Förra gången jag var i Thailand var jag nio år och fyllde tio. Jag fick en grön hängmatta av Malin och Jenny i present och det var den bästa presenten jag fick den födelsedagen.
När jag tänker på Thailand nu tänker jag på den där hängmattan, men också stora gröna höga berg ur havet och långa vita stränder med båtar halvt uppdragna.
Och så tänker jag på apor, röda grusvägar och pickup-bilar fulla med människor på.
Men framför allt apor alltså. För en nära upplevelse med en livs levande apa fick jag mig. En kväll efter att vi hade ätit middag som vanligt på hotellets restaurang satt Malin och gosade med en apa som bodde på hotellet. Jag vet inte hur det är nu, men tydligen så fick man ha apor som satt i ett snöre kring en stolpe mitt bland hotellgäster. Hon satt där och jag tänkte väl någonting i stil med att det är väl alltid kul att ha klappat en livs levande apa, så jag satte mig kring Malin tillsammans med Julia, och såklart, då blev Jenny också nyfiken på den där apan. Jag hade handen alldeles precis lagom framför apans ansikte i full färd med att klappa den där lilla jävla apan som blev skrämd när det dök upp ännu en till människa som ville apgosa, så den jäveln bet mig i handen!
Jag skrek så högt jag bara kunde men apan satt fast i min hand. Jag tror att det kändes ungefär som att bli klämd i en dörr, slagen med en sten och tusen nålar samtidigt. Jag såg inte så mycket mer än svart, kanske för att jag skrek så högt att jag var tvungen att knipa ihop ögonen. Jag kommer ihåg att mamma och pappa rusade fram till oss där vi satt kring apjäveln och gästerna på restaurangen hade trott att det var brandlarmet som tjöt.
Helt plötsligt satt vi i någons bil på väg till närmaste sjukhus. Apan kunde nämligen haft rabies och det skulle ju sitta fint om jag, lilla Maja inte ännu 10 år dog av rabies på en Thailandssemester.
- Man kan dö av rabies, sa Malin i bilen och jag blev livrädd och funderade på om hon verkligen trodde att jag skulle känna mig lugnare av den kommentaren.
Men jag dog inte, det räckte med 5-10 (?) rabiessprutor på både thailändska och svenska sjukhus och resor fram och tillbaks på röda, rökiga och torra grusvägar för att överleva.
Men jag och Jenny var inte med till sjukhuset , vi var kvar och väntade på att ni skulle komma hem igen. Jag kan inte minnas att Du var särskillt hispig av dig alls, men att morsan var det, det glömmer nog ingen som såg henne då. Den där finfina kommentaren var nog mest "upplysningsvis", från en syster till en annan ;) Ja jösses vad Jenny skrämde den lilla apan och JÖSSES så jag hade problem med att bända upp käkarna på den, hujeda mig! Tur att det gick bra med dig, det var ju trots allt lite värre med den där engelska lillkillen som året innan fått ena ögat urklöst. Fy!
SvaraRadera