Om att kanske nästan vara lite, lite kär

Det här tror jag kan bli ungefär lite som en slags kärleksförklaring. (Eller idiotförklaring?)
Men idag hände det en väldigt, väldigt bra sak. Jag var på bio. Det var faktiskt ett tag sedan nu, jag vet faktiskt inte riktigt när det hände senast. Kanske i USA i somras, jag vet inte riktigt. (Se inte Knight & Day)
Och idag hände det alltså. Ni vet säkert redan vad jag pratar om. Harry Potter. Älskade Harry Potter, och ja, nu är jag faktiskt sådan, jag kan prata om en påhittad karaktär på det där viset jag annars inte gillar. För faktiskt så är det här lite mer än bara karaktärer för mig, hur idiotiskt det än låter. Jag är ju uppväxt med Harry och den där världen!
Jag vet inte hur gammal jag var när jag började läsa böckerna, men jag tror att det var någon gång i åtta årsåldern. Det betyder ju alltså att jag i ungefär tio års tid av mitt liv har ägnat väldigt mycket tid åt både filmerna och böckerna. Jag har haft med mig böckerna över allt, skolan, bilen, Thailand, Italien, sängen, Strandvik, önskat att jag skulle få ett brev på min elva årsdag, tänkte att det kanske blivit lite fel när det aldrig kom något och hoppades att nästa år skulle bli mitt år, lekt med trollstavar gjorda av pinnar och matat "ugglor". Ja, som sagt, jag har växt upp med Harry.
Jag tappade räkningen vid att läsa böckerna någonstans runt omgång sju. Sedan vet jag att jag har försökt några gånger till, läst halva böckerna någon gång lite då och då för att jag har blivit så sugen efter att de nya filmerna har kommit ut.
Det kändes faktiskt ganska lagom sorgligt att veta att nu är det så himla nära slutet på det här. Jag tror att jag redan nu kan erkänna att jag kommer gråta en skvätt någon gång i juni när allra sista delen visas. (Eftersom jag var väldigt, väldigt nära redan nu flera gånger)
Jag kan skriva hur länge som helst om det här, men riktigt så kär vill jag inte visa mig vara, även fast det kanske är så det ligger till, så nu säger jag godnatt. Ska kanske möjligtvis leta reda på en speciell bok...