hennes fel, att det var han som inte hade orkat längre. Hon hade pressat honom för mycket, men hon ville ju verkligen flytta till det där huset i Frankrike som hennes morbror hade ägt. Han hade sagt nej, många gånger, men hon kunde inte släppa det. De hade bråkat, skrikit och gråtit i flera månader om det nu faktiskt, men han vägrade. Det var det enda hon ville, att flytta dit, om än bara för några månader, veckor kanske till och med.
   Och visst, nu hade hon alla möjligheter att göra precis som hon ville, att flytta, men hon visste att hon inte ville göra det utan honom. 
   När hon äntligen kunde slappna av den kvällen, när hon släppt det krampaktiga taget om lakanet låg hon och tänkte på honom. 
   Hon tänkte på de gånger han hade legat bredvid henne i sängen innan de somnat, smekt hennes hår och viskat i hennes öra hur bra hon var för honom, och hon mindes hans skäggstubb som lystes upp av månskenet utanför fönstret. Hon hade försiktigt smekt honom på kinden, känt de mjuka håren och han hade slutit sina ögon och till slut hade båda somnat, i varandras armar. 
   Aldrig mer. "

hej

Om två

Med dunkande huvud ser jag ångestsängen. Det är så jag kallar den nu. Får mer och mer ångest för varje gång mobilen plingar till. Hade jag varit ensam hade huvudet suttit i väggen nu.
   Ont i magen och vet inte om det är bra eller dåligt.
   Men allra mest lite ont i hjärtat.

Om att andas

Andas igen. Dina andetag.

Om helgen

Har bakat jättefina cupcakes, gosat med Herman och träffat Julia och Joakim. Och Louise. Bra.

Om att det är du

Somnar, vaknar, somnar igen och vaknar av att du håller om mig. Det gör ingenting, det gör ingenting att jag vaknar, för jag är så himla glad att det är du som ligger här och håller om mig, att det är du som andas på min rygg och att det är din kropp som gör min varm.
   Du vänder dig om och jag tänker att det kanske inte gör någonting, faktiskt, för vi båda vet att vi tycker om varandra så himla mycket i morgon också.

Om ingenting

Blir bjuden på bio ikväll. Blir nog bra.

Om svartvitt

...Och så tänker jag "rädda mig, någon" fast att jag vet att du är den enda som kan det.

Om minusgrader fast inte i hjärtat

Det är två minusgrader ute och fast du går bredvid mig är du tusen kilometer bort. Jag kämpar med att hålla tillbaks tårarna för jag vet att det kan sluta i katastrof.
   Vi fortsätter gå, jag blickar ner i marken utan att egentligen riktigt se någonting. Jag vet att stigen är snöbeklädd och att jag har mammas skor på mig, jag börjar redan bli kall om tårna.
   Plötsligt stannar du och tar tag i mina armar.
   - Gråt inte, säger du rakt in i mina ögon. Du är så fin nu.
   Och så kysser du mig flera gånger om och tårarna fryser nästan till is och jag önskar att våra kyssar också kunde göra det så att de aldrig tog slut för de är det enda som kan rädda mig nu.
   I mitt hjärta är det flera plusgrader och det slår hårdare nu än innan.

Om massa blandat

Blandat.
Innan skjortan gick sönder.
   Och innan det blev lite mer snö.

Nu fick jag en idé förresten.

Om min dag

Fyller visst 20 idag.
(Känner mig som 15)

Om den fjärde dagen

Fyra dagar in på det nya året ligger jag i din säng och gråter. Du känns som en evighet bort fast att du bara ligger några centimeter bort från mig, fast med ryggen vänd mot mig.
   Morgonen därpå känns du helt plötsligt så himla mycket närmre, jag håller din hand hårt och det går att andas normalt igen. Men du blir ändå så arg så att du håller på att trilla i vattnet från den lilla ekan och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gråten känns närmast men jag håller inne den.
   Känner att jag inte kan gråta den femte dagen på året. Det räckte med fjärde. Gott och väl för hela året.

Men bara några minuter senare håller du om mig igen.

Om handskrivna brev och så

Tycker verkligen att man borde få och skicka brev oftare.
   Och jo, sista bilden skulle egentligen röra på sig men det funkade visst bara om man klickade på den? Så klicka.

Om en text

"What is in this air? 
It feels like feathery dust everywhere 
and as I breathe it in 
I breathe the masculine scent of his skin"


- Maria Mena

Om allt

Vill säga att jag saknar dig redan, att det första jag kände när jag kom innanför dörren här hemma var hur mitt hår luktade dig, min tröja också. Går uppför trappan och ser min säng, försöker tränga bort tanken om att jag inte ska sova med dig i natt och jag blir arg på mig själv i smyg för att jag känner att benen håller på att ge vika och att ögonen börjar tåras ännu en gång.

Om mig

Fick förresten en mini-boomerang av Anna också.