Om att gråta

Jag undrar lite över hur mycket man kan gråta faktiskt.
Och så undrar jag över hur tovig hårslingan egentligen blev, den jag tvinnade runt mina fingrar tusen gånger, tufsade till, redde ut, studerade färgen på, funderade att göra fläta på men lät bli, tittade avundsjukt på och snurrade frenetiskt runt fingret för varje hackande och oregelbundna andhämtning jag hörde.
Jag undrar hur mycket man kan skaka, hur många gånger man kan lugna ner sig och sedan glömma bort lugnet, och börja om från början igen. Jag undrar hur länge man kan ligga där, med ansiktet blött av tårar, tårar av besvikelse, oro och hopplöshet.
Jag antar, eller snarare hoppas att det här är början på slutet. För allas skull. Och jag älskar alla i hela stora familjen. Men det vet ni nog redan.