Om kyrkan och sånt där som får mig att bli arg

Jag bad mamma hjälpa mig med religionen och jag blev lite sur över det här med den där Jesus... Ingen vet ju faktiskt exakt när han föddes, men det var antagligen inte på julafton.

- Kommer du ihåg på Mattis begravning, hur fint det var i kyrkan då? frågade mamma.
Och ja, det är väl klart att jag gör det. Det glömmer jag nog aldrig.
- Om du var ledsen någon gång, skulle du då inte vilja gå till kyrkan? sa hon sedan.
- När jag är ledsen går jag upp på mitt rum, svarade jag surt.
För så är det. Jag skulle nog aldrig någonsin få för mig att gå ner till kyrkan och sätta mig där inne bland änglar och ekande andetag. Det närmsta kyrkan jag kan gå när jag är ledsen är ner till Mattis och sitta där ett tag och bli ännu lite ledsnare. Har jag tur känns det bättre efter det.
Jag kan gå till kyrkan på begravningar, bröllop, dop och lucia. Det är ungefär så långt jag kan sträcka mig. Och i alla fallen går jag antagligen bara dit för att jag känner någon som har någonting i kyrkan att göra. Och på lucia går jag dit mest bara för att jag tycker att alla sjunger så fint.

Om ni nu undrade. Skulle kunna skriva ganska så himla mycket mer men ni skulle ju tro att jag hatade allt levande. Det gör jag inte. Jag gillar bara inte alls det här påhittade som alldeles för många människor tror på och så är det med det.

Om att drömma

Jag tyckte att det kändes bra, så himla mycket bättre än mycket annat just nu, att göra varm och stark soppa och ta lussebullar till efterrätt, så jag gjorde det. Bara för att det var tretton minus när jag vaknade. Och kanske lite också för att låtsas att man hade alldeles för lång lunchrast så att man faktiskt hinner laga mat.
   I fyra av fem nätter har jag drömt att jag har åkt till Grekland. I natt störtade vi, men vi överlevde och fick åka till Cypern istället.
   Och så drömde jag om Mattis igår också. Det händer ibland att jag gör det, att jag drömmer att han återuppstår på något vis. Jag undrar varför. Kanske för att jag fortfarande inte riktigt förstår det, efter ungefär två och ett halvt år?
   Någon sa att jag behövde lätta på hjärtat. Jag undrar om det stämmer.

Om söndag

Idag vaknade jag exakt 7.40 och trodde att det var måndag och att jag hade försovit mig. Jag vet inte riktigt varför jag inte kände mig speciellt glad över att få sova i några timmar till. Kanske för att jag visste att jag ändå inte skulle göra någonting annat än att plugga och att köra hem Julia i snöstormen. Jag kände kanske att den här dagen skulle andas söndag vid varje andetag, ungefär så som man andas ånga när man går utanför dörren.
Jag brukar gilla söndagar. Men idag gjorde jag inte det, gillade det inte alls. Och det där kan man ju diskutera. Men ni vet ju också hur det är.

Och förresten så undrar jag lite om Rix FM och Mix Megapol har någon slags pakt om att spela Robyn och Hang with me exakt samtidigt eller någon minut efter varandra. Den låten var bra alldeles i början, men nu har de spelat den här låten minst en gång under varje, varje, varje resa från Julia och hem igen. Man börjar ju undra faktiskt.

.

Tänker.
Drömmer.
Längtar.
Önskar.

Om att gråta

Jag undrar lite över hur mycket man kan gråta faktiskt.
Och så undrar jag över hur tovig hårslingan egentligen blev, den jag tvinnade runt mina fingrar tusen gånger, tufsade till, redde ut, studerade färgen på, funderade att göra fläta på men lät bli, tittade avundsjukt på och snurrade frenetiskt runt fingret för varje hackande och oregelbundna andhämtning jag hörde.
Jag undrar hur mycket man kan skaka, hur många gånger man kan lugna ner sig och sedan glömma bort lugnet, och börja om från början igen. Jag undrar hur länge man kan ligga där, med ansiktet blött av tårar, tårar av besvikelse, oro och hopplöshet.
Jag antar, eller snarare hoppas att det här är början på slutet. För allas skull. Och jag älskar alla i hela stora familjen. Men det vet ni nog redan.

Det känns ganska mycket såhär

Känner lite så att det finns faktiskt så himla mycket att tänka på just nu.

Om Marcus Grahn

Märkte att jag visst hade fått min intervju med Marcus Grahn publicerad i NWT.
Här är den.

Om att kanske nästan vara lite, lite kär

Det här tror jag kan bli ungefär lite som en slags kärleksförklaring. (Eller idiotförklaring?)
Men idag hände det en väldigt, väldigt bra sak. Jag var på bio. Det var faktiskt ett tag sedan nu, jag vet faktiskt inte riktigt när det hände senast. Kanske i USA i somras, jag vet inte riktigt. (Se inte Knight & Day)
Och idag hände det alltså. Ni vet säkert redan vad jag pratar om. Harry Potter. Älskade Harry Potter, och ja, nu är jag faktiskt sådan, jag kan prata om en påhittad karaktär på det där viset jag annars inte gillar. För faktiskt så är det här lite mer än bara karaktärer för mig, hur idiotiskt det än låter. Jag är ju uppväxt med Harry och den där världen!
Jag vet inte hur gammal jag var när jag började läsa böckerna, men jag tror att det var någon gång i åtta årsåldern. Det betyder ju alltså att jag i ungefär tio års tid av mitt liv har ägnat väldigt mycket tid åt både filmerna och böckerna. Jag har haft med mig böckerna över allt, skolan, bilen, Thailand, Italien, sängen, Strandvik, önskat att jag skulle få ett brev på min elva årsdag, tänkte att det kanske blivit lite fel när det aldrig kom något och hoppades att nästa år skulle bli mitt år, lekt med trollstavar gjorda av pinnar och matat "ugglor". Ja, som sagt, jag har växt upp med Harry.
Jag tappade räkningen vid att läsa böckerna någonstans runt omgång sju. Sedan vet jag att jag har försökt några gånger till, läst halva böckerna någon gång lite då och då för att jag har blivit så sugen efter att de nya filmerna har kommit ut.
Det kändes faktiskt ganska lagom sorgligt att veta att nu är det så himla nära slutet på det här. Jag tror att jag redan nu kan erkänna att jag kommer gråta en skvätt någon gång i juni när allra sista delen visas. (Eftersom jag var väldigt, väldigt nära redan nu flera gånger)
Jag kan skriva hur länge som helst om det här, men riktigt så kär vill jag inte visa mig vara, även fast det kanske är så det ligger till, så nu säger jag godnatt. Ska kanske möjligtvis leta reda på en speciell bok...

Om Alva

Om att snart åka igen

Jag ska lära mig att tycka om ananas, dricka massa goda drinkar, få kritvitt hår, fota varje dag, äta kokosnötter och melon på stranden, titta på fina solnedgångar, åka båt i kristallklart vatten, snorkla och titta på fina fiskar, köpa undervattenskamera, äta kyckling tills jag tröttnar och aldrig mer vill äta det, få orkidéer, gå runt i klänning varje dag, ligga i hängmattor, få äkta massage för första gången i mitt liv, kanske äta Mentos som förra gången för att det var det enda godiset jag kände igen, läsa tusen böcker, samla stenar och snäckor och klappa elefanter om jag har tur.

Bilder från weheartit. Även fast jag föredrar att ta egna bilder. Men det ska jag ju. Snart.

Ingen som har världens bästa idé?

Jag känner såhär att jag är bara så himla trött på att sova dåligt. Det är så himla tröttsamt att ligga och vända sig i över en timme innan man är så utmattad av rullandet att man somnar av det. Lika tröttsamt är det faktiskt att vakna minst en timme innan man ska gå upp, och sova halvdåligt (heldåligt) resten av timmen för att man bara ligger och tänker på hur läskig mobilen låter när den börjar försöka väcka mig.
   Helst vill jag bara gå och lägga mig nu igen, dra täcket över huvudet och tänka på hur kallt det är ute och hur varmt och bra jag har det där under täcket.
   Sedan skulle jag hemskt gärna vilja se världens bästa filmer och läsa världens bästa böcker tills jag blir så utmattad att jag äntligen somnar, och sover ut, verkligen sover ut, sover igen all tid jag har missat.
   Det funkar inte att gå ut och gå en stund innan jag somnar, inte heller att stänga av datorn i tid. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör, eller hur trött jag är när jag ska gå och lägga mig.
   Jag blir bara så trött av det här, helt utmattad är jag faktiskt egentligen, vare sig det syns eller inte, men så är det. Ingen som har världens bästa idé?

Om en konstig sak

Jag bara måste göra en liten konstig sak.
Säga såhär. Ni är så fina. Hade fått tre fina kommentarer från er och jag blev helt glad.
Känner ju ingen av er eller något sånt där, men jag tror att jag gillar er ändå. Ni verkar vara så fina vänner bara.
Sara, Julia, Julia.

Var det här för konstigt att säga?
Förlåt i så fall.
Men jag var bara tvungen.

Om att laga mat

Egentligen borde jag verkligen inte göra någonting annat än att plugga, men jag blev hungrig och kom ihåg receptet jag såg på den här fina bloggen och ja, när jag ska plugga så gör jag ju allt annat än just det. Det blev faktiskt väldigt gott! 

   Nu ska jag undvika att plugga lite till, och städa lite istället.
   Kul.

Om att äntligen faktiskt somna

Man får äntligen tag på jackan, lånar ut sin deo, kramas godnatt, går ensam till bussen, upptäcker att den går visst inte alls den här timmen, inte ens den där extrabussen som varit reservtanken, vilket betyder att man får vänta i stan alldeles jätteensam i fyrtio minuter. Man går fram och tillbaks genom stan två gånger, sedan kan man äntligen komma på, tänker att man är inte det minsta trött och oj vad långsamt bussen går men helt plötsligt så vaknar man av att man är på väg tillbaks emot stan igen och så trycker man på stoppknappen i panik och som tur är så är man bara en hållplats ifrån sin, så man springer halva vägen hem för att det ska gå snabbare för att det är så himla mörkt, men sen kommer man på att det var inte var det allra bästa man kunde göra i livet.

Egentligen så borde jag vara lite glad. Det här var ju faktiskt ett bevis på att jag faktiskt kan sova, dock på helt fel plats än vad jag planerat...

Om att sova

Jag skulle hemskt gärna vilja sova en hel natt utan att vakna flera gånger, helst skulle jag hemskt gärna vilja vakna utvilad. Okej?
   Jag undrar bara lite om hur man gör det. Hur man lyckas sova helt okej.

Om att önska

Önskar att det inte var så himla kallt ute så att man kunde lägga sig ner på marken och titta upp på stjärnorna, se en falla, och önska.

Kaffe och vatten och om att bli serverad allting

Vi vaknar, han säger att han vill gå ner och äta frukost. Äta frukost för honom är kaffe. Jag behöver mer, massa mer. Vi sätter oss där nere, med utsikt över rosor och den gamla gröna fina lastbilen. Man kan skymta havet bakom olivlunden. Han dricker frappé, som vanligt. Jag börjar bli riktigt hungrig, jag måste ha frukost innan jag gör någonting, och jag tänker lite på den yoghurten jag fick första morgonen. (Och ångrar att jag sa nej till honungen)
   Vi pratar, planerar, vad ska vi göra idag? Ska vi bada? Åka på utflykt? Stanna vid poolen?
   Jag får en tallrik ställd framför mig, det är hans mamma som har stått och brett två smörgåsar åt mig, med det där kletet jag inte kommer ihåg vad det heter, men det är sött och gjort på sesamfrön, lite som jordnötssmör, samma konsistens, det där torra och så fastnar det lätt i munnen.
   Jag äter, han dricker. Hans föräldrar sätter sig vid bordet, ingen säger någonting.
   Jag tar en klunk av hans kaffe, jag får i halsen, börjar hosta och får ingen luft. Han frågar med ett litet skratt om kaffet var starkt. Jag får fortfarande ingen luft och hans mamma springer och hämtar ett glas vatten. Jag tar en klunk och kan andas, äntligen.
   Sen häller hans pappa ut mitt vatten på katten som inte kan sluta slingra sig runt våra ben. Hans mamma går direkt och fyller på mitt glas.

Maybe tomorrow

En dag i San Francisco

Vi åkte till San Francisco, som är en av mina favoritstäder. Här är Alcatraz sett från Golden Gate.

Nedanför Golden låg det massa surfare och väntade på vågor i kallt vatten.

Sen åkte vi vidare till San Francisco city, och åh, nu längtar jag faktiskt tillbaks lite. Jag älskar gatorna där, backarna, husen...

Vi hittade bästa solglasögonsaffären där det var 3 för 20$

Jag köpte finaste solglasögonen, men de är döda nu. Fast köpte nya plastigare i Grekland. Och Julia tappade bort sina efter bara några dagar. Men dit ska jag igen!

Vi gick till Julias favoritaffär, Forever21. Förresten så kanske det är min favoritaffär också. Det är ungefär som H&M fast mycket finare och i tre våningar.

Vi tog tunnelbanan till Castro, gaydelen av San Francisco. Det första vi såg när vi kom upp var en mörkhyad kille i läderbyxor, magtröja (?) läderrock, massa piercingar och handväska. Vi hade kommit rätt.

Väldigt mycket San Francisco.

Vi tog en cablecar-tur till Fishermen's wharf. Då somnade vi allihopa tror jag. Man blir trött av att gå ju.

Julia köpte världens största jordgubbar tror jag. (Ja, allt är ju större i USA. Husen, bilarna, portionerna, människorna, gatorna, brösten...) Ser ju nästan ut som att jordgubben är lika stort som ett äpple. Lyxigt ändå!

Vi åkte ut till kusten och tittade på lite utsikt. Fint var det, men det blåste så himla kallt.

Jag hittade ett camera obscura-hus. Fint!
Sen hittade vi en thairestaurang med konstig mat och konstig personal som stirrade på en hela tiden när man åt.

Och det var en dag i San Francisco!

Det här gör man i Californien när det inte finns så mycket att göra

Vi åkte tillbaks till San Francisco igen. Eller ja, snarare Sebastopol.

En av Sue's favoritaffärer. Finaste matbutiken med bara närodlat. Och så lägger de upp varorna så himla fint också. Vi gjorde inte så himla mycket de här dagarna. Vi handlade mest massa, massa frukt, gick runt och fotade lite och sånt.

Julle.

Som sagt. Vi gjorde inte så mycket. Åt majs.

Lekte med Zola.

Fick blåsor av solen. Eller i alla fall Julia.

Och fotade Mr Spotty.

Sedan var det dags för pedikyr! Här är mina fötter före.

Och här är Julias före.

Sue & Julia väntar på att deras nagellack ska torka.

Färdigt och fint.

Sedan åt vi salladsbuffé och det var nog det godaste vi åt tror jag.

Mer får ni se i morgon!

Panorama, picnic, amerikanskt och Everest

Det här är Catalina, utanför Los Angeles. Lite panorama och sånt tjusigt.

Vi hade lite picnic på hotellrummet, här sitter Kalela.

Det här var sista dagen på ön och innan vi tog båten tillbaks till LA spelade vi lite minigolf. Jag tyckte faktiskt att det var kul. Har alltid hatat det. (Kanske för att Julia alltid brukade retas så när vi var mindre)

Det var så himla konstigt väder på den där ön, det blåste nästan jättekallt fast det var sommar och egentligen inte alls långt ifrån LA.

En timme senare var vi äntligen tillbaks i värmen igen! Det här blev dagens hoppbild, framför en glansig skyskrapa.

Nästa dag åkte vi till Universial Studios.

Sally & Sebastian.

Långa köer men jag roade mig med kameran som vanligt.

När vi äntligen kom in till första attraktionen sökte de ett gift par. Sally och Sebastian blev upptvingade och det här är det mest amerikanska jag någonsin varit med om. Alla skrev, applåderade och hejade på som galningar. Gillade det inte alls.

De skulle leka lite för att visa hur enkelt det var att fejka filmer och sånt.

Sedan satte vi oss på ett tåg som åkte runt bland alla inspelningsplatser. Här spelas Desperate Housewifes in. Tänkte lite på Anna här, hon gillar ju det. Så var tvungen.

Dagens hoppbild blev här, utanför Universial. Alltså. Karusellerna där var helt sjuka. Sjukt roliga mest. Och läskiga, fast mest rädd blev man nog av alla varningsskyltar som fanns över allt och varnade för allt möjligt konstigt.

Massa utsikt. Närmast ligger "kvarter", stora inspelningsplatser. Längst bort låg Warner Bros studios tror jag att det var. Eller något liknande i alla fall.
Måste bara säga. Universial Studios var helt sjukt, och det kanske var svårt att inse hur stor produktionen av film är genom att bara vara där men... Egentligen inte. Det var helt sjukt stort och så himla amerikanskt och... Jag kan inte längre förklara hur jag kände när jag var där. Men det var inte positivt i alla fall.

 På kvällen åkte vi till en bakgata någonstans i LA för att se Everest. Jag tänkte visa er någonting från youtube men det var inte så himla bra kvalitet och sånt, så leta på Spotify istället. Faktiskt bra!

Så var det med det. Och nu får det räcka för annars blir det här så himla himla långt!