söndag 27 november 2016

”If you’re not doing what you love, you’re wasting your time"

Ungefär så har jag känt de senaste kanske fem åren. Jag har jobbat och levt på, och jag har till och från haft det väldigt bra () men jag har inte gjort det jag har velat. Jag har känt mig fångad och fast, jag har inte känt mig hemma. När jag i slutet av sommaren började ta tag i mina problem började en riktig tung höst. Jag har alltid vetat att det kommer bli bra, någon gång, men jag har inte kunnat tänka längre än knappt en timme framåt i tiden. 
   Men så en dag i början på november, tre månader senare när min kropp hade vant sig med medicinen, kom jag på mig själv med att tänka att jag faktiskt mådde ganska bra. Jag kände att jag äntligen hade blivit lite mer som mig själv! Och lagom till dess blev jag erbjuden jobb ända fram till slutet av april. Då tänkte jag ”nu eller aldrig” och tackade ja till att jobba januari ut, gick hem och ansökte om visum och nu några dagar senare står jag här med en one way ticket till Australien!
   Planen är än så länge ganska oklar, vilket inte gör mig så mycket egentligen. Det får bli som det blir helt enkelt. Men det jag vet än så länge är att jag, Mattias & hans kompis Pontus tar flyget den 6:e februari och efter tjugonio timmars olika flygturer är vi framme i Sydney. Vi ska resa runt och kanske jobba lite smått för att ta oss vidare till nästa plats, och om vi trivs så hoppas jag att vi kommer stanna minst ett år.

Ett år… Det känns väldigt väldigt läskigt att behöva säga hej då till alla och veta att vi inte kommer ses på så himla länge. Det jobbigaste känns att inte bara kunna åka hem till mamma & pappa på söndagarna när hela familjen samlas, och att inte få krama Flora. Men allt i världen kommer vara värt det, det vet jag. Jag hoppas att den dagen jag kommer hem, om jag gör det, så kommer jag kunna uppskatta allting mycket mer. Och jag hoppas lära mig så mycket mer om mig själv, och kanske kommer jag ta reda på vad jag vill göra med resten av mitt liv. Vilket jävla äventyr jag har framför mig!



"For every goodbye there is a whole new world of hellos waiting at next destination"

måndag 10 oktober 2016

Vad man hinner prata om på åtta timmar

Rymden och dess oändlighet, havet och att det är lika ofattbart djupt som rymden är oändlig, mat och vad vi ska äta till lunch, vad vi gjorde i helgen, Japan och att det är 31 grader varmt där nu, att det inte är Kina som ligger på andra sidan jorden utan havet utanför Nya Zeeland (typ), drömmar och vad dom inspireras av, att ingen vet exakt varför människor gäspar, tankar, minnen och hjärnan, mitt drömjobb, vad jag gör istället för att se på tv, ubåtar, Marianergraven, lufttryck, Interstellar och Donnie Darko, tid och rum, vilken tid man skulle vilja leva i, kungar, matte, att lära sig, friskola där man får lära sig vad man vill, tacos, julklappar, psykisk ohälsa, sömngång, japansk musik, vad vi ville bli när vi var små (Jag arkeolog och L legokonstruktör), dinosaurier, tidskapslar, brev till oss själva, liv på andra planeter, digital tidskapsel i rymden och guldgrävning.
   Bland mycket, mycket annat. Det hinner aldrig bli långtråkigt på jobbet med vissa kollegor.

torsdag 6 oktober 2016

6 oktober


Det händer inte så ofta nu för tiden att jag slänger mig efter kameran, blir oftast mobilen istället, men ikväll så.

måndag 3 oktober 2016

Måndag

Idag mår jag såååå bra! Det känns jättekul faktiskt, det var länge sen som jag faktiskt mådde såhär bra som jag har gjort idag. Jag vågar inte hoppas på någon långvarig förbättring, men det kvittar väl eftersom jag fortfarande försöker ta en dag i taget. I morse kände jag att även fast jag inte sovit jättebra så skulle dagen gå bra och det gjorde den! Jag höll bara på att paniksomna två gånger vilket är en himla förbättring om man jämför med de senaste veckorna där jag inte ens har kunnat räkna hur många gånger jag har sett i kors pga extrem trötthet. Jag stannade dessutom kvar och jobbade in en timmes flex vilket jag inte heller gjort på hur länge som helst, så jag är sååå nöjd med mig själv idag! Och när jag kom hem behövde jag inte ens gå och lägga mig, helt otroligt eftersom jag alltid har däckat direkt efter jobbet annars. Kanske är det två dagars sjukskrivning från jobbet plus Väsehelg som gjorde det. Dock blir jag lite orolig nu, förmodligen helt i onödan, men det känns som att jag kommer vara helt slut i morgon pga att jag har varit så upp i varv idag.
   Idag bokade jag ett nytt terapisamtal, den här gången med vår företagshälsovård vi har genom jobbet. Det förra jag var på genom vårdcentralen var sådär, det kändes som att prata med en skolkurator. Hon gav mig bara självklara tips som att träna, äta bra och sova… Jahaja, SOVA säger du? Om jag inte kan det då?! Nä, då ska man inte dricka något på några timmar innan man går och lägger sig, inte äta alldeles för stor måltid alltför nära inpå läggdags, inte titta på någon skärm, inte sova på dagen och inte stressa och oroa sig. Vilket skämt. Då kan jag alltså inte göra något alls innan jag ska sova. Jaja, sa jag och vi bokade in en ny tid om över en månad. Glöm det, en gång i veckan vill jag ses, annars kommer det inte göra någon verkan. Tjarå.
   Jag fick även hem en ny matkasse idag, så det blir spännande att få testa lite nytt igen. Jag ska också försöka träna denna veckan så det kan bli bra detta! Försöker att hinna med att andas lite också.
   Hjälp, känns som att jag kommer krascha rejält om jag inte reder ut saker och ting och kör på som jag har gjort idag. Jaja, nu äre kvällsmat med fyrakilosfruktpåsen jag fick hem och sen natta så att det blir åtta timmars sömn!

torsdag 29 september 2016

Idag

Idag kom jag inte iväg till jobbet. Jag kände redan igår att det skulle bli tungt. Hela dagen tänkte jag på hur jag skulle orka ”i morgon”. Jag tänker jämt så, alltid ett steg i förväg. Inte på vad jag gör nu, utan vad jag ska göra sen. Jag stressar omedvetet, huvudet dunkar, hjärtat och bröstet brinner och tankarna flyger iväg som om jag tänker tusen olika tankar på en enda sekund. Det känns som att jag ska gå sönder. Varenda steg jag tar måste jag tänka ut i förväg så att jag ska klara av att ta mig fram och jag är helt yr av utmattning. Min hjärna känns överhettad, totalt slut, den behöver vila men det finns det inte tid till. Förutom idag, jag var tvungen.
   Jag gick faktiskt upp med tanken om att jag skulle ta mig iväg, även om det fanns en liten del i mig som kände att jag inte skulle orka. Ju längre jag kom i morgonprocessen, tvätta ansiktet, sminka mig, göra frukost, äta frukost och borsta tänderna, ju mer kände jag att jag dör om jag måste jobba idag. Så jag pausade där vid påklädningen, slängde iväg ett sms till chefen och gick och la mig igen.
  Det känns som helt rätt beslut nu men också som ett sånt himla stort misslyckande att inte orka gå till jobbet ärligt talat. Tack och lov så var min chef väldigt förstående och tipsade mig om att höra av mig till folkhälsovården. I morgon ska jag iväg på mitt första terapisamtal som jag har haft bokat ett tag nu, funkar inte det ska jag lyssna på hans tips. 
   Egentligen skulle jag behöva fler såna här dagar, jag vet att det inte räcker med en dag hemma såhär för att bli bra. Men kanske hjälper det lite. I morgon är det fredag och det kan jag nog stå ut med. Idag tänker jag inte bestämma någonting jag ska göra, inte i helgen heller. Det funkar inte för mig att ha saker planerade nu, jag stressar ihjäl mig över det.
   Enda saken jag kanske behöver planera in lite bättre är väl sömnen… Så godnatt!

tisdag 27 september 2016

Mat

När jag var elva år slutade jag äta kött. Jag tyckte att det var segt och knastrigt, jag fick kväljningar hela tiden och kunde inte fortsätta äta. Jag kommer ihåg så väl att jag alltid bara åt sås och potatis och petade bort köttet. Jag blev såklart aldrig mätt, och till slut sa mamma att jag skulle pröva att äta vegetariskt, som hon gjorde, bara för att få i mig något.
   Det är tretton år sedan och jag saknar inte kött det minsta. Klart att det kan lukta gott ibland, speciellt när pappa har en älgstek på spisen en söndag, men de gångerna jag försökt att äta går det inte med mer än bara någon tugga. Tyvärr. För jag skulle så himla gärna vilja äta kött som alla andra. Det är så himla enkelt att äta det alla andra äter. Ni anar inte hur många gånger jag fått vänta på maten tills alla köttätare har ätit upp, fått kall mat serverad eller fått ta en smörgås för att det inte finns något vegetariskt alternativ. Ur vissa synpunkter kan det ju vara bra att inte äta så mycket kött, men jag har bara gjort det för min egen skull, för att inte spy helt enkelt, hur vidrigt det än låter. 
   Och att jag har gjort det för min egen skull har verkligen inte varit till någon fördel för mig, jag har nämligen världens järnbrist. Och det kan vara det som gör hela den här depressionen värre. Av järnbrist kan man känna sig trött, bli yr och ha svårt med syreupptagningen, få ont i huvudet och hjärtklappning. Hej hej! 
   Under de här åren som vegetarian har jag fått höra att det är extra viktigt att få i sig alla näringsämnen när man inte äter kött. Jaja, har jag tänkt och fortsatt med min smörgås/fil/macka/vegetariska korv/soppa. (Och godis och chips…) Jag har inte fattat att det har varit så viktigt att få i sig alla vitaminer man behöver för att må bra. 
   Det började då, vad jag kommer ihåg i alla fall, när jag var elva år och slutade äta som alla andra. Sen dess har jag haft så himla svårt med maten. Jag har tvingat i mig den där vegetariska korven som nästan aldrig är god och jag har ironiskt nog haft svårt för grönsaker. Jag har aldrig gillat mat helt enkelt, det har bara varit ett nödvändigt ont för mig. 
   Som tur är har vi alltid gjort två maträtter hemma när jag var mindre, eftersom mamma också är vegetarian och resten av familjen inte. Då har jag kunnat äta vad jag har velat, men ibland är det ingenting som har passat. Då har jag kanske bara tagit en smörgås eller fil, eller ibland bara hoppat över att äta. Jag har såklart varit jättehungrig jätteofta. Det har varit väldigt jobbigt många gånger, det är ju sjukt att låta hungern gå så långt att man är helt svimfärdig bara för att man inte gillar maten som serveras. Helst av allt skulle jag vilja ha ett piller som gör mig mätt samtidigt som jag får i mig allt jag behöver för att må bra.
   I perioder är det fortfarande väldigt svårt. Det är så enkelt att göra falukorv och makaroner, köttbullar och potatis, spagetti och köttfärssås och JA, jag kan väl äta vegetarisk korv, vegetariska köttbullar och vegetarisk köttfärssås, men jag spyr på det! Ibland går det bra men det är ingen nöjesätning direkt utan jag slänger i mig så fort jag kan för att slippa känna efter hur äckligt det är.
   Jag har olika veckor där det är lite enklare att känna inspiration till att hitta nya maträtter och fixa ihop dom. Förra veckan fick jag hem en matkasse jag hade beställt, med tre olika vegetariska maträtter. Det var faktiskt kul att laga mat och det blev riktigt gott. Det var så skönt att slippa sitta och leta recept, handla och planera, det var bara att laga och äta. Det går alltid åt så himla mycket energi att tänka på vad jag ska äta så det här var hur bra som helst för mig. Jag är expert på att hitta fel i maträtter och blir sällan nöjd.
   Det känns som någon slags ätstörning. Kanske heter den ätstörningen att vara vegetarian, eller kanske bara att vara riktigt jävla kräsen. Oavsett vad så är det en riktigt stor stress inom mig som det känns som att jag aldrig kommer komma över.

lördag 24 september 2016

Tack

Hej allihopa! Jag måste börja med att säga tack, både för kommentarerna jag fått på Facebook och på andra ställen. Det betyder jättemycket och jag uppskattar det verkligen, mer än jag kanske visar. Det är så kul att så många läser och faktiskt hör av sig också. Det var ju väldigt länge sen jag skrev här nu så jag tänkte bli bättre på det framöver, det är ju ändå en av mina favoritsysselsättningar.
   Jag tänkte vara helt öppen och ärlig nu. Vi får se vad det blir av det hela, en del av det som kommer komma kanske är ”fel” att berätta, jag vet inte. ”Framtida arbetsgivare kanske läser och inte vill anställa en person som tar massa tabletter” var det någon som sa. (Mamma…) Jag tänker att jag ska strunta i det. Kanske är det helt idiotiskt, men som sagt vill jag vara öppen och ärlig. Kan vi inte bara komma överens om att vi ska vara det mer nu? Ärliga. Det är ju helt sjukt att vi ska skämmas över psykisk ohälsa som faktiskt är en folksjukdom?! Hallå, alla känner någon med någon slags psykisk ohälsa och ändå är det så få som pratar öppet om det. Jag googlar lite snabbt och det här är alltså den största orsaken till sjukskrivningar i Sverige nu för tiden…
   Så. För lite mer än en månad sen började jag på ett nytt jobb. Bara några dagar innan började jag med antidepressiva. Första perioden man äter får man ännu mer ångest, min läkare sa att det kunde dröja en vecka, kanske två, tills det började bli bättre. Nu har det gått ett bra tag och jag vet inte om det är så himla mycket bättre, men jag kämpar på. Det har varit jättejobbigt att börja på ett nytt jobb och vara så himla instabil. Det är svårt att vara glad och trevlig, försöka lära känna folk och samtidigt intressera sig för jobbet och lära sig nya saker samtidigt som det bränns i hjärtat och hjärnan håller på att gå sönder av all information som tas in och av alla tankar som redan finns där. Det känns inte som att hjärnan hänger med riktigt. 
   För några år sen när en annan person i min närhet skulle börja med antidepp var jag lite skeptisk. Jag har alltid varit lite tveksam mot tabletter, jag äter gärna inte ens Alvedon om jag absolut inte måste, det känns som att kroppen klarar av det där själv. Men sen insåg jag det positiva i det hela och såg skillnaden själv. Och jag tänker att kroppen och hjärnan faktiskt kan behöva lite hjälp på traven ibland. Det här är bara en period, jag vill inte äta massa mediciner hela livet utan bara tills det klingar av. Det kan dröja ett tag men det får gå. Jag ser ingen annan utväg just nu faktiskt, eftersom jag har haft ångest ganska länge nu och det går liksom aldrig över av sig självt. 
   Idag är det lördag och egentligen skulle jag bara behöva stanna inne i sängen hela helgen känns det som. Mitt inre och min hjärna behöver lugn och ro och tystnad men samtidigt vet jag att jag ändå inte kommer kunna ta igen all den sömn jag behöver. Jag är kanske inte heller sovtrött jämt utan bara helt matt, slut. Och det gör ju så himla mycket att komma ut och se lite folk också, bara ta sig ut och inte tänka så mycket.

   ”Inte tänka så mycket.” Haha.

torsdag 22 september 2016

Livet

Min hjärna hänger inte riktigt med just nu. Jag är inne i en riktig tung period och känner mig så förvirrad. För någon månad sen bestämde jag mig för att göra något åt den här ångesten jag haft lite till och från ett bra tag nu och det var nog då det började på riktigt. Då kom allting till mig och det är kanske först nu jag börjar inse saker och ting med mitt liv. Jag vet inte. Det är så jävla svårt. Inga tankar är klara. 
   Det har hänt så mycket i mitt liv det senaste året och det har bara blivit för mycket. Jag har gjort slut, sagt upp mig, blivit ihop, flyttat och bytt jobb två gånger inom loppet av ett år. Mitt huvud hänger inte med. Jag har i och för sig alltid tänkt mycket och varit känslig av mig men det är nu jag börjar inse att det kanske inte ska vara riktigt såhär.
   Jag har förstått att det inte är riktigt normalt att vara såhär slutkörd som jag är, såhär stressad över livet och maten och sömnen och allt. När jag kommer hem från jobbet måste jag slänga mig i sängen och det första jag tänker på när jag vaknar är hur skönt det ska bli att få komma hem och lägga sig igen eftersom jag aldrig är utvilad. Jag vaknar flera gånger under natten och är alltid vaken när klockan ringer 04:50. Många gånger är jag så trött när jag sitter på jobbet att jag ser i kors och att till och med golvet ser inbjudande ut att ligga på.
   Vissa dagar är bättre än andra såklart. Det går väldigt mycket upp och ner och ibland hänger jag inte ens med i svängarna själv. Många säger till mig att jag inte ser ut att må så dåligt och att jag ska "rycka upp mig" och att "alla kan ha en dålig dag", men just nu har jag inte bara en dålig dag utan det är mer än så. Och det är ju tur att jag inte ser ut så som jag känner mig för det hade inte varit en trevlig syn för någon...
   Jag måste flera gånger under dagen berömma mig själv över saker jag gör, och jag tänker det helt automatiskt numera. ”Vad duktig jag är som går upp, som cyklar till jobbet, som jobbar och som är trevlig, som lagar mat, som diskar och vad duktig jag är som har tränat nu, visst är jag?” Jag måste göra så för att inse att jag faktiskt gör bra saker hela tiden för mig. Men måste jag vara så duktig jämt? Varför berömmer jag inte mig själv när jag ätit en hel choklad till exempel? ”Vad duktig du är som har unnat dig så nu, det är du värd". Den här stressen... Många gånger vill jag bara släppa taget om allt, lägga mig ner på golvet och skrika "Ta hand om mig!" men det gör man ju bara inte...
   Det är väldigt svårt att reda ut tankarna kring det här när jag är mitt i det men jag är inte orolig över mig själv eller hur framtiden ser ut. Jag vet att det kommer bli bra och att jag kommer komma över det här. Ångest får man kanske leva med till viss del, det svåra som jag ska lära mig nu är nog att hantera den.
   Och jag vill absolut inte att någon ska bli orolig över mig nu när det här blir läst av andra än mig själv. Det är inte meningen att någon ska tycka synd om mig på något sätt utan jag vill dela med mig av det här bara för att det kanske ska kunna bli lite lättare och mer accepterat med ångest och psykiska problem som det är så mycket hysch-hysch kring jämt. Vissa saker som jag kommer berätta om kanske andra tycker är knäppt att jag delar med mig av men jag tycker inte att jag har någonting att skämmas över. Jag tycker inte att jag är knäpp, det är samhället som har gjort mig knäpp och gett mig den här hetsen över att jag aldrig är bra nog. (Sen måste jag bara tillägga att jag vill inte dö. Det har jag aldrig velat. Det är bara inte alltid så kul att vara mig jämt...)
   Som sagt. Jag vet att det kommer bli bra och att jag kommer komma över det här. Jag har en pojkvän som jag har jätteroligt ihop med, en stor familj som jag vet alltid finns här för mig, jag har ett jobb jag trivs bra med och jag ser ljust på min framtid.
   Det enda som jag tror kan bota denna depression är mat och sömn. Och lite frisk luft, lagom med träning och möjligtvis lite kärlek.
   Så, godnatt!



söndag 18 september 2016

Högbergsfältet


Efter en ordentlig pannkakssöndagsfrukost tog jag om M en tur med bilen till Högbergsfältets naturreservat i Filipstad. Vi skulle egentligen kolla på kalkbrottets blåa vatten men det var helt uttorkat så då hade vi tur att stöta på det här andra fina vi inte hade någon aning om att det fanns ens. Skogsstigar, tjurhagar och spegelblank sjö.
   Värmland 

torsdag 14 juli 2016

8 år och tiden går

För åtta år sen var jag 16 år och hade aldrig tidigare tänkt på döden tills den här dagen då den svepte mig över mig som ett mörkt moln. Jag förstod att från den ena dagen till den andra kan en person bara sluta finnas. Och det var så jävla läskigt att inse.
   Jag har skrivit om det förut, förmodligen minst fem gånger de tidigare åren, om hur jag fick reda på vad som hade hänt. Det känns överdrivet att ta upp det även i år igen. Det var länge sen nu, och jag var så ung. Och han med.
   Ibland funderar jag på hur det hade varit om han fortfarande hade levt. Vad hade han gjort? Vart hade han bott? Hade han haft barn?
   Sen den där dagen för åtta år sedan har döden alltid varit närvarande på något vis. Och med tiden har jag lärt mig att döden inte behöver vara så mörk som jag kanske trodde i början. För vad jag menar med att döden är närvarande är att han är närvarande. Och alla andra som också är borta.
   ”Vi ska fika i himlen”, som pappa sa.

   Men jag tycker nog att det går lika bra att fika här på jorden också.



lördag 21 maj 2016

onsdag 4 maj 2016

Vår i maj

Träden blir bara grönare för varje dag som går, och i helgen ska det bli tjugo grader. Det är maj och jag är så jävla glad. I vintras trodde jag aldrig att jag skulle överleva såhär långt. Det gjorde jag, och nu känner jag att jag lever. 
   Jag cyklar nerför en backe med solen i ryggen och vinden i håret. Jag ser platser jag inte visste fanns i staden jag hade tusen fördomar om och dom försvinner mer och mer, om än långsamt. Det finns faktiskt fina hus med stora lyxiga verandor. Än så länge är det typ bara det jag har upptäckt, och tydligen är det precis vad jag anses fint nog. Jag blåser en perfekt bubbla av tuggummit och jag ler. Åker och köper en resväska. 
   På kvällen tar jag en springtur och hittar ännu mer nya ställen. Utsikter över centrum och bostadsområden, en fin kyrkogård, och jag springer fel och jag springer inte alls för det är så mycket uppför. Överallt vill jag stanna och ta bilder för att det är så fint, grönt, men jag misslyckas hela tiden och jag vet inte om det beror på min fotografiförmåga nu för tiden eller om det helt enkelt är så att vissa saker kan helt enkelt inte fångas. 
   När jag sitter på balkongen och äter pasta med extra mycket parmesan skulle jag kunna vara i Italien. Solen bränner min hud för andra dagen i rad och det är helt fantastiskt. Pastan smakar så mycket godare än sist jag åt precis samma, då inne vid köksbordet. Nu är jag någon helt annanstans i mina tankar. 
   Jag tar min packade väska och går och fixar det sista inför mitt nya jobb. Äntligen, efter flera flera månader av ångest om jobb och pengar är det äntligen ordnat. Allt är påskrivet, på måndag börjar jag jobba heltid. 
   När jag går där på trottoaren i min nya stad känner jag för en kort stund, en minut eller så, att det är nog såhär det känns att vara lycklig. Det känns fjantigt och det kanske bara är påhittat, men så känns det. Gräset är grönt och körsbärsträden rosa, jag måste ta av mig jackan och det gör inget att jag tappade bort mina bästa solglasögon i helgen, jag vill ändå ha all sol som finns i ansiktet.
   Jag tar tåget mot Göteborg och Elinor och tänker att bättre än såhär kan det nog inte bli. Överallt efter vägen syns harar och rådjur på ängarna, jag ser hur många vitsippedungar som helst, det är inte ett moln på himlen, gärderna gödslas, folk tar en tidig eftermiddag och långhelg och sitter ute vid husväggar, min spellista är uppdaterad och jag har med mig så mycket matsäck som jag vet att jag inte kommer orka äta upp. Det gör inte ens något att tåget blev tjugo minuter försenat efter bara fyra minuter. 

Jag säger det inte ofta, snarare aldrig, men läser du detta betyder det förmodligen att vi har någon slags relation och då vill jag säga: Tack för att du finns. Och tack för att jag får finnas. 
Nu är det vår!

måndag 11 april 2016

VSCO

Ibland blir jag lite ledsen när jag tänker på att kameran ligger ganska oanvänd i perioder, men så kollade jag igenom kamerarullen på mobilen och såg att jag har tagit så himla många bra bilder som funkar ändå. Om jag får säga det själv. Man behöver verkligen inte släpa med sig den tunga kameran överallt och egentligen behöver man inte ens en om det inte är något speciellt som ska fotas.

Gå in här för att se lite vardagsbilder jag samlat ihop. Inget ni kanske redan inte har sett förut om ni följer mig där.

Det är vår nu och det är mycket på gång. Mycket att hålla reda på men saker och ting kommer falla på plats, frågan är bara när. Men jag överlever. Jag överlevde ju vintern, nu klarar jag allt.

tisdag 16 februari 2016

Tryck över bröstet

Tryck över bröstet.
   Jag har nog trott att jag har haft det förut, men det var innan jag visste hur det kändes på riktigt. Det andra har nog varit mer psykiskt, inte för att det är mindre verkligt, men det här måste vara det, det här trycket måste vara på riktigt. Om jag inte börjar få problem med hjärtat eller att det växer en stor tumör inom mig som trycker mot bröstkorgen, men det kan jag väl inte tänka mig, jag är nog bara lite hypokondrisk av mig. För egentligen mår jag bra. Jag är frisk. Men jag är så in i helvete stressad. Men samtidigt så himla himla lugn, och då är det kanske svårt att tro på mig när jag säger att jag är så stressad så att det känns som att jag ska dö.
   Det är inte så att jag springer runt som en yr höna och krånglar med saker och ting fram och tillbaka och försöker hinna med allt samtidigt. Stressen sitter i huvudet, och den gör mig helt matt. Helt matt.
   Och när jag har fått frågan om hur det är har jag ibland känt att ”Nej, inte ska jag väl öppna upp mig för alla om det här” och bara svarat att det är bra. Ibland kanske nästintill ljugit. Men att ha tryck över bröstet och ångest och uppleva stress är ju lika vanligt som att vara förkyld, så varför ska jag hålla inne på det? För att slippa göra andra besvärade när jag svarar ärligt på frågan om hur det är med mig? Så onödigt. Men när jag ibland svarat ärligt har jag ibland bara fått ett nervöst fniss tillbaka och då har jag bara känt mig dum som berättat. Men det är inte mitt fel. Och inte deras heller. För eftersom det är tabu att prata högt om ångest och psykisk ohälsa blir situationen så dum. Vi kan knappt prata om det, och när vi väl gör det är det ingen som vet hur det ska hanteras.
   Jag vet inte heller. Men ta mig på allvar när jag säger att jag har ångest och tryck över bröstet. Säg inte bara att jag ska rycka upp mig eller sluta stressa, för det går inte. Hade det varit så enkelt hade jag ryckt upp mig för länge sen.
   Min situation behöver förändras. Jag kanske ska vara helt ärlig från och med nu och säga det. Jag har ett jobb jag trivs väldigt bra med men som jag inte kan överleva på. Jag behöver jobba heltid för att ha råd att bo kvar i min lägenhet. Just nu har jag bara råd att köpa mat, varenda liten grej jag köper utöver det gör att jag i slutet av månaden kommer ligga på minus. Hade jag fått bestämma hade jag varit någon helt annanstans just nu, såklart utanför Sveriges gränser, men ekonomin sätter stopp så det är bara att glömma. Eller nej, inte glömma. Drömma. För det är jag bäst på.
   Så. Lösningen på det här problemet är förmodligen ett heltidsjobb. Då kanske trycket börjar lätta. Och jag kanske måste säga det, att jag är inte orolig för att det kommer bli bättre. Jag vet att allting kommer lösa sig. Jag måste bli bättre på att leva i nuet och att se positivt på saker och ting. Och jag måste börja uppskatta mina lediga dagar och försöka göra något vettigt av dom. Men just idag måste jag bara försöka andas. Ta en liten paus. Om någon dag kan jag ta tag i jobbtänket igen. Men låt mig bara ta det lugnt. Jag måste det ibland, för att inte gå sönder helt. Det kommer förmodligen ta ännu längre tid då. 


onsdag 16 december 2015

Det skulle kunna vara jag

Jag vet inte vad meningen med livet är, men en sak vet jag: Det är inte värt att fundera på att dö. Man kanske inte kan förvänta sig att leva 100% lyckligt jämt, men jag tror på att göra det som får en att må som bäst. Det finns ingen annan som kan bestämma vad som är rätt och fel för just en själv. 

Jag tror att allt som händer i livet sker av en anledning, och den anledningen är att man ska lära sig saker. Livet är en skola och det finns en del saker man måste ha lärt sig innan man är färdig att gå vidare. Till exempel hur det är att bli sviken, och hur det är att vara otroligt rik. Och vad är egentligen att vara rik? Handlar det om pengar eller kärlek? Störst av allt är kärleken har jag haft som ledande ord den här hösten. Det må låta klyschigt och simpelt, men när man tänker lite längre än så är det ganska självklart. Inget är viktigare än det.

Mycket som händer en här i livet får en kanske att fundera på vad det är för mening med det. Man tänker att ”Vad är meningen med det här hemska som håller på att hända mig nu?” men en dag kommer man se tillbaka och tänka ”Vilken tur att det där hände, jag lärde mig faktiskt någonting av det”. Jag tror det. Vissa saker måste man bara utstå, klara av och bli stark av. Och det för mig in på ämnet som jag har tänkt mycket på den senaste veckan. Att vilja dö.

Kanske får jag inte ens uttala mig om detta, jag har ju trots allt aldrig haft självmordstankar, men någon gång måste det vara nog. Jag står inte ut med tanken på hur många som går runt och inte vill leva längre. På Karolinska Institutets hemsida går det att läsa följande statistik: ”Totalt tog 1531 personer livet av sig under 2014. Av dessa var 1044 män och 487 kvinnor.” Det är 1531 personer för mycket. Jag har ingen lösning på detta problemet. Vem har det? Snälla hjälp.

Det skrämmer mig att det är så vansinnigt vanligt. Räck upp en hand alla som har haft någon i sin närhet som tagit livet av sig. Jag räcker upp min hand för två personer.

Det är inte mycket med det här problemet jag har kunskap om. Jag är inte speciellt insatt i hur tankarna går i en suicidal persons huvud eller hur psykvården funkar (eller inte funkar) i Sverige, men jag vet hur det är att få det där samtalet om att någon valt att avsluta sitt liv. Det är obeskrivligt.

Som sagt, den senaste veckan har jag tänkt så mycket på det här. Fan, vi måste ta hand om varandra. Hur svårt kan det vara? Vi lever alla här på samma premisser och vi är inte stora i det stora hela, i det oändliga universumet vi lever i. Vi måste leva så länge vi kan och göra det bästa av situationen. Och prata med varandra.

Många gånger kommer det så fruktansvärt oväntat och efteråt tänker man ”Hen som var så glad jämt, hur skulle vi kunna veta?” De allra gladaste personerna är kanske de som har något att dölja, vad vet jag.


Det skulle kunna vara jag.
   Eller du.