onsdag 14 juni 2017

b/w 2




Klicka.

b/w


(Tryck på bilderna för bättre kvalité, som vanligt)

måndag 24 april 2017

The space behind your heart

Det här börjar verkligen bli mitt hem nu, det börjar kännas som det. Jag vet vilken väg som är snabbast ner till hamnen från huset (att ta genvägen över High St istället för att följa Darley Rd hela vägen ner) och jag vet att det är bäst att handla på Coles istället för Aldi, att det går en flygplansväg rakt ovanför vårt hus, jag vet vart man ska bada om man vill slippa bli bränd av blue bottles (stranden vid hamnen eller alla ocean pools), jag vet att man tjänar tio minuter på att ta fast ferryn in till city men att den är två dollar dyrare, jag har lärt mig vilken yoghurtsort som är godast att äta till frukost (den dyraste) och jag har äntligen lärt mig att ta med mig solglasögon ut vart jag än går även om det är mulet. Jag kan tycka att det är bättre att sitta inomhus på färjan eftersom jag kan utsikten utantill, även om jag fortfarande verkligen uppskattar den. 

För det är så fint här, det är helt overkligt. Till och med när jag är inomhus har jag svårt att fatta. När vi kollar på film har jag svårt att koncentrera mig för det enda jag ser är Orions bälte precis utanför fönstret, och jag tänker att det är otroligt att stjärnhimlen kan synas så bra när vi är så nära en sån stor stad som Sydney. Återgår till filmen en kort stund när James kramar min hand extra hårt när de säger någonting meningsfullt som han menar är åt mig. När vi går promenader på kvällarna måste jag hålla i hans arm för att kunna gå rakt för att jag hellre kollar upp på stjärnorna än någonting annat.

”Du säger att du är lost men du har levt i tjugofem år och jag tror att du vet innerst inne vem du är” får jag höra och ja, det kanske stämmer. Bara det att jag blir så förvirrad av omgivningen jämt som på något sätt alltid försöker förändra den jag är och vad jag vill. För här borta gör jag saker jag aldrig gjort förut. Saker jag vill göra, men aldrig skulle komma på tanken att göra om ingen pushade mig till det.

Förra helgen vaknade vi tidigt och jag bjöd på trasiga pannkakor gjorda på ägg från grannen (väldigt lokalproducerat) och svindyr hjortronsylt från Sverige (inte så lokalproducerat) och sen fucking sprang vi Manly to Spit walk som är en mil lång costalwalk längst stränder, genom skogen, upp på bergsslätter och med utsikt över hela Manly och Stilla havet. Fattade ni det där, jag sprang?! Dagen innan hade jag skrattat åt James när han sa att han brukar springa samma runda och ta bussen tillbaka, för det är en helt sjuk runda. Men jag gjorde det?! Sen sprang jag såklart inte prick hela tiden utan behövde vattenpauser, andningspauser och utsiktspauser, men ibland bara flög jag fram både upp och ner över de där jobbiga trappstegen. Jag kände mig cool som orkade! Tanken att springa en mil hade såklart aldrig slagit mig hemma, jag orkar ju aldrig ens springa till bussen utan väntar hellre en timme på nästa. ”Do one thing everyday that scares you” och det var den där dagens läskigaste grej, att ge sig ut och springa så långt, bland spindlar dessutom. Förra gången jag gick den rundan var bland mina första dagar här i Manly och då var jag livrädd att gå där pga alla spindlar. Men nu var det ingen fara alls! Jag har vant mig lite, så skönt!

Det har börjat bli någon slags vardag här nu, efter snart tre månader på andra sidan jorden, men jag älskar det. Ibland är det lätt att glömma hur lyckligt lottad jag är som går här bland palmer och stränder, men så råkar jag trilla in på en drömmig gata som är så annorlunda från allt jag är van vid och slås av tanken att jag faktiskt är här; jag klarade det?!








tisdag 21 mars 2017

Tankar jag tänkt såhär långt under resan

  • Det är fruktansvärt svårt att lära sig att det är vänstertrafik. Svårare än det var att lära sig höger och vänster när jag var liten. Tittar åt alla håll tusen gånger extra bara för att, men här om dagen råkade jag cykla i motsatt riktning i en rondell... Som var tom tack och lov. Gav J ett gott skratt i alla fall, varsågod!
  • Den eviga frågan: Vad ska jag svara på frågan ”What’s up?” Ge mig ett svar som alltid funkar, tack. Jag förstår liksom inte om jag ska svara vad jag gör just nu eller hur jag mår, eller om jag ska svara på något helt annat?!
  • Kan man dricka ett glas vin varje kväll? Kan man dricka flera glas vin varje kväll? PS. Vinet är ju oftast gott här också!
  • Att omringas av folk som är experter på engelska (australiensare, amerikaner och engelsmän bor här i huset) tär på självförtroendet lika mycket som det gör en till en expert själv. Medan de slänger sig med ord som ”delicious”, ”delicate” och ”amazing” är ”good” det enda jag kan svara på frågan om maten var god eller hur min dag har varit. To be continued, jag övar på.
  • Jag blir väldigt dagvill utan rutiner, men för mig funkar det bra att ha tisdag eller lördag när som helst i veckan.
  • Jag har fortfarande inte lärt mig att tänka i dollar, vilket ibland ger mig en liten kick i vardagen när jag kollar kontot… 
  • Om det är mulet tänker jag genast ”kallt” och ”jag behöver inga solglasögon” vilket jag måste försöka släppa. Det är inte kallt bara för att det är mulet och solen lyser igenom molnen otroligt bra så jo, solglasögon är ett måste varje dag. Dags att lära sig det nu efter en och en halv månad kanske?
  • Spring inte med flipflops. Framför allt inte i trappor, i klänning, då kan man trilla och visa rumpan för killen som går bakom en. (Jo, det har hänt mig)
  • Vad ska man ha för kläder när det spöregnar och är svinvarmt? Man blir ju klassblöt av svett om man har regnjacka på sig liksom, allt blir superfuktigt!
  • JAG BOR HÄR

söndag 12 mars 2017

Mars

Idag vaknade jag av James, som jag bor hos, som sa ”Maja, wake up and bring your camera, you have to see the sunrise” och på baksidan av huset lyste hela himlen i alla möjliga röda, orangea och rosa nyanser på bara några minuter. Det är så sjukt att jag är här och gör allt det här på andra sidan jorden. Det är så skönt att slippa vara hemma och längta efter ljuset och värmen, för här finns precis allt det jämt. Varför ens utsätta sig för något annat, känner jag. Livet kan faktiskt vara såhär bra.
   Nu har jag varit här i lite mer än en månad och det finns ingenting jag saknar förutom att jag längtar lite efter personer. Men annars finns allt och mer än jag behöver även här. Jag har fortfarande inga planer utan tar allting som det kommer.

Igår tog James med mig till Manly Dam Mountain Bike track, som tydligen ska vara en av Sydney’s bästa mountain bike tracks, där vi cyklade runt i fyra (!) timmar. Jag trodde att jag skulle dö flera gånger, bland annat genom att bli påkörd av galen trafik, bli påkörd pga att jag glömmer bort att det är vänstertrafik, dö av värmeslag/vätskebrist/extrem huvudvärk, trilla och bryta nacken eller i alla fall trilla och slå ut tänderna mot alla stenarna. Trots att det var min första gång (typ) på en mountain bike överlevde jag och kom undan med endast ett gäng blåmärken, och jag trillade bara en endaste gång. Men det var helt sjukt faktiskt, i alla fall för mig, att ge sig ut i 25 grader och stekande sol, med en liten vattenflaska och cykla i galna uppförsbackar med rullgrus och oregelbundna jättevassa stenar. Varför kan dom bara inte asfaltera?! tänkte jag tusen gånger när jag var tvungen att hoppa av och dra cykeln. Jag tänkte också att ”Jag är för gammal för det här” medan en annan i sällskapet, en man i femtioårsåldern, körde som en galning och bara kastade sig ut för alla gupp och stup och branter. Men han var en galning också, han hade cyklat från Belgien till Kina, och det säger väl en hel del… 
   Idag tänker jag bara ta det lugnt och vila upp kroppen efter gårdagen. Alldeles snart ska jag ta en morgonpromenad, gå och köpa lite frukt, och lite senare gå på yoga. James har tagit mig till ett jättefint yogaställe som ligger här nere i Manly. Det är ljust och högt i tak med mörka takbjälkar och det luktar hur gott som helst inne i studion. Jag fick fem yogalektioner för 170 kr, ni hör ju?! 
   Förresten, igår var det tydligen en fiskare som fiskade från klipporna just precis där vi bor, som blev bortsvept av vågorna och dog?! Sjukt.


onsdag 1 mars 2017

North Head - Manly

Det är helt underbart här. Jag är tillbaka i Manly nu. Jag trivdes verkligen bra här, och när jag fick frågan om att bo här gratis kunde jag inte tacka nej. Jag bodde fyra nätter i Coogee, som var väldigt fint, men det var inte jättebra väder under tiden jag var där så jag fick nog inte se stället från sin bästa sida. Så nu bor jag i North Head i Manly, i ett hus som jag delar med en läkare från USA och en seglarinstruktör från England.
   North Head är en nationalpark där dom förr i tiden hade en karantärstation där dom isolerade personer med misstänkta dödliga sjukdomar så att de inte skulle spridas till resten av befolkningen. Här finns också världens finaste utsikt över Sydneys skyline som är lika fin i dagsljus som i solnedgången. Naturen är så fin och grön, med bland annat eukalyptusträd som luktar himmelskt, exotiska blommor, knäppa fåglar som kakaduor och färgglada lorikeets, pungråttor och bandicoots som är så söta. Dock har väl alla paradis brister, och att det finns gigantiska spindlar här har väl inte undgått någon, så jag testas inför denna fobi varje dag. Jag hoppas att jag en dag inte ska få en panikattack när jag nästan håller på att ta på en huntsman spider, som jag gjorde här om dagen. (Googla!)
  Jag har fortfarande ingen aning om vart jag ska ta vägen framöver eller några idéer på vad jag ska göra med resten av livet, utan just nu har jag det bara så himla bra här. Jag försöker verkligen leva i nuet och bara tänka på mig själv. Känner att jag redan har växt väldigt mycket, och jag har bara varit här i tre veckor. 
   Idag är det första mars och första dagen av ”våren” hemma i Sverige. Här är det första dagen av hösten och det ser ut att bli regn minst en vecka framöver. Varmt, tätt sommarregn med ca 25 grader varmt. Men äh, vad gör väl lite regn i paradiset?

PS. Jag tror fortfarande att det är bäst att följa mig på instagram för att se mina bilder.

söndag 19 februari 2017

Mitt liv nu

Nu har jag varit här i elva dagar. Det känns bra, och jag längtar fortfarande inte hem alls. Men om jag skulle få önska så skulle det nog vara att alla jag tycker om kom hit. Idag, framför allt nu på eftermiddagen och kvällen, har jag känt mig lite ensam faktiskt. Okej, kanske inte ensam, men det är något här som gör att jag känner att jag inte riktigt passar in. Jag trivs hur bra som helst i Manly, det gör jag. Men det är något i det här rummet jag bor i på hostlet… Jag delar ett litet rum med fem killar, varav tre som nog är några år yngre än mig och som gillar att festa, och två i femtioårsåldern kanske, som jobbar. Och så jag, ensam liten tjej från Sverige som inte gör något som dom gör. Det är väl det, att jag inte är som dom, som gör att jag ännu en gång känner att jag inte passar in. Jag ska verkligen anstränga mig för att fortsätta på mitt spår, utan att bry mig om vad ”alla andra” gör och känna dåligt samvete över att jag inte är ute och super som dom, och att jag inte jobbar och tjänar pengar och är ”duktig”. Det är inte en sån resa jag är på, inte en sån resa jag vill ha just nu.
   Jag trivs bra i mitt eget sällskap, även om det kommer såna här små stunder av svackor, som egentligen nog inte är en svacka utan bara helt normala tankar. Tack och lov har jag inte haft så många av dom, och jag tror att jag kommer klara mig väldigt bra. Klart att det kommer komma såna här stunder, jag tror att jag kanske börjar landa nu efter allt som hänt. Inte nog med alla jobbiga saker som hänt under hösten och vintern, nu har jag liksom flyttat helt ensam till andra sidan jorden?! Som om det inte vore nog redan liksom. Men som sagt, det känns bra! Jag mår bra!
   Det har varit lite regnigt här nu i tre dagar, det har faktiskt inte gjort mig speciellt mycket. Jag har hittat på saker ändå. Tog bussen till ett shoppingcenter, Warringah Mall, här om dagen och gick runt där i flera timmar och idag när det för en gångs skull inte såg ut som att det skulle ösa ner gick jag ut på en promenad efter frukosten. Det var fortfarande mulet ute, såg ut att vara lite svalare, och jag hade inte tänkt gå så långt, men det var som att jag drogs till Manly to Spit Scenic walkway som jag har hört lite om, så det slutade med att jag gick en mil genom skogen/djungeln, längst kusten och massa olika gömda stränder, upp på branter med världens finaste utsikter över havet (där man kan se valar om man är där rätt årstid!), upp och ner i trappor bland spindlar och ödlor. Det var verkligen en riktig utmaning för mig och min spindelfobi, men jag klarade det! 
   Jag får höra att jag är modig som gör allt det här helt ensam. Att jag åker till andra sidan jorden, tar tunnelbanan till mitt boende direkt när jag landar, hittar rätt och fel ställe, åker båt till nästa, går dit fötterna bär mig, går en mil bland spindlar osv, men jag känner mig inte så modig. För mig är det faktiskt ingen stor grej, det här jag gör. Jag bara gör det. Jag känner mig varken modig eller duktig, fast jag kanske borde? Eller? Jag vet inte. Det är väl någon slags process det här, om ett tag kanske jag kommer känna mig stolt över det jag gör? Just nu är jag ju mitt i det.
   I morgon ser det ut att bli sol och fint igen, då ska jag göra ”det gamla vanliga”, alltså vakna när jag vill, äta frukost bestående av någon slags proteinshake och något pannkaksaktigt till bröd, säga att jag vill stanna på hostlet till på söndag minst, smörja in mig med spf 50 (man måste det här, solen bränner nåt så fruktansvärt!) och gå ner och lägga mig på antingen Shelly beach eller Manly Sunset beach och läsa eller lyssna på en bok eller podcast. När jag börjar bli hungrig kommer jag förmodligen gå och köpa en vegetarisk burrito eller sushi och äta i skuggan, gå in på rummet och ta det lugnt en stund, duscha med flipflopsen på eftersom golvet är så vidrigt och gå ut en sväng igen för att kolla på solnedgången. Något mer än det behöver jag inte just nu!

   Hoppas att ni har det bra hemma, men jag tror nog att ni hade mått ännu bättre här borta.

Bilder från resan lägger jag upp på min instagram lite då och då, följ mig gärna där om ni inte redan gör det.

lördag 11 februari 2017

No reason to stay, is a good reason to go




Så länge som jag velat åka, och äntligen är jag påväg. Flyger över farliga länder på tolvtusen meters höjd och över storstäder som glittrar som gigantiska kretskort. Jag älskar att flyga över städer på natten. Kanske så älskar jag på något sätt att flyga ändå, trots att jag egentligen mest skulle beskriva mig som flygrädd. Det är någonting med lugnet ombord sådär högt upp i luften, långt ifrån det verkliga livet. Det är som att allt där nere inte existerar och att man lever något slags liv i undantagstillstånd. 
   Jag äter, sover och lyssnar på poddar om vartannat. Jag flyger framåt i tiden och det är natt nästan hela tiden, kanske för att jag missade dagen när vi mellanlandade på flygplatserna i Doha och Singapore. Jag är jättenervös i tullen i Singapore för bara några timmar innan vi lyfte läste jag att det är dödsstraff på att smuggla narkotika in i landet. Som om jag ens skulle göra det, men jag har ju en hel icakasse full med mediciner. När jag väl kommer till gränskontrollerna så vinkar dom bara förbi mig. Jag slipper dödsstraffet.
   På sista planet, från Singapore till Sydney, känner jag att det äntligen börjar närma sig. Det jag har längtat efter så länge är snart påväg att bli min verklighet. Jag är nervös, men tänker att jag ska ta en sak i taget. Vi flyger säkert flera timmar över röd obebodd öken. Så mycket guld det säkert gömmer sig där nere…
   Vid inflygningen ser jag hela Sydney. Det är mulet, lite regnigt men varmt säger piloten. Vad som helst, tänker jag, bara det inte är som hemma i Sverige. 
   Jag tror att jag kommer gilla detta. Det är mycket finare än vad jag hade kunnat drömma om, och jag mår så bra här utan stress och utan att veta vilken dag det är. Det är precis såhär jag vill att mitt liv ska vara just nu.

lördag 28 januari 2017

28 januari

Resan närmar sig med stormsteg och jag försöker hinna med. Hinna med att njuta av de sista dagarna här hemma och ta vara på dom så gott det går. Just nu tycker jag att jag lyckas rätt bra faktiskt, för jag har slutat med alla måsten. Jag är färdig med jobbet och tänker aldrig mer gå upp klockan fem på morgonen. Egentligen har jag måndag och tisdag kvar men jag har bestämt mig för att det får räcka som det är. Det tar alldeles för mycket energi just nu, så det känns skönt att ha bestämt sig att det får vara bra som det är. En sak jag lärt mig under det här året är att jag inte kan ha ett stillasittande jobb. Det är sjukt vad jag har kämpat mig igenom de här timmarna på en och samma stol, ibland helt ensam med mina tankar. Men nu är jag färdig med det, och känner att jag redan mår bättre. Släpp det där!
   Jag har fixat det mesta nu, köpt ny ryggsäck och lagt fram det mesta jag ska ha med, men hur packar man för ett år? Jag har ingen aning. Jag har laddat upp med podcasts inför den 29 timmar långa flygresan (mellanlandningar inräknat i dom timmarna) och bokat boende de två första dagarna så att jag kan sova bort jetlagen. Jag planerar att spendera första tiden i lugn och ro på någon skön strand med böcker som enda sällskap.
   I natt övade jag på att leva simpelt för jag och F sov i ett vindskydd ute i skogen. Kanske är konstigt att förbereda sig på att leva i trettiogradig värme genom att sova utomhus när det är nollgradigt men jag fick ändå in det där lugnet jag hoppas kommer infinna sig när jag väl är där nere. Jag sov från och till, frös från och till, men mest var jag bara där och levde. Det var en jävligt skön känsla faktiskt. Ute i en kolsvart skog där det enda som hördes var knaster från brasan trivdes jag faktiskt bättre än jag trodde att jag skulle göra. Det var ett annorlunda fredagsmys men jag spenderar hellre tiden på det sättet än framför tvn, som ni vet.
   Tjarå!

   

torsdag 19 januari 2017

Januari

Varför känner jag att jag måste förklara mig? Jag är hemma och är sjuk, men har dåligt samvete över att jag varken är förkyld eller har feber. Men hallå, att min hjärna är totalt jävla utmattad, är inte det en orsak god nog? Varför kan inte min numera färdigutvecklade tjugofemåriga hjärna fatta det? Trots att min hjärna hunnit bli vuxen nu så undrar jag ändå när den ska lära sig samarbeta med magkänslan. Jag har kämpat på hela den här hösten och nu när det verkligen närmar sig slutet håller jag på att gå under. Jag kan inte andas, det här hamsterhjulslivet kväver mig.
   Både igår och idag har jag försökt sovit ikapp lite, och jag vet inte när jag sov så länge som till klockan ett senast. Jag borde fatta att efter allt detta flängande hit och dit, upp och ner med humöret, olika drömmar jag kämpat för att hålla levande genom att jobba på jobb jag aldrig trodde att jag skulle ha, att det liksom har blivit för mycket. Och det tar kanske inte bara "några månader" att reparera en trasig hjärna, det här kommer ta tid. Jag måste försöka acceptera det. Men när jag vissa stunder har svårt att andas, inte är ett dugg utvilad efter en helg och får ångest av minsta lilla sak så tänker jag att "Vem är jag ens utan allt detta?" Det vet jag inte. Men jag hoppas, jag hoppas att jag genom att resa till ett varmt ställe på andra sidan jorden där jag inte känner en själ och inte har ett enda måste i världen, att jag där kan ta reda på vem jag är egentligen.
   Och gör jag inte det så kvittar väl det, då har jag nog bara haft det jävligt gött en stund.

fredag 23 december 2016

Allt faller på plats

Jag går hem under den klaraste stjärnhimmel jag sett på länge. Hela Vintergatan är så tydlig just ikväll. Mina andetag blir till ånga men jag fryser inte. Det är två kilometer hem och jag stannar flera gånger efter vägen och bara tittar upp. Så många gånger jag önskat att jag hade en stjärnkikare… Karlavagnen hittar jag direkt, som vanligt. Oftast brukar jag titta tills jag ser ett stjärnfall, men jag ser inget den här gången, utan bara en satellit som rör sig målmedvetet i sin bana. Jag är trött men stjärnhimlen gör mig stark. Oavsett vart jag än är på jorden är jag fortfarande under samma himmel, andas samma luft, ser samma sol.
  Nästa morgon på väg till jobbet ser jag ett stjärnfall på himlen precis framför bilen. En stund senare får jag reda på att han som är precis som mig, han med samma ångest, samma humor, samma mål och framtidsdrömmar, till och med samma godissmak, såg samma stjärnfall vid samma tidpunkt fast på en annan plats. För ett och ett halvt år sedan var det en kvinna som sa till mig att jag skulle träffa den här mannen. Jag kunde inte tro henne, jag ville inte tro henne, för han skulle vara så mycket äldre än mig och jag skulle vara i närmre ålder med hans barn än med honom själv. Hon sa ”Ålder är bara en siffra, störst av allt är kärleken”. Hon hade rätt. Vi möttes och det är någonting med honom. Som han säger, ”Vi är så kompatibla med varandra”. Tittar jag i hans ögon ser jag vad han tänker, jag ser hans själ. 
     Om 44 dagar åker jag till andra sidan jorden och jag är så jävla glad över det, men samtidigt så rädd över att behöva säga hej då. Så rädd att jag inte ens vågar tänka tanken. Den här hösten är det två personer som räddat mig på jobbet, och det är Eleonor och det är Fredrik. Jag förstår nu att det var meningen att jag skulle lära känna dom två. Alla vägar ledde hit, även om jag inte kunde tro det när jag väl var mitt uppe i det. Att jag gjorde slut, träffade M och blev ihop, flyttade till Karlskoga, började på samma jobb som E & F.
   Allting faller på plats, livet faller på plats. Jag vet inte vart det för mig, men jag är lugn inför det som komma skall.


  

söndag 27 november 2016

”If you’re not doing what you love, you’re wasting your time"

Ungefär så har jag känt de senaste kanske fem åren. Jag har jobbat och levt på, och jag har till och från haft det väldigt bra () men jag har inte gjort det jag har velat. Jag har känt mig fångad och fast, jag har inte känt mig hemma. När jag i slutet av sommaren började ta tag i mina problem började en riktig tung höst. Jag har alltid vetat att det kommer bli bra, någon gång, men jag har inte kunnat tänka längre än knappt en timme framåt i tiden. 
   Men så en dag i början på november, tre månader senare när min kropp hade vant sig med medicinen, kom jag på mig själv med att tänka att jag faktiskt mådde ganska bra. Jag kände att jag äntligen hade blivit lite mer som mig själv! Och lagom till dess blev jag erbjuden jobb ända fram till slutet av april. Då tänkte jag ”nu eller aldrig” och tackade ja till att jobba januari ut, gick hem och ansökte om visum och nu några dagar senare står jag här med en one way ticket till Australien!
   Planen är än så länge ganska oklar, vilket inte gör mig så mycket egentligen. Det får bli som det blir helt enkelt. Men det jag vet än så länge är att jag, Mattias & hans kompis Pontus tar flyget den 6:e februari och efter tjugonio timmars olika flygturer är vi framme i Sydney. Vi ska resa runt och kanske jobba lite smått för att ta oss vidare till nästa plats, och om vi trivs så hoppas jag att vi kommer stanna minst ett år.

Ett år… Det känns väldigt väldigt läskigt att behöva säga hej då till alla och veta att vi inte kommer ses på så himla länge. Det jobbigaste känns att inte bara kunna åka hem till mamma & pappa på söndagarna när hela familjen samlas, och att inte få krama Flora. Men allt i världen kommer vara värt det, det vet jag. Jag hoppas att den dagen jag kommer hem, om jag gör det, så kommer jag kunna uppskatta allting mycket mer. Och jag hoppas lära mig så mycket mer om mig själv, och kanske kommer jag ta reda på vad jag vill göra med resten av mitt liv. Vilket jävla äventyr jag har framför mig!



"For every goodbye there is a whole new world of hellos waiting at next destination"

måndag 10 oktober 2016

Vad man hinner prata om på åtta timmar

Rymden och dess oändlighet, havet och att det är lika ofattbart djupt som rymden är oändlig, mat och vad vi ska äta till lunch, vad vi gjorde i helgen, Japan och att det är 31 grader varmt där nu, att det inte är Kina som ligger på andra sidan jorden utan havet utanför Nya Zeeland (typ), drömmar och vad dom inspireras av, att ingen vet exakt varför människor gäspar, tankar, minnen och hjärnan, mitt drömjobb, vad jag gör istället för att se på tv, ubåtar, Marianergraven, lufttryck, Interstellar och Donnie Darko, tid och rum, vilken tid man skulle vilja leva i, kungar, matte, att lära sig, friskola där man får lära sig vad man vill, tacos, julklappar, psykisk ohälsa, sömngång, japansk musik, vad vi ville bli när vi var små (Jag arkeolog och L legokonstruktör), dinosaurier, tidskapslar, brev till oss själva, liv på andra planeter, digital tidskapsel i rymden och guldgrävning.
   Bland mycket, mycket annat. Det hinner aldrig bli långtråkigt på jobbet med vissa kollegor.

torsdag 6 oktober 2016

6 oktober


Det händer inte så ofta nu för tiden att jag slänger mig efter kameran, blir oftast mobilen istället, men ikväll så.

måndag 3 oktober 2016

Måndag

Idag mår jag såååå bra! Det känns jättekul faktiskt, det var länge sen som jag faktiskt mådde såhär bra som jag har gjort idag. Jag vågar inte hoppas på någon långvarig förbättring, men det kvittar väl eftersom jag fortfarande försöker ta en dag i taget. I morse kände jag att även fast jag inte sovit jättebra så skulle dagen gå bra och det gjorde den! Jag höll bara på att paniksomna två gånger vilket är en himla förbättring om man jämför med de senaste veckorna där jag inte ens har kunnat räkna hur många gånger jag har sett i kors pga extrem trötthet. Jag stannade dessutom kvar och jobbade in en timmes flex vilket jag inte heller gjort på hur länge som helst, så jag är sååå nöjd med mig själv idag! Och när jag kom hem behövde jag inte ens gå och lägga mig, helt otroligt eftersom jag alltid har däckat direkt efter jobbet annars. Kanske är det två dagars sjukskrivning från jobbet plus Väsehelg som gjorde det. Dock blir jag lite orolig nu, förmodligen helt i onödan, men det känns som att jag kommer vara helt slut i morgon pga att jag har varit så upp i varv idag.
   Idag bokade jag ett nytt terapisamtal, den här gången med vår företagshälsovård vi har genom jobbet. Det förra jag var på genom vårdcentralen var sådär, det kändes som att prata med en skolkurator. Hon gav mig bara självklara tips som att träna, äta bra och sova… Jahaja, SOVA säger du? Om jag inte kan det då?! Nä, då ska man inte dricka något på några timmar innan man går och lägger sig, inte äta alldeles för stor måltid alltför nära inpå läggdags, inte titta på någon skärm, inte sova på dagen och inte stressa och oroa sig. Vilket skämt. Då kan jag alltså inte göra något alls innan jag ska sova. Jaja, sa jag och vi bokade in en ny tid om över en månad. Glöm det, en gång i veckan vill jag ses, annars kommer det inte göra någon verkan. Tjarå.
   Jag fick även hem en ny matkasse idag, så det blir spännande att få testa lite nytt igen. Jag ska också försöka träna denna veckan så det kan bli bra detta! Försöker att hinna med att andas lite också.
   Hjälp, känns som att jag kommer krascha rejält om jag inte reder ut saker och ting och kör på som jag har gjort idag. Jaja, nu äre kvällsmat med fyrakilosfruktpåsen jag fick hem och sen natta så att det blir åtta timmars sömn!