Om att äntligen faktiskt somna

Man får äntligen tag på jackan, lånar ut sin deo, kramas godnatt, går ensam till bussen, upptäcker att den går visst inte alls den här timmen, inte ens den där extrabussen som varit reservtanken, vilket betyder att man får vänta i stan alldeles jätteensam i fyrtio minuter. Man går fram och tillbaks genom stan två gånger, sedan kan man äntligen komma på, tänker att man är inte det minsta trött och oj vad långsamt bussen går men helt plötsligt så vaknar man av att man är på väg tillbaks emot stan igen och så trycker man på stoppknappen i panik och som tur är så är man bara en hållplats ifrån sin, så man springer halva vägen hem för att det ska gå snabbare för att det är så himla mörkt, men sen kommer man på att det var inte var det allra bästa man kunde göra i livet.

Egentligen så borde jag vara lite glad. Det här var ju faktiskt ett bevis på att jag faktiskt kan sova, dock på helt fel plats än vad jag planerat...