Har ni aldrig fått ett personligt brev på posten så kanske det här blir lite svårt.
Har ni fått ett brev på posten utan någonting annat än ett brev kan det också bli svårt.Annars kanske ni känner igen er nu.
Jag tänker
"Hej alla KP-läsare!
Jag är en tjej på 18 vintrar som älskar att fotografera och skriva, långa brev är alltid trevligt.
Jag söker någon med samma intressen, kille som tjej, bara ni inte slutar skriva efter ett brev.
KP har min adress. Hörs snart."
Typ så. För jag läste Kamratposten när jag var liten, och jag gillade att skriva brev. Någon gång svarade jag på någons annons, men fick aldrig något svar. Tråkigt.Vilken besvikelse. För jag gillade ju som sagt att skriva långa brev redan då.
Men nu. När jag var i tolvårsåldern träffade jag en tjej som hette Amanda. Men vi träffades inte i verkligheten. Vi träffades på Lunarstorm, ni vet, det som är ungefär som Bilddagboken nu. Vi pratade och lärde känna varandra, delade problem och upplevelser.
Och nu. Många år senare, sex år senare ungefär, håller vi fortfarande kontakten. Utan att ha träffats i verkligheten en endaste gång. Och hur underbart är inte det? (Jag menar, att vi fortfarande håller kontakten. Att vi inte har träffats är mest bara synd, vi har planerat så många gånger men det har aldrig blivit av.)
Och i början på det här året fick jag ett sms, utan att ha hört av denna fina vän på ett alldeles för långt tag. "Ska vi bli brevvänner? Jag saknar dig" stod det. Och ja. Äntligen. En riktig äkta brevvän som inte slutar skriva efter ett brev.
Igår fick jag andra brevet. Och inte bara ett brev. Det där gulliga halsbandet också.
Sånna där vänner har jag med, fast via telefon... Både Rogga (från Gävletiden) och Peter Popp (från långt, låmgt innan dess!) har jag via telefon. Vi hörs så sällan så det är inte klokt, men Ååå vad GLAD jag är över att de fins i mitt liv!
SvaraRaderaJAG är deras bekymmer till att vi (var och en på sitt håll) hörs så sällan, jag vet det, men jag är ju inte så mycket till att snacka på telefon sisådär... Dåda skäller älltid, och jag önskade jag vore bättre, det lovar jag ju alltid i telefon..
SKÄMMES ta mig fan MALIN, över att du inte tar hand om de venner du verkligen har Bättre...
Så. Nu skäms jag... Och längtar efter vännerna. Som bestått så länge. Så länge! DE orkar mig minsan..! Jag borde förvalta dem mer väl. Men grabbarna vet vart jag finns. Och var samtal, år efter år, avslutas där det senaste samtalet avslutas! UNDERBART!! (DET är Vänskap för mig!)
Så morsan kanske äntligen har slutat oroas över att jag inte har några kvinliga bekanta...