Om att åka

För nu gör jag det. Nu åker jag. Eller i alla fall ganska snart. Planet lyfter inte för ens tio i tolv i natt och sedan ska vi sitta där i ungefär elva timmar och sen är vi äääntligen framme i ungefär trettio graders värme.
   Så jag lämnar julstressen, snön och julmaten. Eller ja. Julmat hörde jag visst att det skulle finnas där också, men jag ska nog försöka låta bli sånt. Är man i ett annat land ska man inte äta svensk julmat tycker jag. Ska kanske prova på julhaj istället?
   Hej då, ses om två veckor. Kanske tänker lite på er om jag får tråkigt.

Om gamla bilder

Jag håller på att byta mobil till Julias gamla eftersom min är så himla konstig och stänger av sig själv och allt det där. Så jag rensar lite och tänkte för en gångs skull visa mobilbilder så att jag inte tagit alla i onödan.

Vårt gula och jätteäckliga kök innan pappa renoverade. Så här såg det ut precis när vi flyttade in. Ville spy varje gång jag gick in där.

Linda och jag fotade en sommar, vet inte om det var förra sommaren eller den här. Antagligen förra.

Jobbade några dagar på en tidning förra hösten och packade upp kläder och andra fina saker, som de här flugorna som jag ville ha.

Alla helgon förra året fick Mattis massa ljus.

Förra vintern var det så himla mycket snö och jag tyckte att Julia såg så rolig ut som precis hade hämtat posten och satt och läste en tidning.

Vi skaffade Herman och här är han på sin allra första dag hemma hos sin nya familj. Jätteliten och jättesöt!

En gång nu i höstas var jag och Julia på stan. Jag tror att vi skulle se om vi var lika.

Och jag hade praktik hos Charlotte Strömwall i Malmö och jag tittade massa på hennes fina bilder.

Och det var det bland många andra.

Om smärta

"Du säger "God natt" men jag kan inte ha en bra natt,
och du säger "Ta hand om dig" men jag kan inte ta hand om mig själv när du har gjort såhär mot mig.
Och jag tänker att rulla sig naken i snön eller krascha med bilen gör inte på långa vägar såhär ont."

Om att tycka om

Jag tycker väldigt mycket om det här med att ha sovmorgon mitt i veckan, att äta frukost långsamt, långsamt och att se på julkalendern samtidigt som det är snöstorm utanför fönstret och jag tycker om att lyssna på bra musik och att låtsas att jag kan sjunga och att allt vore precis så som jag vill ha det och att köra bil och lyssna på både bra och dålig musik gillar jag också väldigt mycket, och jag tycker om att drömma om saker som kan hända i framtiden, lite blandat om till exempel, ja... Allt förresten, och så gillar jag att vi snart åker och att jag har med mig fyra böcker att läsa på två veckor och jag tänker faktiskt ta mig tid att läsa alla fyra för jag råkar visst älska att läsa och så älskar jag att skriva även fast det nästan aldrig blir som man tänkt sig men det funkar faktiskt ändå, och jag tycker väldigt mycket om att göra mig fin och gå iväg någonstans och bara ha kul och sedan sova dagen efter och så gillar jag att prata med människor om hur jag känner och så gillar jag att fundera på vilka människor som faktiskt tar sig tid att läsa det, och en till sak jag gillar är att borsta tänderna för det är så himla skönt efter att man har ätit jättemycket godis och man känner sig så ren och fin, plus att jag tycker faktiskt att det känns helt okej att städa, bara jag får göra det när jag vill, för jag tycker att det är en av de få gångerna jag faktiskt kan slappna av och inte tänka på så mycket, och så är det så skönt när det är färdigt och nu känner jag att jag hade tyckte det vore så himla skönt med lite sommar nu, att ha öppen dörr och bara gå ut en sväng, och sen finns det faktiskt tusen andra saker till att gilla men det tar vi inte nu.

Och så gillar jag den här bilden som jag hittade här för att den är bara så fin och det ser ut som Herman.

Men jag gillar inte julmusik.

Om en nära-döden-upplevelse

Förra gången jag var i Thailand var jag nio år och fyllde tio. Jag fick en grön hängmatta av Malin och Jenny i present och det var den bästa presenten jag fick den födelsedagen.
   När jag tänker på Thailand nu tänker jag på den där hängmattan, men också stora gröna höga berg ur havet och långa vita stränder med båtar halvt uppdragna.
   Och så tänker jag på apor, röda grusvägar och pickup-bilar fulla med människor på.
   Men framför allt apor alltså. För en nära upplevelse med en livs levande apa fick jag mig. En kväll efter att vi hade ätit middag som vanligt på hotellets restaurang satt Malin och gosade med en apa som bodde på hotellet. Jag vet inte hur det är nu, men tydligen så fick man ha apor som satt i ett snöre kring en stolpe mitt bland hotellgäster. Hon satt där och jag tänkte väl någonting i stil med att det är väl alltid kul att ha klappat en livs levande apa, så jag satte mig kring Malin tillsammans med Julia, och såklart, då blev Jenny också nyfiken på den där apan. Jag hade handen alldeles precis lagom framför apans ansikte i full färd med att klappa den där lilla jävla apan som blev skrämd när det dök upp ännu en till människa som ville apgosa, så den jäveln bet mig i handen!
   Jag skrek så högt jag bara kunde men apan satt fast i min hand. Jag tror att det kändes ungefär som att bli klämd i en dörr, slagen med en sten och tusen nålar samtidigt. Jag såg inte så mycket mer än svart, kanske för att jag skrek så högt att jag var tvungen att knipa ihop ögonen. Jag kommer ihåg att mamma och pappa rusade fram till oss där vi satt kring apjäveln och gästerna på restaurangen hade trott att det var brandlarmet som tjöt.
   Helt plötsligt satt vi i någons bil på väg till närmaste sjukhus. Apan kunde nämligen haft rabies och det skulle ju sitta fint om jag, lilla Maja inte ännu 10 år dog av rabies på en Thailandssemester.
   - Man kan dö av rabies, sa Malin i bilen och jag blev livrädd och funderade på om hon verkligen trodde att jag skulle känna mig lugnare av den kommentaren.
   Men jag dog inte, det räckte med 5-10 (?) rabiessprutor på både thailändska och svenska sjukhus och resor fram och tillbaks på röda, rökiga och torra grusvägar för att överleva.

Om framtiden

När jag var mindre och gick i fyran ungefär, kunde jag inte tänka mig ett liv utan att bli kändis. Det var liksom det som fanns framför mig, tänkte jag. Jag ville bli sångerska (fast jag inte sjöng speciellt bra) eller TV-hallåa (fast jag  var alldeles för blyg för det), och skulle jag inte bli något av det kände jag att då var det ju ingen idé att gå i skolan längre.
   När jag gick i åttan kunde jag inte tänka mig ett liv utan att bli fotograf. Skulle jag inte bli det finns det ju ingen idé att göra någonting längre, tänkte jag.
   Och nu tar jag snart studenten och jag vet inte alls vad jag vill längre. Sångerska och TV-hallåa skrattar jag bara åt att jag att jag en gång ville bli, fotograf känns så himla långt borta just nu, mest bara för att jag inte riktigt har tid.
   Men så har jag kommit på att jag behöver ju verkligen inte bestämma mig vad jag vill göra nu. Jag är ju inte ens nitton än, för visst är det väl ändå inte meningen att man ska behöva bestämma sig nu över vad man vill göra när man blir äldre? Nej. Jag tänkte väl det. Det tänker i alla fall inte jag göra.
   Jag kan inte tänka längre än några månader framåt nu. Det enda jag vet är att jag ska till USA till sommaren eller hösten. Och jag ska verkligen göra allt för att komma dit.

Om Hanna & Julia

Och här är jag

Om att dö och om att överleva

Om exakt en vecka är vi på väg, då lämnar jag trygga lilla huset där det enda jag kan dö av är att få teet i halsen eller trilla över en pall någon ställt framför tv:n mitt i natten. Och så går det faktiskt att trilla ner för trappan och bryta alla ben i kroppen man har.
   Men nu. Nu åker vi till ett ganska så främmande land där man kan dö på vägen dit, i bilen, i flygplanet, på båten. Och så kan man dö av tsunamisar, brännmaneter, apor som bits så att man får rabies och såna otrevliga saker.
   Om jag allra helst fick välja så skulle jag vilja dö i Sverige. Jag vill inte bli hemfraktad i en kista i ett kallt bagageutrymme utan jag vill sitta levande bland andra levande människor och äta helt okej äcklig flygplansmat och få ganska god efterrätt och behöva hålla för öronen när man spolar på toaletten.

Men om har tur att få överleva resan dit (och allra helst hem igen också, tack) så ska jag njuta som bara den. Jag tänker läsa tusen bra böcker jag aldrig haft tid med här hemma, få kritvitt hår och ta miljarder fina bilder.

Om Anna

Om att bli arg

Datorn krånglar, Internet krånglar och mina favoritsidor krånglar. Jag får panik, det är ju sånt man får nu för tiden när de här nymodigheterna inte riktigt fungerar som de ska. Och jag prövar med alla sladdar, med omstart på alla apparater som blinkar och ingenting funkar. Jag kollar till och med Aftonbladet. För igår hände ju en annan väldigt panikartad sak: Jag gick ner, såg att TV:n stod på och det stod att boxen behövde uppdateras. Jag tryckte på "OK". Jag gick tillbaks upp och kollade Aftonbladet där det stod stort att "Uppdatera inte boxen". Nähej, okej vad bra, men... För sent! Och som vanligt vad det gäller Telia så fick det mig att bli väldigt, väldigt, väldigt arg. Även fast jag inte ser på TV så irriterade det mig ändå så himla mycket att det krånglade, för Telia krånglar ju jämt, jämt, jämt.
   Men i alla fall. Idag. Jag ringde supporten istället nu när Internet inte fungerade.

- Välkommen till Telia, beskriv vad du vill ha hjälp med, säger en alldeles för glad och alldeles för inspelad röst och den irriterar mig mycket, för här ska vi inte vara glada, jag är ju skitsur!
   - Vad gäller ärendet?
Där svarar jag "Internet" så tydligt jag bara kan, för det har jag lärt mig nu, att man visst ska prata med den här inspelade rösten.
- Okej. Internet, upprepar rösten och jag tänker "Jaaaaa, det var ju Internet jag sa, jag vet det, skynda pååå!"
   - Gäller det mobilt bredband, beställning, felanmälan, support... säger rösten så långsamt det bara går och jag tappar bort mig och har ingen aning om vad saken gäller. Den hypnotiserande inspelade rösten förvirrar mig och det är redan här jag tusen gånger innan gett upp och lagt på luren.
   - Felanmälan, säger jag lite tveksamt och funderar på om jag kanske inte skulle valt support istället.
   - Förlåt, jag uppfattade inte svaret, säger tanten som jag numera kallar idioten.
Jag upprepar högt och tydligt och jag ser mig själv i spegeln samtidigt som jag säger det och jag skrattar åt mig själv för att jag ser så arg ut. Och så tänker jag lite på Johan Glans när han skämtar om SJ och deras bokningstelefon.
  - Vilket telefonnummer gäller det? Du kan knappa in numret eller säga det. Glöm inte riktnumret.
Och så knappar jag in numret, men idioten säger att det blir fel och jag blir ännu argare och vill helst bara slänga telefonen i väggen, men jag vill inte förstöra min tapet, det är mest därför jag inte gör det. Så istället slår jag in numret en andra gång så hårt jag bara kan.
   Och så plingar det till och en ny röst dyker upp och han låter nästan lite sjuk. Eller så kanske han helt enkelt inte riktigt kunde svenska? Jag vet inte. Men konstig lät han i alla fall.
   "Just nu har vi driftstörningar på vårt mobila och fasta bredband. Vi arbetar på problemet". Okej. Jaha. Inget om när det kan tänkas fungera igen? Nähej. Okej. Okej.
   Och sedan så kommer idioten igen och upprepar mitt telefonnummer så långsamt det bara går och jag tänker att "Jaa, det är rätt nu, det är fortfarande det numret det handlar om, jag skrev ju det för mindre än en minut sedan!"
   Och så får de inte fram min "mätdata", "Vi söker efter support" och helt plötsligt säger idioten att "Det är många som ringer, vi kan tyvärr inte ta emot ditt samtal, välkommen åter, försök igen senare"
   OCH SÅ AVBRYTS SAMTALET OCH JAG HAR INTE FÅTT PRATA MED EN RIKTIG MÄNNISKA.

Om mig

Om dagar som går och om dagar som kommer

Tiden går och idag är det exakt fem år sedan morfar dog.
   Jag kommer ihåg sista gången jag kramade honom, där på sjukhuset. Jag kommer ihåg hans orakade kind mot min i en allra sista hej då-kram. Och jag kommer ihåg att jag inte riktigt vågade titta på honom för han såg inte ut som morfar alls där i sjukhussängen, alldeles blek och utan tänder. Och när han väl var borta frågade mamma om jag ville med och titta på honom, är det sånt man gör när folk dör? Tittar på dem, för att se om det ser ut som att de bara sover? I alla fall så sa jag nej för jag tyckte att det allra sista jag ville komma ihåg av honom var den orakade kinden.
   Och jag kommer ihåg att jag tänkte att "Kunde han inte vänta i en månad så att vi kunde fylla år en gång till". Men det gjorde han inte, så för första gången i mitt liv fick jag fylla år alldeles helt ensam. Annars hade vi ju alltid fyllt år på samma dag.
   Och idag är det alltså en månad kvar tills jag blir nitton, och jag undrar hur det kommer bli. Nitton låter ju som en ganska fin ålder. Och då, dagen jag fyller nitton är jag inte ens hemma. Så det finns ju många fina saker att se fram emot och att räkna ner till. Och idag drömde jag om studenten.
   Jag drack mjölk och det var hål i alla studentmössor.

Om stjärnor, luft och himlar

"Jag älskar att titta på stjärnorna, för när jag gör det, tänker jag bara på dig. Och även om luften jag andas är så kall, vet jag att du lever under samma himmel som jag gör, och jag vet att snart ska du göra mig varm igen."

Om Alva

Om familjen

Jag hittade lite bilder i kameran som någon annan tagit. De här är tagna förra helgen när Jenny var hemma.

Jag var trött, drack glögg och lekte med Jennys mobil.

Och för en gångs skull var alla syskonen samlade och det tycker jag om. Men som vanligt kan inte alla ligga still och se fina ut samtidigt.

Om att det ibland regnar lite inombords

 Varje morgon tänker jag på samma sak. Varje morgon spelas samma händelser upp och besvärar mig lika mycket som de andra dagarna. Jag går till bussen, stannar vid busshållsplatsen, och väntar. Tillsammans med några andra står jag där, i kylan och tystnaden. För tyst, det är det verkligen. Jag tänker så. ”Vad tyst det är”.
   Och såhär är det varje morgon runt halvåttasnåret.  Ingen säger ett ljud. Råkar man skrapa foten lite extra hårt i marken skäms man över det höga ljudet man just råkat åstadkomma, och om man mot förmodan skulle hälsa på någon är det enda som hörs ett litet nervöst pipljud, då skäms man över det och ångrar att man ens öppnade munnen.
   En morgon hände en sak som fick mig att rota lite extra i väskan. Från min uppfart såg jag en tjej jag visste skulle med samma buss som mig. Jag räknade snabbt ut att med den farten jag hade i samma stund som jag såg henne, skulle jag hamna ungefär fem

meter framför henne, vilket betyder extra mycket rotande i väskan och extra många andra extremt nervösa rörelser och blickar ner i marken.

   Varför? Varför kunde jag helt enkelt inte bara hälsa, eller rent av sakta in där jag gick, fem meter framför henne? Sakta in så att vi kunde gå bredvid varandra, i samma takt, och till och med prata med varandra!

   Ärligt talat så vet jag nog inte riktigt varför.  Är det för att jag är svensk? För att i landet Lagom så får ingen vara ”för mycket”. Vi ska vara just lagom och ingen får sticka ut minsta lilla. Är det så?

   I landet Lagom får man inte prata med varandra när man väntar på bussen. Istället ska man rota i väskan, pilla med naglarna eller låtsassmsa alla vänner man har.  Men vad är det för beteende egentligen? Det är sjukt när man tänker på det. Att man låtsas att man inte ser, fast det är egentligen det enda man gör. Man ser. Men man låtsas som att det regnar.
   Och kanske regnar det faktiskt. För inombords känns det faktiskt lite som att det regnar varje gång man ignorerar en lika mycket levande människa som sig själv.