Om framtiden

När jag var mindre och gick i fyran ungefär, kunde jag inte tänka mig ett liv utan att bli kändis. Det var liksom det som fanns framför mig, tänkte jag. Jag ville bli sångerska (fast jag inte sjöng speciellt bra) eller TV-hallåa (fast jag  var alldeles för blyg för det), och skulle jag inte bli något av det kände jag att då var det ju ingen idé att gå i skolan längre.
   När jag gick i åttan kunde jag inte tänka mig ett liv utan att bli fotograf. Skulle jag inte bli det finns det ju ingen idé att göra någonting längre, tänkte jag.
   Och nu tar jag snart studenten och jag vet inte alls vad jag vill längre. Sångerska och TV-hallåa skrattar jag bara åt att jag att jag en gång ville bli, fotograf känns så himla långt borta just nu, mest bara för att jag inte riktigt har tid.
   Men så har jag kommit på att jag behöver ju verkligen inte bestämma mig vad jag vill göra nu. Jag är ju inte ens nitton än, för visst är det väl ändå inte meningen att man ska behöva bestämma sig nu över vad man vill göra när man blir äldre? Nej. Jag tänkte väl det. Det tänker i alla fall inte jag göra.
   Jag kan inte tänka längre än några månader framåt nu. Det enda jag vet är att jag ska till USA till sommaren eller hösten. Och jag ska verkligen göra allt för att komma dit.