torsdag 2 december 2010

Om att det ibland regnar lite inombords

 Varje morgon tänker jag på samma sak. Varje morgon spelas samma händelser upp och besvärar mig lika mycket som de andra dagarna. Jag går till bussen, stannar vid busshållsplatsen, och väntar. Tillsammans med några andra står jag där, i kylan och tystnaden. För tyst, det är det verkligen. Jag tänker så. ”Vad tyst det är”.
   Och såhär är det varje morgon runt halvåttasnåret.  Ingen säger ett ljud. Råkar man skrapa foten lite extra hårt i marken skäms man över det höga ljudet man just råkat åstadkomma, och om man mot förmodan skulle hälsa på någon är det enda som hörs ett litet nervöst pipljud, då skäms man över det och ångrar att man ens öppnade munnen.
   En morgon hände en sak som fick mig att rota lite extra i väskan. Från min uppfart såg jag en tjej jag visste skulle med samma buss som mig. Jag räknade snabbt ut att med den farten jag hade i samma stund som jag såg henne, skulle jag hamna ungefär fem
meter framför henne, vilket betyder extra mycket rotande i väskan och extra många andra extremt nervösa rörelser och blickar ner i marken.
   Varför? Varför kunde jag helt enkelt inte bara hälsa, eller rent av sakta in där jag gick, fem meter framför henne? Sakta in så att vi kunde gå bredvid varandra, i samma takt, och till och med prata med varandra!
   Ärligt talat så vet jag nog inte riktigt varför.  Är det för att jag är svensk? För att i landet Lagom så får ingen vara ”för mycket”. Vi ska vara just lagom och ingen får sticka ut minsta lilla. Är det så?
   I landet Lagom får man inte prata med varandra när man väntar på bussen. Istället ska man rota i väskan, pilla med naglarna eller låtsassmsa alla vänner man har.  Men vad är det för beteende egentligen? Det är sjukt när man tänker på det. Att man låtsas att man inte ser, fast det är egentligen det enda man gör. Man ser. Men man låtsas som att det regnar.
   Och kanske regnar det faktiskt. För inombords känns det faktiskt lite som att det regnar varje gång man ignorerar en lika mycket levande människa som sig själv.

4 kommentarer:

  1. Skyll inte på landet lagom, skyll på den destruktiva tidsandan som de ljuvliga etablerade gör allt för att trycka upp i ansiktet på oss. Vi har ju inget att vara stolta över, vi ska inte prata i onödan. Lika bra vi står och rotar i väskan ett tag till och låter andra tänka åt oss.

    SvaraRadera
  2. Men säg Hej vettja!!
    Jag kommer aldrig glömma känslan av litenhet och ensamhet som jag kände då jag bodde i Gävle. Som jag saknade att hälsa på den man mötte på trotoaren! Inte en blick från den mötande om att jag ens existerade, ned i backen skulle man glo, det förstod jag efter några glada "hej" från dem jag mötte, även de jag sett på samma ICA. Och tänk, jag gick alltid till samma affär, bara för att någon KANSKE skulle, iallafall tillslut, känna igen mig och ge mig ett leende tillbaka...
    Det hände aldrig.
    Jag är glad över att bo där jag bor nu, här hälsar och ler folk, det känns fint att hälsa på varandra.
    Men du, jag förstår hur du menar.

    SvaraRadera
  3. Jag var nära att säga hej till dig, när jag såg dig på Alsters julmarkad förra helgen. I sista sekund kom jag på att jag ju inte alls känner dig. Och du vet inte vem jag är. Jag bara följer din blogg eftersom jag känner jag din syster Malin, så på ett sätt känns det som om jag känner dig lite grann.
    Men hälsa; det gjorde jag inte. Det hade känts lite pinsamt på något vis.
    Undar vad som är mest pinsamt?

    SvaraRadera
  4. Så sant som det var sagt. I förra veckan satte det sig en kvinna bredvid mig på (en tom) buss. Hon hade säkert femtio andra platser att sätta sig på men hon satte sig bredvid mig. Nu kunde vi inte tala med varandra då inte hon behärskade det svenska språket eller jag hennes språk, men hon log varmt. Det är sånt som får mig att känna att det finns hopp.

    Fin blogg du har för övrigt!

    SvaraRadera

Gör mig glad här