Kaffe och vatten och om att bli serverad allting

Vi vaknar, han säger att han vill gå ner och äta frukost. Äta frukost för honom är kaffe. Jag behöver mer, massa mer. Vi sätter oss där nere, med utsikt över rosor och den gamla gröna fina lastbilen. Man kan skymta havet bakom olivlunden. Han dricker frappé, som vanligt. Jag börjar bli riktigt hungrig, jag måste ha frukost innan jag gör någonting, och jag tänker lite på den yoghurten jag fick första morgonen. (Och ångrar att jag sa nej till honungen)
   Vi pratar, planerar, vad ska vi göra idag? Ska vi bada? Åka på utflykt? Stanna vid poolen?
   Jag får en tallrik ställd framför mig, det är hans mamma som har stått och brett två smörgåsar åt mig, med det där kletet jag inte kommer ihåg vad det heter, men det är sött och gjort på sesamfrön, lite som jordnötssmör, samma konsistens, det där torra och så fastnar det lätt i munnen.
   Jag äter, han dricker. Hans föräldrar sätter sig vid bordet, ingen säger någonting.
   Jag tar en klunk av hans kaffe, jag får i halsen, börjar hosta och får ingen luft. Han frågar med ett litet skratt om kaffet var starkt. Jag får fortfarande ingen luft och hans mamma springer och hämtar ett glas vatten. Jag tar en klunk och kan andas, äntligen.
   Sen häller hans pappa ut mitt vatten på katten som inte kan sluta slingra sig runt våra ben. Hans mamma går direkt och fyller på mitt glas.