Om kyrkan och sånt där som får mig att bli arg

Jag bad mamma hjälpa mig med religionen och jag blev lite sur över det här med den där Jesus... Ingen vet ju faktiskt exakt när han föddes, men det var antagligen inte på julafton.

- Kommer du ihåg på Mattis begravning, hur fint det var i kyrkan då? frågade mamma.
Och ja, det är väl klart att jag gör det. Det glömmer jag nog aldrig.
- Om du var ledsen någon gång, skulle du då inte vilja gå till kyrkan? sa hon sedan.
- När jag är ledsen går jag upp på mitt rum, svarade jag surt.
För så är det. Jag skulle nog aldrig någonsin få för mig att gå ner till kyrkan och sätta mig där inne bland änglar och ekande andetag. Det närmsta kyrkan jag kan gå när jag är ledsen är ner till Mattis och sitta där ett tag och bli ännu lite ledsnare. Har jag tur känns det bättre efter det.
Jag kan gå till kyrkan på begravningar, bröllop, dop och lucia. Det är ungefär så långt jag kan sträcka mig. Och i alla fallen går jag antagligen bara dit för att jag känner någon som har någonting i kyrkan att göra. Och på lucia går jag dit mest bara för att jag tycker att alla sjunger så fint.

Om ni nu undrade. Skulle kunna skriva ganska så himla mycket mer men ni skulle ju tro att jag hatade allt levande. Det gör jag inte. Jag gillar bara inte alls det här påhittade som alldeles för många människor tror på och så är det med det.