Den här känslan av berg och att vara utomlands

Berg, dalar, isblå och gräsgröna sjöar. Små byar med människor där alla känner alla, små mysiga hotell med hårda sängar, ibland mjuka, hotellfrukosten som man aldrig glömmer, kanske den bästa på hela resan om man har tur. Utsikten från fönstret, utsikten från vägen, ner i de isblå sjöarna med drickbart vatten, utsikten man kan tänka sig från de snöklädda bergstopparna är antagligen helt fantastisk.

Det är på det här stället jag inte kan minnas några dofter ifrån. Kanske bara för att det är så friskt. Allt finns, men ingenting finns. Allt finns, men ingenting avger dofter. Det låter konstigt. Jag tror att det är konstigt också.

Eller jo, en sak avger dofter. Tjocka chaufförer när man sitter på en restaurang högt uppe i bergen och äter crêpes. Jag kan inte äta eller knappt tänka "crêpes" utan att känna den stanken jag kände då. Blä.
Men annars. Vad jag kan komma ihåg, inga speciella dofter förutom den här svaga, friska doften av rinnande vatten och snöklädda bergstoppar.

Men vad tänker man när man är där? Som trettonåring tänker man "Jag vill hem, ge mig godis, kör snabbare, nej, stanna inte nu igen". Ungefär så. Nu som artonåring hade jag tänkt tvärtom. "Jag vill aldrig hem, kör långsammare, stanna här framme" Men jag kommer nog inte dit som artonåring. Men det hade varit väldigt annorlunda nu. När jag var tretton hade jag ingen egen kamera. Då såg jag på världen med helt andra ögon, nu kan jag se det fina i mycket.

I morse råkade jag lyssna på en låt som jag vet att jag lyssnade mycket på just på den här resan. Jag tänkte att "Ja, det här ska jag skriva om, den här känslan vill jag ge till många". Känslan av att återuppleva resan många år senare med minnet av en låt. Men det är så svårt. Men varje gång jag ser den där blandskivan får jag den här känslan. Inte bara den här känslan av berg och att vara i just berglandet, utan även den känslan man får när man kliver ut ur bilen. För ja, vi har åkt mycket bil på våra semestrar. Mestadels bil, faktiskt. Värmen som slår emot en när bildörren öppnas, bensindoften (Åh, vad gott) och tanken på tyska toaletter där sitsen snurrar när man spolar får mig också att tänka på den här blandskivan.

Jag kommer nästan inte ihåg vilka låtar som spelades. Jag vågar nog nästan inte säga. Men jag råkade lyssna på någon låt jag vet fanns med och jag kände allt det här, tänkte allt det här i ultrarapid, känslan, värmen, svettlukten...

Om tio dagar åker jag och Julia till Kalifornien. Då ska jag känna samma känsla.