Då var det bara att längta till nästa fredag

Jag ska göra en bokhylla.
Eller nej.
Jag ska ta bort alla mina gamla fina burkar ur min hylla,
och göra ett hyllplan till en bokhylla.
Perfekt.
Där ska alla mina favoritböcker stå.
Marcus Grahns böcker, först och främst.
(Harry Potter är inte lika coolt)
Han har skrivit två fina böcker än så länge,
i alla fall vad jag har kommit åt.
Ena läste jag ut på en dag, på Swebus express mellan Karlstad och Malmö. Andra boken vill jag inte ens börja med.
Jag fick den idag. För jag träffade honom idag. Marcus Grahn. "Men det här är det väl dumt att slänga?" heter den. Boken.
Jag tänkte såhär:

Tänk att ni hittar den finaste boken på länge. Utan att knappt ha öppnat boken, bara läst ett litet, litet utdrag så vet ni att ni älskar den.
   Tänk också att boken är så himla, himla fin. Tänk att den har en sådan där kartongbrun färg och att boken heter någonting fint och att titeln står skrivet i en enkel handstil på framsidan.
   Tänk att det här måste vara det ni alltid längtat efter. Ni vill liksom aldrig att det ska ta slut, känslan, boken, och egentligen så vill ni knappt börja läsa den, men när ni väl gör det (för det gör ni, det måste ni) så tänker ni att vartenda litet ord betyder att man närmar sig slutet mer och mer. Man vill gråta för varje liten bokstav, man vill till slut glömma bort varje ord så att man kan läsa om och om igen. Man vill alltså nästan vara som en liten guldfisk som tappar minnet varje sekund. (Om nu det där är sant, det där med guldfisksminnet)
   Nu kan ni också tänka lite på hur jag vet att just den här boken är en sån bok, en vilja-glömma-så-att-man-aldrig-tröttnar-bok.
   Jo, det är så att jag har faktiskt läst den här författarens krönikor förut. Ja, i flera år faktiskt.
   Tänk hur glad jag blev när jag insåg att den här människan skulle skriva i VF varje fredag. Tänk hur glad jag blev varje fredag, speciellt när jag hade glömt bort att det var just fredag. Och tänk också lite på hur ledsen jag blev på torsdagsmorgnarna när jag trodde att det var fredag. Tänk vad tråkig fredagen blev när jag läst klart den där fina och inspirerande men alldeles för korta texten.
   Då var det bara att längta till nästa fredag.

Så igen. Jag ska ha en fin liten bokhylla, än så länge med två böcker.
Eller ja, problemet är att de här böckerna är nästan för fina för att stå, för fina att stå i en bokhylla. Jag vill ha med dem hela tiden, ha med dem i väskan eller i handen, så att jag lätt kan gå tillbaks till sida 159 i "Picasso valde också Kristinehamn" och tänka "Vad var det nu som stod där?". Och så går jag tillbaks. Och jag läser det igen:

"Stå upp, håll ett tal i en skopa, för vår rätt att bara hängslen och pensionsspara. Kom, bara. Kom, vänner av förvirring och paranoia. Kom, ni som inte heller vågar fickparkera. Kom, ni som inte vet när man ska kramas och när man ska skaka hand, ni som kör kuvade på vägrenen och släpper coolheten förbi. Ni som aldrig vill ringa till "Bingolotto" för att ni måste prata i tv om ni kommer fram. Ni som väljer tacohyllans allra mildaste sås. Ni som inte går mot röd gubbe, fast det inte ens är förbjudet.
Ni som gömmer reflexen i fickan."

Så var det. Lite förkortat.
Och nu ska jag gå.
Jag har lite burkar att flytta.