Om att aka bil fran San Francisco till Los Angeles och sedan tillbaks igen

Mellan San Francisco och Los Angeles ar det nastan sextio mil. Det ar valdigt langt, som ni sakert forstar. Men har ar nagra saker som gor att det tar annu langre tid, och gor resan annu jobbigare:
   Varmen. Under hela resan, som tar ca sex-sju timmar, ar det fruktansvart varmt. Temperaturen ligger runt trettio, fyrtio grader och det spelar ingen roll hur langt ner man vevar ner rutorna eller hur lite klader man har pa sig for vinden som forstor ens har ar anda hur varm som helst. Och om man da forsoker sig pa att anvanda air condition kan man inte alls kora lika snabbt i varmen, sa man far ligga i runt 110 km/h hela tiden. (Vilket ar ratt lite, for oftast ar man uppe i ca 125 - 140 km/h pa de har stora vagarna.)
   Langtrakigheten. Det man ser ar oken. Stora berg vid sidan av vagen, man tror att de tar slut langt bort i horisonten men de tar aldrig slut. De foljer med oss hela vagen. Dessutom ser man knappt nagra stader alls. Vad finns mellan San Francisco och Los Angeles? Ingenting. Nagra bensinmackar, restauranger, oken och det varsta av allt pa hela resan: Varldens storsta ko-farm. Eller vad man nu ska kalla det. Det var det varsta jag sett. Det borjade med stanken, man tankte ''Oj, vad AR det har?'' och sa sag man ett gang kor, kanske tjugo stycken. Tankte ''Jaha, DET ar stanken''. Man sag fler kor. Ett stort svartvitt myller, det verkligen kryllade av kor. Sa langt ogat kunde na var det kor, kor, kor, KOR. Det ar svart att forsta och det ar svart att beskriva eftersom det ar sa himla annorlunda att inte anvanda prickar pa de har bokstaverna. Men det var verkligen det varsta jag sett. Kor som aldrig tar slut. Kor som star i stekande sol, kryllande av varandra, och ingenstans sag jag vatten. (Men det hoppas jag verkligen att det fanns) Jag tror att det nastan var sa att man kunde ta kniv och gaffel och ata rakt ur den levande kon, for den var nastan stekt som den var, dar ute i solen.
   Jag hade tankt att det skulle finnas massa mer saker att skriva om hur det var att aka bil fran San Francisco till Los Angeles och sedan tillbaks igen, men jag kom precis pa att det ar det har man tanker pa. Varmen och langtrakigheten. Man kan alla skivor utantill, det ar for varmt for att sitta med en bok i knat for boken skulle bli klassblot av all svett och rinna ivag. Vattnet man har tagit med sig blir som te och Snickersen smalten bara man ser pa den.
   Ni forstar sakert. Det var en upplevelse. Och jag har gjort den har turen en gang tidigare, forra gangen jag var har, for tre somrar sedan. Men da fanns det air condition i bilen och musiken var battre. Om jag kommer ihag ratt.
   Men jag lever i alla fall. Jag overlevde den har turen och jag alskar att vara har.
   Hur har ni det dar hemma?

Nu säger jag hej då på riktigt

Nu tror jag att jag tänker säga hej då. Jag har lite att fixa nu.
   Tjugo i ett i natt åker vi från Kristinehamn och är på Arlanda halv fem på morgonen. Sedan lyfter planet lite efter nio. Det är vad vi vet just nu i alla fall.
   Jag ska försöka skriva lite om hur det har gått när vi har landat och inte är helt borta i huvudet.
   Ha det så bra här hemma i regnet!

Om en snurrtelefon och om att ringa fel

När jag var liten pratade jag i telefon nästan jämt. När jag inte läste alltså.
Då pratade jag med Linda, såklart. Om alla böcker vi läst, kanske. Det låter som att vi var världens tråkigaste barn men jag är glad att vi var så tråkiga i sådana fall. För det finns ju inte så himla mycket saker som är bättre än att läsa och det var där allting började.

   Jag kommer ihåg en gång när jag skulle ringa till henne. Det var sommar och garagedörren stod öppen, och jag ville vara ifred. Längst in mellan alla byråer, madrasser, gräsklippare och kartonger stod det en grå, rund telefon. Den var jättetung och hade en sådan där rund platta där man måste snurra hela plattan för att slå en enda siffra. Slog man en siffra fel var man tvungen att snurra om hela numret.
   Det kändes ungefär såhär: Åååååååååttttaaaaaaaa - seeeeeeeeeeex - treeeeeeeeee - noooooooooooll och så vidare när man slog numret. För det tog ju en himla tid för den här plattan att åka tillbaks där den började. Ni kanske vet vad det är för en sorts telefon jag menar. Kanske heter den något speciellt. Snurrtelefon heter det för mig.
   Den här gången när jag skulle ringa till Linda  råkade jag snurra en siffra fel, utan att jag märkte det. Jag vet inte vad som hände, kanske slog jag en fyra istället för en femma på slutet.
   En tant svarade. Jag stelnade till och blev livrädd. Pressade fram ett "Förlåt, jag har ringt fel" och slängde på luren. Fortfarande stel funderade jag över vad som hade hänt. För man blir ju faktiskt lite chockad när man har ringt fel. Man väntar sig en ljus liten stämma som svarar och så är det enda man hör en raspig gammal gummas röst.
   Jag gjorde ett andra försök och koncentrerade mig att verkligen snurra rätt nummer. Åååååååååttttaaaaaaaa - seeeeeeeeeeex - treeeeeeeeee - noooooooooooll och resten. Tanten igen! Hjälp! Jag slängde på luren med en gång och andades ut. Hade Linda bytt nummer? Eller hade Linda besök av en gammal tant? Tänk om det var hennes farmor och jag bara slänger på luren i örat på henne?
   Men på ett tredje försök kom jag fram. Stel av skräck kunde jag andas ut.
   Jag vet att någon mer gång råkade jag ringa den här gamla tanten. Då la jag också bara på. Hon kunde kanske känna igen mina andetag mitt i min chock.
   Jag hatar att ringa fel.

Snart lämnar jag allt det här fina för två och en halv vecka i Californien

Hur fint det är i Norge

Jag, Felix och Julia åkte till Hamar och hälsade på Jenny. Det var jättefint hela vägen och Norge är verkligen fint. Berg, dalar, skog, sjöar... Till och med molnen och en grå himmel kan bli fin i det landskapet, tror jag.

Jenny hade en rolig tröja. Räkorna var snyggast.

Vi åkte och tittade på sjön, Mjösa. Och vattnet såg så fint ut. Så fint att den första bilden fick bli min bakgrundsbild.

Och här är faktiskt Jenny. Det var ju kul att träffa henne igen. För nu lär vi inte ses på ett tag :(

Vi kollade på utsikt över Hamar, grillade lax, kollade på fotboll och lite så. Och i dag morse åkte vi hem. Jag var jättetrött hela vägen och Julia blev sur för att jag var som mamma och var tvungen att stanna. Men hellre det än att döda oss alla tre i bilen. Jag kommer hellre hem några minuter senare än dör och dödar henne och Felix.

Nu är vi hemma och det ska vi nog vara ett tag, Felix och jag. Fast snart åker han hem, fast snart åker jag bort. Så det gör nog inte så himla mycket.

(Och gärna mer tips på böcker... Nu börjar det bli kris, bråttom eller bara väldigt behövligt.)

Om böcker som helst aldrig ska ta slut

Om exakt en vecka sitter jag och Julia på planet till New York där vi ska springa runt i sex timmar, för att sedan ta nästa flyg till San Francisco. Hjälp. Det är ju jättesnart. Och jag kan verkligen inte förstå det.
   Men om vi nu ska sitta på ett flyg allt som allt femton timmar dit och ungefär lika mycket hem så måste man ha någon annan bra sysselsättning när man har sett klart på alla filmer och tv-serier man kan se på stolsryggen framför, och när man har tröttnat att titta på utsikten och när man inte har någonting att prata om längre. Och vad är en av mina favoritsysselsättningar? 
   Att läsa.
   Problemet just nu är att jag saknar böcker. Helst vill jag ha en jättelång och tjock bok som aldrig tar slut och som är så himla bra som man bara vill sträckläsa hela resan. Har någon en sådan?
   Annars skulle det funka rätt bra med tusen småböcker som är jättebra, och helst sådana som aldrig tar slut.
   Just nu känns det bara som att jag kommer bli så himla besviken, tänk så har jag läst den bästa boken som finns? Kanske var det Harry Potter, Picasso valde också Kristinehamn eller Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö? Kanske var det så. Och då finns det nog ingenting som kan toppa det.
   Eller? Finns det? Vilka är era favoritböcker? Och nu är det här faktiskt väldigt viktigt. Jag måste ha lite idéer så fort som möjligt. 


Snart ska jag på nioårskalas och äta tårta, sedan ska jag köra bil utomlands för första gången i mitt liv. Jag, Felix och Julia ska nämligen åka till Jenny i Norge. Det ska bli kuligt. 
   Bara så att ni vet. Hej då så länge. Vi kommer nog hem på tisdag igen.
   

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

Det här måste vara en av de finaste filmer i hela världen. På riktigt. Har man inte sett den måste man verkligen göra det. Eller läsa boken, som är lika bra fast egentligen lite, lite bättre. Den har jag läst tre gånger nu tror jag, och idag när filmen visades på ettan kom jag på att jag ska nog läsa den en fjärde gång.
   Den har nog allt man kan längta efter. Sommar, ett rött hus med vita knutar vid en sjö, en fin liten handelsbod, fina kläder, fina pojkar som röker, välkammade hår, fina landskap, öar att ro ut på för att ligga och prata på och ett mord också. 
   Jag blir så himla glad av den här filmen, den är så välgjord och somrig och vackert svensk så se den. Den inspirerar mig väldigt mycket och jag önskar att jag levde den sommaren bara för det ser så himla mysigt ut.
   Nu ska jag gå och läsa den. Ni kan få låna den av mig förresten. För ni måste nog läsa den.

Den här känslan av berg och att vara utomlands

Berg, dalar, isblå och gräsgröna sjöar. Små byar med människor där alla känner alla, små mysiga hotell med hårda sängar, ibland mjuka, hotellfrukosten som man aldrig glömmer, kanske den bästa på hela resan om man har tur. Utsikten från fönstret, utsikten från vägen, ner i de isblå sjöarna med drickbart vatten, utsikten man kan tänka sig från de snöklädda bergstopparna är antagligen helt fantastisk.

Det är på det här stället jag inte kan minnas några dofter ifrån. Kanske bara för att det är så friskt. Allt finns, men ingenting finns. Allt finns, men ingenting avger dofter. Det låter konstigt. Jag tror att det är konstigt också.

Eller jo, en sak avger dofter. Tjocka chaufförer när man sitter på en restaurang högt uppe i bergen och äter crêpes. Jag kan inte äta eller knappt tänka "crêpes" utan att känna den stanken jag kände då. Blä.
Men annars. Vad jag kan komma ihåg, inga speciella dofter förutom den här svaga, friska doften av rinnande vatten och snöklädda bergstoppar.

Men vad tänker man när man är där? Som trettonåring tänker man "Jag vill hem, ge mig godis, kör snabbare, nej, stanna inte nu igen". Ungefär så. Nu som artonåring hade jag tänkt tvärtom. "Jag vill aldrig hem, kör långsammare, stanna här framme" Men jag kommer nog inte dit som artonåring. Men det hade varit väldigt annorlunda nu. När jag var tretton hade jag ingen egen kamera. Då såg jag på världen med helt andra ögon, nu kan jag se det fina i mycket.

I morse råkade jag lyssna på en låt som jag vet att jag lyssnade mycket på just på den här resan. Jag tänkte att "Ja, det här ska jag skriva om, den här känslan vill jag ge till många". Känslan av att återuppleva resan många år senare med minnet av en låt. Men det är så svårt. Men varje gång jag ser den där blandskivan får jag den här känslan. Inte bara den här känslan av berg och att vara i just berglandet, utan även den känslan man får när man kliver ut ur bilen. För ja, vi har åkt mycket bil på våra semestrar. Mestadels bil, faktiskt. Värmen som slår emot en när bildörren öppnas, bensindoften (Åh, vad gott) och tanken på tyska toaletter där sitsen snurrar när man spolar får mig också att tänka på den här blandskivan.

Jag kommer nästan inte ihåg vilka låtar som spelades. Jag vågar nog nästan inte säga. Men jag råkade lyssna på någon låt jag vet fanns med och jag kände allt det här, tänkte allt det här i ultrarapid, känslan, värmen, svettlukten...

Om tio dagar åker jag och Julia till Kalifornien. Då ska jag känna samma känsla.

Jag borde inte, men han är ju så fin.

Okej. Det har visst blivit lite mycket kanin nu. Men så är det. Och så kanske det blir ett litet tag, jag har inte speciellt mycket inspiration nu, till varken att fota eller skriva.
Så ni kan få lära känna Herman lite bättre. Den här bilden är tagen igår, när han alldeles precis hade kommit hem till oss mammor. Se hur glad jag är här. Lilla fina Herman. Jag har nog förresten aldrig hållit i en kanin förut. Det kanske syns... Men han verkade i alla fall trivas, speciellt hos mig. Förut låg han och gosade med mig i nästan en hel timme. Oj, vad gosigt.

Han är väldigt nyfiken men också väldigt rädd. Han är miniliten och får plats i mina två händer och han väger nästan ingenting. Hans öron är jättetunna och varma och kliar man honom bakom dem blir han nöjd och glad. Fin kanin. Mysig sommar, tror jag, men en liten kaninbebis.

Vad är det bästa man kan göra en ledig dag?

Ingenting.
I alla fall nästan ingenting.
Men vad jag räknar som ingenting är precis det jag har gjort idag: Ätit frukost, gått och lagt mig igen, sovit nästan alldeles för länge, blivit glad över att jag är ledig för då får man faktiskt sova alldeles för länge, gått runt i fula kläder, försökt gosa med Herman men misslyckats för han är så rädd och blyg, druckit te med citronhonung, bränt mig på tungan och kommit på att jag är hungrig men har liksom inte tid att göra mat för jag är så himla upptagen med att göra ingenting.
Sånt får man göra när man är ledig, eller hur?

Det här är Herman

Han är sex veckor och är jättesöt och idag har han fått två nya mammor: Mig och Julia.
Honom ska man behandla som en riktig familjemedlem, gosa med, klappa på, mata, prata lugnt med och vara världens bästa mamma.
Så det så. Man kan ju inte göra annat än att tycka om honom.

Fågelsång, öppna fönster, solnedgångar och bubbel.

Hur skönt är det att alltid ha öppet fönster? På kvällen när man ska sova lyssnar man till fågelsång, om fåglarna inte redan också har lagt sig. På morgonen vaknar man av att solen lyser in i rummet och runt klockan fyra kan man vakna samtidigt som fåglarna. Är det inte såhär fint utanför fönstret kan man istället vakna av det härliga ljudet av regn mot fönstret.

Det är verkligen sommar när man kan sitta på en uteservering och inte frysa ihjäl. Men om man nu skulle göra det, som jag och Julia var rätt nära på att göra i fredags, blir man glad om man får en filt.

Julia hittade en fin blomma. Det var hennes fredag, det.

Det var så himla fint nere vid Sandgrundsudden och det känns som att där skulle man kunna sitta många sommarkvällar.

Vi gick till älven en sväng och där tappade Julia blomman. Men hellre det än mobilen, tyckte jag.

Sedan åkte vi en sväng till Strandvik. Där var det fint och vi träffade på en bil med norskar som inte kunde svenska. Det har jag nog aldrig mött förut. Ena killen pratade till och med engelska. Fast det kanske är ungefär som mitt problem, hade jag varit i Danmark hade jag nog hellre pratat engelska. Även fast det är nog ungefär lika svårt att förstå en dansk som pratar danska eller en dansk som pratar engelska...

Himla kul med alldeles för högt iso. Linda och hennes familj var hemma och åt.

Och det var väl ungefär det.

Men förresten. Snart har jag någon fin liten sak att plocka maskrosblad till. Det blir mysigt. Lilla Herman.

En sommardag

Det är så fint ute just nu med all äppelblom som blommar.

Jag och Anna hade picknick ute vid henne, vid Uddevik faktiskt. Det var så himla fint och somrigt och det blåste bara varma vindar.

Såhär fint var det och egentligen så var det mycket finare i verkligheten för då fick man en sån fin sommarkänsla. Och här ute skulle man verkligen bo! Det är ju precis så som jag vill ha det: Få hus, skog och sjö! Helt perfekt.

Det var också väldigt grönt och fint.

Här är Anna, sommarfin och allmänt söt, och visst, visst, visst ska vi åka någonstans sen?

Jag köpte en mustasch förresten, för den var så fin.

En bra sommar trots allt

Idag var en väldigt bra dag, den bästa på länge tror jag faktiskt.
Dagen började bra tack vare att jag fick ett telefonsamtal: Jag har äntligen fått sommarjobb! Jag, som har varit kräsen, inte varit nöjd med lönen och bara inte hittat "den rätta platsen". Nu har jag nog hittat den. Jag ska få jobba på kyrkogården i sommar, här i Väse dessutom. Jag får vara ute, kanske bli lite allergisk, börja tidigt, sluta tidigt, och framför allt; bli rik. Kan nog inte bli bättre. (Men jag måste bara öva lite här hemma på att klippa gräset)
   Sen hade jag och Anna picknick ute vid henne, med världens finaste utsikt över Gapern, världens skönaste värme med varma vindar och nästan alldeles blå himmel. Vi fikade på kladdkaka och drack saft. Så himla mysigt och det var så varmt och jag brände mig på ryggen.
   Och det känns som att det här kommer bli en rätt så bra sommar, trots allt. Jag hade ju inte räknat med såhär mycket pengar men det verkar lösa sig trots allt. Kanske ska ta en tur till Grekland med Anna i augusti? Jo, det tror jag nog.
   Det var bara det jag ville säga. Jag mår bra och är glad och allting känns liksom så himla bra just nu.
   Ska se om jag kan visa hur fint det var ute förut. Men först ska jag nog räkna lite pengar.
  

Om lite sommar och sånt

Allting känns så himla skönt och snart är jag inne på mitt allra sista riktiga sommarlov. Det känns lite konstigt. Men jag påbörjar det lite redan nu. För nu har jag gjort det allra sista och allra viktigaste i skolan och idag känns det som att man aldrig behöver gå och lägga sig. Jag har gjort kladdkaka, åkt till mormor och fått massa rabarber för jag har alldeles precis gjort rabarberpaj. Visst är det väldigt somrigt? Väldigt, väldigt somrigt faktiskt. Kladdkakan gjorde jag mest bara för att det var länge sedan. Men den blir nog snart jätteuppäten den också.

   Och nu gör det faktiskt ingenting att man får gå runt som en liten hemmafru på kvällarna, som idag. För när man ändå inte har någonting viktigt att gå upp till så spelar det ju inte så himla stor roll.

   Fast i morgon vill jag ändå helst vakna, för lite viktig är morgondagen. En liten kortislektion och sen ska jag och Anna åka på picknick någonstans. 

   Så det kan ju bli rätt mysigt.

   Och jag har inte riktigt inspiration till att skriva just nu. Kanske för att jag skrev så himla mycket förra veckan. Just här skrev jag kanske inte så farligt mycket, men som jag sa för någon dag sedan, jag kunde inte göra någonting utan att skriva om det.

   Nu ska jag åka och hämta Julia i Kristinehamn. Ska nog lyssna lite för högt på Rammstein. Jag är ju trots allt ensam halva vägen.