Syskonkväll och lite blandat konstigt

Vi hade världens största kartonger hemma, så jag och Julia skrämde både mamma och pappa när de kom hem. Båda blev rädda men mamma blev så glad så att hon nästan började gråta. För det såg vi. Och då blev hon alltså så glad över att vi gjorde någonting tillsammans för en gångs skull.

Igår hade vi syskonkväll, och egentligen skulle alla sex syskon vara med fast Amanda och Jonatan kunde inte så det blev vi vanliga fyra plus Alva och Wilma som kom hem lite senare.
Här gör Julia guacamole för vi skulle äta tacos som vanligt. Den blev dock lite misslyckad och det var väldigt synd för egentligen så är det väldigt gott.

Såhär hungrig var Jenny. Väldigt hungrig. Fast hon hade visst ätit tacos kanske två gånger den här veckan redan.

 Och sen kom Alva och var rätt sugen på sin favorit crème fraîche och chips. Typiskt henne.

Här ser Malin väldigt orolig ut när Jenny berättar "senaste nytt".

Julia tyckte att maten var jättestark.Så hon satt såhär ett bra tag.

Och här sitter Wilmis med sitt sockervaddshår och gömmer en hemlig bild.

Och sen när vi kom hem igen tog jag det sista ur champagnen som någon hade druckit. Och tack mamma för att du tog den här jättefina bilden på mig som bevisar att du vet bäst vad det gäller att veta hur mycket jag tål. Inte.

Och nu har jag precis ätit jättemycket mannagrynsgröt till frukost och det var faktiskt väldigt gott.(Även om jag råkade ha i mest kalla bär så att det nästan blev kallt)
Snart ska vi på hockey också. Det kan ju bli kul. Eller nervöst? Eller den sista matchen? Blä.

En brevvän som inte slutar skriva efter ett brev

Har ni aldrig fått ett personligt brev på posten så kanske det här blir lite svårt.

Har ni fått ett brev på posten utan någonting annat än ett brev kan det också bli svårt.
Annars kanske ni känner igen er nu.

Jag tänker
"Hej alla KP-läsare!
Jag är en tjej på 18 vintrar som älskar att fotografera och skriva, långa brev är alltid trevligt.
Jag söker någon med samma intressen, kille som tjej, bara ni inte slutar skriva efter ett brev.
KP har min adress. Hörs snart."

Typ så. För jag läste Kamratposten när jag var liten, och jag gillade att skriva brev. Någon gång svarade jag på någons annons, men fick aldrig något svar. Tråkigt.Vilken besvikelse. För jag gillade ju som sagt att skriva långa brev redan då.

Men nu. När jag var i tolvårsåldern träffade jag en tjej som hette Amanda. Men vi träffades inte i verkligheten. Vi träffades på Lunarstorm, ni vet, det som är ungefär som Bilddagboken nu. Vi pratade och lärde känna varandra, delade problem och upplevelser.

Och nu. Många år senare, sex år senare ungefär, håller vi fortfarande kontakten. Utan att ha träffats i verkligheten en endaste gång. Och hur underbart är inte det? (Jag menar, att vi fortfarande håller kontakten. Att vi inte har träffats är mest bara synd, vi har planerat så många gånger men det har aldrig blivit av.)

Och i början på det här året fick jag ett sms, utan att ha hört av denna fina vän på ett alldeles för långt tag. "Ska vi bli brevvänner? Jag saknar dig" stod det. Och ja. Äntligen. En riktig äkta brevvän som inte slutar skriva efter ett brev.

Igår fick jag andra brevet. Och inte bara ett brev. Det där gulliga halsbandet också.

Jag blir så ledsen.

Idag finns inga måsten, för det har jag bestämt. Jag har varit så himla stressad så länge nu, men nu finns inte det längre. Nu har jag inga inlämningar och jag har fått godkänt på C-delen på teoriprovet som jag bestämde att jag skulle hinna med den här veckan. Så. Det känns rätt så himla jätteskönt.

Förresten. Jag hade tänkt att jag inte skulle gå med i några grupper på Facebook eftersom, ja, varför skulle jag? Men idag såg jag en grupp som jag bara var tvungen att gå med i. Den hette "Alla vi som tänker "Vad fan är det här?" när vi ser skolmaten". Det var nog den bästa grupp jag har sett på länge. (Eller ja, "Ignorera bilden".Men varför la du upp den om vi ska ignorera den?" var också väldigt bra men det var inte det jag ville berätta om nu.)

Så i alla fall. Skolmaten.
Jag har några frågor.
1. Vad tänker de här människorna som gör maten?
2. Varför smakar min vetetariska mat alltid likadant? (Eller ofta ingenting alls?)
3. Varför är min vegetariska mat alldeles för ofta inte ens ljummen?
4. Varför luktar maten konstigt?
5. Varför ser det ofta inte ens ätbar ut?


Om jag var dem skulle jag skämmas. Till och med jag lagar bättre mat än det där. Hur kul är det att gå hungrig varje dag, för att jag bara har ätit knäckebröd med ett glas mjölk till för att min mat är alldeles kall?


Jag blir så ledsen. Men framför allt hungrig.

Jag är ingen sportnörd direkt... Men en meter ovanför snön och hjärtat gjorde inte lika ont längre

Men matchen igår... Färjestad mot Skellefteå.
Ni skulle sett. Verkligen.

Jag tänker inte dra massa om hur själva matchen var, det är nog varken ni eller jag så speciellt intresserad av. Det är mest känslan jag vill få. Igen. Färjestad låg under ett antal gånger men lyckades göra 4-4 så att det blev förlängning. Två gånger. 20 minuter plus 4, sen gjorde Färjestad mål.

Jag var där med Anna och Emil, vi var nog alla lika nervösa. Emil var knäpptyst under nästan hela matchen, han var alldeles för upptagen med att bita på naglarna. Anna var också rätt knäpptyst, förutom lite små kommentarer då och då, lite små hoppar av nervositet och sådär. Och jag. Jag vet inte vad jag gjorde. Jag kan visst inte ens förklara nu, och jag är glad att ingen såg mig. Men jävlar vad varmt det blev, kan jag ju säga. Och vad kissnödig och illamående och skakis jag blev. Spänningen.


Anna tyckte att det kändes ungefär som att sitta i redigeringsrummet på skolan. Spänningen alltså. Och när man sitter där inne i världens minsta rum blir man knäpp i huvudet. Man sitter i ett jättelitet rum på kanske 2.5 m x 1.5 m, man är minst fem stycken där inne, alla andas in och ut samma luft och det finns nästan ingen luftkonditionering.

Vid sista målet hoppade hela arenan några meter ovanför all himla snö och det var en lättnad och hjärtat gjorde inte lika ont längre.

(Och tyvärr misslyckades jag totalt med att försöka överföra känslan i text men jag orkar inte nu. Ni har två bilder som tröst. Var tvungen att ta med kameran för att fota "sportfoto", men jag tycker att jag misslyckades med det också. Men bättre än inget i alla fall. Jag är så himla trött just nu för jag kom hem sent från matchen, gick upp klockan sex och har varit i skolan alldeles för länge. Nu tänker jag faktiskt gå. Och det får jag.)

En bild på alla utan omtagning

Lukas fyllde 10 år och vi var på kalas.
Jag har kommit på att det är lite kul att ta en bild på varje människa utan att ta om. Ungefär som om jag hade en analog kamera. Ni ser här.

Hos Anna och lite blandat.

Idag är jag inte så bra på att skriva.

Först en fråga och nu ett svar

Stina undrade här om dagen om en liten macka Julia skrev om. Jag tänkte att jag kan skriva om det här i stället, så är det lättare att se mitt svar. För så kan man ju göra ibland, svara här i stället för i kommentarsrutan. Det är smart, tycker jag.

Så, här. Två knäckebröd med guacamole och keso. Bara det. Och hur man gör guacamole är inte så svårt och det finns nog recept vart som helst. Men annars är det inte svårare än så.

Annars funkar det nog lika bra med vanliga avokadobitar och keso. Andra bilden är Julias fina med ost och skinka också. Det är kul att fota mat.


Det var det. Nu åker jag till Anna.

Typiskt.

Varför börjar det alltid regna när man inte har paraply med sig?
Varför regnar det aldrig när man väl har paraply med sig?

Varför ser man alltid en fin bild när man inte har kameran med sig?
Varför hittar man inte alls lika många fina saker när kameran hänger på axeln?

Varför får man alltid stå och vänta på bussen när man har stressat som en idiot för att hinna med?

Och varför hade egentligen den där gubben på bussen bara sandalen på sig när det var en halvmeter snö ute?

Det här brukar jag fundera på lite ibland, utan att komma på något bra svar.
Vad tror ni? Och vad finns det mer för typiska saker?

En onsdag i tre bilder plus en dröm

Onsdagar nu för tiden är väldigt bra dagar, för då har vi foto hela dagen. Jag och Anna framkallade lite i studion, sedan åkte vi hem till mig rätt tidigt. Vi åt, åkte ner till Väse så att jag kunde ta mitt "arbetsporträtt" till skolan (Ingela i hennes affär) och när vi väntade på bussen gick vi till sjuka Malin en kortis. Sen fikade vi och försökte plugga lite, men det gick som det brukar, ni vet. Och det var den onsdagen det.



Nästnästa onsdag hoppas jag också blir väldigt bra. Då ska jag göra halkbanan och sen på eftermiddagen kommer Felix hit.

Jag måste bara berätta en konstig sak som hände i natt. En del hatar när folk berättar om sina drömma och sånt, så om ni är sådana så blir det lite tråkigt just nu kanske. Men jag hoppas att ni läser vidare ändå.

I natt drömde jag om att vårt hus trillade sönder. Det såg inte alls ut som vårt hus men jag visste att vi bodde där, familjen och jag. Vi stod i hallen och helt plötsligt brakade det och golvet och taket trillade isär. Ett litet tag efter, som kanske egentligen var flera timmar senare, vaknar jag av att det smäller till som bara den någonstans i huset. Jag blev klarvaken men kunde ändå inte förstå vad det var som lät. Jag tyckte att jag hörde steg där nere och trodde att det var någon som blev skitsur och smällde sönder en dörr. För det skulle ju kunna vara möjligt i den här familjen. Och det lät ungefär som det. Men klockan var då runt fyra och jag hoppas att ingen är vaken och bråkar mitt i natten.

Jag fattade ingenting men då kom jag ihåg vad jag precis hade drömt och hjärtat började dunka som bara den och jag tänkte att "Åh nej, nu kommer huset rasa sönder". Ungefär så.

Fast när jag vaknade ringde jag pappa och frågade om han också hade hört nåt och det var visst is som trillade ner från taket. Stora jävla isklumpar mitt i natten. Herregud. Jag åt ju nästan upp hjärtat.

Fina flickor och fullmåne

En dag för ett tag sedan fotade jag Alva och Agnes. Jag tycker att det är himla kul för båda två är så fina.
Tyvärr har jag inte riktigt haft tid till att redigera, men här är två än så länge i alla fall. Det är fortfarande rätt mycket just nu och jag börjar undra varför jag blir trött redan innan klockan är nio på kvällen. Egentligen så är jag helt slut just nu, men när jag går och lägger mig så tidigt så hinner jag ändå aldrig med att göra någonting.

Ja, ni vet väl hur det är, ni också. Funderar på om det kan ha någonting med fullmånen att göra. Jag är sån som sover dåligt veckan innan eller efter fullmånen, vilken kommer jag inte ihåg just nu. En del brukar ju sova lite halvdåligt när det är fullmåne, men då sover jag stenhårt, tror jag i alla fall. Men som sagt, innan eller efter blir jag helt konstig. Funderar på om det kanske är okej att gå och lägga sig snart i alla fall.

Fast kanske har det inte alls någonting med månen att göra. Kanske är jag bara så trött över att jag pluggar till skolan, teorin, försöker hinna köra och vara pigg och glad. Det är inte så lätt alltid.

(Nu läste jag lite om det här med att den del sover dåligt när det är fullmåne. Jag tycker att jag känner av det, även mamma och Malin om jag minns rätt. Många trodde att det berodde på att månen kanske lyser in mer vid fullmåne än annars, eller helt enkelt bara att man visste att "Åh, snart är det fullmåne, då kommer jag sova dåligt" eller "Åh, det var fullmåne i natt, sov jag ändå inte lite dåligt?" Ungefär så. Man kanske låtsas lite bara för att se en anledning till varför man sov lite halvbra. Nu ska jag sova helbra hade jag tänkt. Godnatt)

Att inte vilja gå upp och om en vänskap en mil bort

Jag kom på en sak.
Att ha en bra låt som alarmsignal är inte så bra egentligen. Varje gång man hör den annars, när man inte ska gå upp, tänker man bara på den där jobbiga känslan när man vet att man måste upp. Det här är min alarmsignal och jag måste ha en som är lite tyst och långsam i början för annars kissar jag ner mig. Och det vill jag helst inte. När jag hör den nu så blir jag nästan helt grå inuti mig, eller kanske ljusblå eller grön. (När jag tänker på olika känslor ser jag färger, det är lite mystiskt tycker jag) Samtidigt får jag samma känsla jag fick när jag var liten när jag skulle gå upp till dagis. Jag och Julia var ofta där väldigt tidigt för mamma och pappa började runt sju varje morgon. Nu så himla många år senare kan jag fortfarande få den där gå-upp-till-dagis-känslan. Ibland är den mysig och ibland inte. Jag älskar den känslan när man vaknar runt sju och vet att man inte behöver gå upp. Jag ska pröva det någon dag.

Nu till en liten annan sak. Malin och Jenny funderade över en liten sak igår när jag la upp bilderna på Linda. Jag berättar allt här.

Jag träffade Linda första gången när jag var sex år, vi skulle börja förskolan tillsammans och vi skulle gå i samma klass. Sedan dess var vi bästa vänner och var det tills sexan ungefär. Vi har fortfarande kontakt och det tycker jag är jättebra eftersom hon är nästan den enda jag har kontakt med från den tiden.

Så vad gör man när man är bästa vänner? Jo, jag och Linda gjorde allt tillsammans. Mest pratade vi. Om vad vet jag inte riktigt. Enda saken jag kan komma på just nu är Harry Potter. Båda två älskade att läsa och det var det vi gjorde. När vi sov över hos varandra varje helg låg vi alltid bredvid varandra i sängen och läste samma bok, helt tysta. En annan sak vi alltid gjorde var att gå. På rasterna i skolan lekte vi aldrig lika mycket som alla de andra gjorde, vi gick. Runt, runt och runt. Runt gympahallen oftast, en speciell liten runda där och någon runda i skogen. Flera varv tills det äntligen ringde så att vi kunde gå in och smygläsa Harry Potter så fort vi kunde, tror jag.

När jag inte var med Linda hade jag jättetråkigt. Vi skrev brev till varandra och pratade i telefon varje dag fast vi sågs varje dag i skolan och sov över hos varandra varje helg. Men jag kan faktiskt inte komma på vad vi skrev eller pratade om. Jag tror att jag har sparat några brev någonstans, jag hoppas det i alla fall. Vad det gäller telefonpratandet så pratade vi nog om allt och inget. Ofta var vi nog tysta i säkert en halvtimme bara för att vi inte hade något att säga. Vi gjorde andra saker under tiden. Läste Harry Potter kanske. Men det var bara så skönt att veta att hon fanns på andra sidan luren. En mil i från mig.

Såhär ser jag ut när jag är nyvaken och är i Malins lägenhet. Där får jag alltid känna på den här bra nyvakenhetskänslan.

Två saker jag tyckte var lite sorgligt idag

Ett. Jag var inne i en klädaffär, jag gick förbi en nöjd och glad tant (ja, tant) i 55-års åldern. I famnen höll hon massa olika kläder. När hon var på väg till kassan gick hon förbi två tjejer som jobbade i affären. Då sa hon glatt "Tack så jättemycket för hjälpen tjejer!" men de hörde inte, de fortsatte stå med ryggen mot och sortera kläder. Och då tyckte jag så himla synd om tanten med famnen full av fina kläder, som säkert fått jättemycket bra hjälp av de två tjejerna som inte hörde ett ljud. Då ville jag helst bara le jättestort åt tanten, men det gjorde jag inte. Hade jag gjort det hade jag nog trillat i rulltrappan. Jag hoppas att tanten kom hem till en glad gubbe som hade gjort mat åt henne i stället, så att hon blev glad av honom istället.

Två. Jag såg min buss komma. Jag såg en handikappad kille jag vet åker med bussen. Men han satt inte i den som han brukar, nej, han sprang efter den. Och jag tyckte att det var så hemskt synd om honom för det är såklart jätteisigt på trottoarerna och bussen åkte rätt snabbt så det var inte så lätt att hinna ikapp bussen. Jag vet inte om han hann.

Jag tyckte bara att det var så sorgligt. Skulle nog helst vilja krama båda två.
Vad tycker ni är ungefär lika sorgligt?

En gammal fast inte alls så gammal vän

Igår bara kände jag för att inte sitta och plugga. Med lite smått övertalande fick jag Linda hem till mig, bara någon liten modell för någon timme eller så. (Och om ni inte tycker att den nedersta bilden är tillräckligt skarp är den lite för stor här. Men om ni klickar på den så är den som den ska vara)

En fin kväll som jag gjorde lite finare

Jag gillar svartvitt just nu

Idag hade vi foto hela dagen, vi skulle på "fotoresa". Andra klasser har åkt lite länge, som till Deje ungefär, men vi åkte till Mariebergsskogen. Inte lika långt och inte lika okänt för mig som Deje bruk hade varit. Men. Jag lyckades ta fem bilder som känns helt okej. Här ska ni få se. (För jag orkar inte skriva något idag för jag är helt slut. Har haft extra lång körlektion och han jag körde med trodde att jag skulle klara av mitt mål i april. Och jag lärde mig förresten jättemycket)


Uppgiften gick ut på att tolka Mariebergsskogen precis hur man ville. Såhär gjorde jag:
















Det här är Anna. Hon går i min klass och hon och jag fotade tillsammans. Vi fikade även högst uppe i fågeltornet, solen lyste och det blåste inte ens lite. Så det var nästan lite vårigt.

Uppe på räcket till fågeltornet var det många som var kära, här är Ebba & Jörg. Jörg måste ju vara ett av de fulaste namnen på länge.

Utsikten såg ut ungefär såhär. Skidspår med Orrholmens jättefula hus i bakgrunden.

Här är Anna igen. Hon har lånat en väldigt fin kamera från skolan som ni ser, och jag gillar svartvitt just nu. Och jag gillar även hennes skor. Speciellt i svartvitt.

Den här bilden passar inte så bra in bland alla andra, men det här är också Mariebergsskogen. Det finns ju massa olika djur som ni vet, och här är då en fisk som ni kanske ser.


Det var det.