Om en snurrtelefon och om att ringa fel

När jag var liten pratade jag i telefon nästan jämt. När jag inte läste alltså.
Då pratade jag med Linda, såklart. Om alla böcker vi läst, kanske. Det låter som att vi var världens tråkigaste barn men jag är glad att vi var så tråkiga i sådana fall. För det finns ju inte så himla mycket saker som är bättre än att läsa och det var där allting började.

   Jag kommer ihåg en gång när jag skulle ringa till henne. Det var sommar och garagedörren stod öppen, och jag ville vara ifred. Längst in mellan alla byråer, madrasser, gräsklippare och kartonger stod det en grå, rund telefon. Den var jättetung och hade en sådan där rund platta där man måste snurra hela plattan för att slå en enda siffra. Slog man en siffra fel var man tvungen att snurra om hela numret.
   Det kändes ungefär såhär: Åååååååååttttaaaaaaaa - seeeeeeeeeeex - treeeeeeeeee - noooooooooooll och så vidare när man slog numret. För det tog ju en himla tid för den här plattan att åka tillbaks där den började. Ni kanske vet vad det är för en sorts telefon jag menar. Kanske heter den något speciellt. Snurrtelefon heter det för mig.
   Den här gången när jag skulle ringa till Linda  råkade jag snurra en siffra fel, utan att jag märkte det. Jag vet inte vad som hände, kanske slog jag en fyra istället för en femma på slutet.
   En tant svarade. Jag stelnade till och blev livrädd. Pressade fram ett "Förlåt, jag har ringt fel" och slängde på luren. Fortfarande stel funderade jag över vad som hade hänt. För man blir ju faktiskt lite chockad när man har ringt fel. Man väntar sig en ljus liten stämma som svarar och så är det enda man hör en raspig gammal gummas röst.
   Jag gjorde ett andra försök och koncentrerade mig att verkligen snurra rätt nummer. Åååååååååttttaaaaaaaa - seeeeeeeeeeex - treeeeeeeeee - noooooooooooll och resten. Tanten igen! Hjälp! Jag slängde på luren med en gång och andades ut. Hade Linda bytt nummer? Eller hade Linda besök av en gammal tant? Tänk om det var hennes farmor och jag bara slänger på luren i örat på henne?
   Men på ett tredje försök kom jag fram. Stel av skräck kunde jag andas ut.
   Jag vet att någon mer gång råkade jag ringa den här gamla tanten. Då la jag också bara på. Hon kunde kanske känna igen mina andetag mitt i min chock.
   Jag hatar att ringa fel.