Om dagar som går och om dagar som kommer

Tiden går och idag är det exakt fem år sedan morfar dog.
   Jag kommer ihåg sista gången jag kramade honom, där på sjukhuset. Jag kommer ihåg hans orakade kind mot min i en allra sista hej då-kram. Och jag kommer ihåg att jag inte riktigt vågade titta på honom för han såg inte ut som morfar alls där i sjukhussängen, alldeles blek och utan tänder. Och när han väl var borta frågade mamma om jag ville med och titta på honom, är det sånt man gör när folk dör? Tittar på dem, för att se om det ser ut som att de bara sover? I alla fall så sa jag nej för jag tyckte att det allra sista jag ville komma ihåg av honom var den orakade kinden.
   Och jag kommer ihåg att jag tänkte att "Kunde han inte vänta i en månad så att vi kunde fylla år en gång till". Men det gjorde han inte, så för första gången i mitt liv fick jag fylla år alldeles helt ensam. Annars hade vi ju alltid fyllt år på samma dag.
   Och idag är det alltså en månad kvar tills jag blir nitton, och jag undrar hur det kommer bli. Nitton låter ju som en ganska fin ålder. Och då, dagen jag fyller nitton är jag inte ens hemma. Så det finns ju många fina saker att se fram emot och att räkna ner till. Och idag drömde jag om studenten.
   Jag drack mjölk och det var hål i alla studentmössor.