Dröm eller verklighet?

Det finns många svårbestämda känslor. En av dem tänkte jag på idag: Känslan och tveksamheten mellan verklighet och fantasi.

Jag stod och hängde upp fina trosor i färgordning och fick en konstig bild i huvudet. Det handlade om en flicka som inte visste vem av två pojkar hon skulle bo med. Ungefär så. Lite kort bara. (För egentligen så är det inte själva historian och bilden av det hela jag vill förklara, utan känslan av att inte kunna skilja på dröm och verklighet)

Efter att jag hade fått den där bilden i huvudet, en kort liten historia där jag kan se handlingen framför mig, men ingenting annat än tomma ansikten, stannar jag upp. Jag bläddrar i mitt minne. För det gör man ju. När man väl har kommit på en liten, liten sak måste man komma på resten. Hjärnan letar. Vart har jag läst det? På Internet? I en bok? Vilken bok var det nu jag läste senast? Nej, det kan jag inte komma ihåg. Men vem var det som berättade det här för mig? Eller var det en film jag såg?

Jag sitter liksom fast i mina egna tankar som låtsasexploderar och lurar mig när min hjärna tror att jag har kommit på det. För jag förstår inte vart jag har fått det ifrån.

Till slut kom jag ändå på vad det var. Då och nu förstördes hela den där känslan, den konstiga känslan där man kan låtsas att någonting bra faktiskt hände i verkligheten.

Jag hade läst det i en bok jag lånade på biblioteket i höstas. Så det var inte verklighet. Inte för mig i alla fall, bara för författaren som skrev en självbiografi, ungefär.

Men den där känslan kan man få lite då och då. Som till exempel när man ska sova. Man vaknar en liten minisekund och funderar över om det verkligen hände på riktigt det där med att jag hade fått jobb i en klädaffär eller att det kom en lastbil med godis till skolan. Ni vet.

Ni vet.


Och nu tänkte jag "Duger det här?"
"Det är väl klart att det gör!" tänkte jag nu.
För varför skulle det inte duga?
Det här var ju bara en liten tanke och fundering jag hade, jag ville ju bara att ni skulle känna igen er lite.
Och det duger. Det är nästan så att jag funderar på om jag kanske ska skriva i stället för att bli fotograf.
Nu kanske ni tänker "Nej, skriv inte ett enda ord till" men då säger jag bara att "Jag tänkte varken sluta fota eller skriva för det är det bästa jag vet"

Men jag antar att ni står ut med tusen miljarder bilder och lika många ord till.

(I morgon ska jag, Alva & Julia på hockey och det tycker jag faktiskt ska bli väldigt kul. Och en minisak jag kom att tänka på nu bara. Varför råkar man alltid skrika på hockeyn när ingen annan gör det? Man får den där känslan av att "Oj, nu hörde nog alla på min rad det där" eller "Nähä, oj då... Det var visst inte ens lite nära mål och det var visst bara jag i hela arenan på 8000 människor som inte såg det."
Och efter hockeyn ska jag visst på 20 årsfest. Det blir nog roligt tror jag!)

Kvart i elva

Klockan kvart i elva igår märkte jag att det var väldigt fint ute.
Det var dock lite läskigt, så jag tog inte så många bilder.
Och de jag tog hade inte mer skärpa än ungefär såhär.
Så nu vet ni vad jag gjorde igår vid elvatiden.















Och idag hittade jag lite fåglar.

Hon

Hon hade lämnat sin lägenhet. För den här sommaren. Bara för den här sommaren. Hon hade velat lämna allt, sin lilla tvåa med sneda inåtlutande pastellblåa köksluckor och ljusgula kaffemuggar, sin fina gamla telefon, sin efterhängsna beundrare på knappt 17 år. Hon hade helt enkelt fått nog av honom, och av allt egentligen. När han kom hem till henne på sin enda lediga kväll i veckan, torsdag, hade hon fått nog. Han gick fortfarande i skolan. Den kvällen kom han med en gigantisk stor summa pengar och försökte bjuda med henne på en resa till huvudstaden. Det hade hon ingen lust med. Hon ville egentligen inte synas med en så ung pojke.
Det hade varit okej till en början. De hade gått på samma skrivarkurs på torsdagskvällarna. De hade blivit ihopparade av ledaren, de skulle få läsa varandras texter. Till en början var det mest på skoj, det de hade och till slut fick tillsammans. Till slut blev det mer och mer allvarligt, han följde med henne hem efteråt för att diskutera böcker. De hade mycket gemensamt vad det gällde litteraturen och skrivandet.
Men den torsdagskvällen blev det alldeles för mycket. Egentligen vet hon inte varför. Hon ville nog helt enkelt inte mer. Han var för ung.
En annan anledning till att lämna stan var just för den här skrivarkursen hon hade gått på sin enda lediga dag i veckan. Hon hade fått den briljanta idén att skriva en bok. En blandning av hennes egna favoriter i livet: Te, historia, svartvita fotografier och gamla skrivmaskiner. Hon skulle skriva. Skriva hela sommaren. Hon hade tillräckligt med pengar för det nu. Hon hade jobbat hela sitt vuxna liv, från det att hon slutade nian till nu. Hon var 23 i år. Hon var en kvinna vars livserfarenheter bestod av det gamla äldreboendet och den här efterhängsne beundraren.
Men nu var hon klar med den gamla delen. Hon var redo för nytt nu, och det nya skulle bestå i det fina gamla huset som varit i familjens ägo i över hundra år, och boken. Hon funderade även på att skaffa en liten kattunge. Hon skulle föredra en röd. Lite sällskap skulle hon nog ändå behöva.

Vi ska fika i himlen

Jag vet inte om jag ska våga skriva.
Jag vet inte om jag egentligen orkar.
Idag skulle Mattis fyllt 20.

!!!!!!!!!

Jag kan inte skriva om det.
Jag köpte en ros och la på graven.
Fika i himlen var det.

Det går inte att skriva om det.
Inte idag. En annan dag kanske.

Jag har antagligen inte förstått än.
Eller så är det precis det jag har.
Det är kanske därför det är så jävla svårt just nu.

Om att åka buss.

Det finns många olika sätt att åka buss på. Stadsbussättet, till exempel. (Lite kortfattat går det ut på att ta sig fram till sin hållplats så fort som möjligt, samtidigt som man absolut inte får möta någon annans blick) Men det tänkte jag inte berätta om nu. Jag åker inte stadsbuss så mycket.

Men vanlig buss, länsbuss alltså, åker jag varje dag, 45 minuter varje morgon, 45 minuter hem igen. Det känns som att jag inte gör annat än annat än att sitta på den där bussen. 501. Om du ska hem till mig någon gång.

Varje morgon händer det oftast samma sak. Jag sätter mig ganska långt fram, första lediga plats ungefär. (Bara fönstret inte tar slut precis där. I så fall måste mellanrummet mellan två fönster vara precis vid min axel. Det låter nästan som en tvångstanke, men det är det inte. Jag vill bara se ut)

Jag trasslar upp headsetet, det tar oftast ungefär två hållplatser, vilket är ungefär lika med två kilometer. Jag glider ner i sätet, tittar ut i mörkret.

Några går på, alla ser osäkra ut, ingen vill ju egentligen sätta sig bredvid någon, alla vill ha ett eget säte. Men till slut börjar det ändå bli fullt. Jag ser att någon har siktat in sig på att sätta sig bredvid mig, jag försöker le och se glad ut. De möter oftast aldrig min blick. Nähä. Jag fortsätter stirra ut genom fönstret, mörkret börjar nu ersättas med dagen.

Det är egentligen inte den resan, morgonresan, som är speciell. Det är hemresan.

Men jag tar det från början. Oftast står det ungefär 5-8 personer som jag vet ska med samma buss. Alla gör sitt, alla låtsas vara väldigt upptagna. Som om man tävlade i att aldrig möta någon annans blick, precis som i stadsbussen. Jag brukar förlora.

När bussen väl kommer efter en alldeles för lång tid (Den är alltid försenad) försöker alla gå lite diskret fram dit där bussen alltid stannar. Egentligen vill nog alla bara springa fram för att kanske möjligtvis få ett säte för sig själv. (Eller det värsta som kan hända: Man får stå) Men det är det ingen som gör. Inte när man är mellan 17 och 19 år. Då springer man inte. Man låtsas som ingenting.

Av någon anledning stannar bussen oftast precis framför mig. Det betyder att jag har turen att välja och vraka mellan de lediga sittplatserna. Eller olediga dessutom. Man kan faktiskt sitta bredvid någon. Absolut.

Det bästa är att sätta sig bredvid någon lite äldre kvinna.
Det sämsta är killar som är yngre än mig själv, de lyssnar bara på techno på högsta volym samtidigt som de tuggar tuggummi. Coolt.

Efter att ha åkt den här bussen många timmar fram och tillbaks är det nästan som att man har lärt känns de personerna som också åker med varje dag, i smyg. Någon gång råkade jag se på en tjejs schema vilken linje hon gick, det har fått mig att tänka så fåniga tankar som "Oj, vad tidigt de börjar där borta alla dagar". Varför tänker jag på det? Det är så ointressant egentligen. Jag känner inte ens den här lilla rödhåriga tjejen som ser så rädd ut hela tiden.

Jag försöker att sätta mig bredvid någon som går av tidigt, för det har jag ju lärt mig. Jag vet på vilken hållplats de går av och på. Det är bra. Då kan jag tidigt på sätet för mig själv, så att jag kan hasa ner mig och somna lite innan det är min tur att gå av.

Här ska ni få se

Kollade igenom massa bilder från i somras och till och med lite längre tillbaks i tiden.
En del är så mysiga och fina så jag ville bara dela med mig.

Om en resa någon gång i framtiden

Det är såhär. Igen. (Det är alltid såhär) Det är klart att jag vill åka till Thailand. Det är klart att jag vill det.
Men hade jag fått välja själv hade jag helst åkt till något annat land. Vietnam eller Kina hade varit intressant.
Men ja. Thailand, igen. Familjen var där julen och nyår 00-01, jag fyllde alltså tio år. Jag kommer ihåg det så väl. Jag fick en grön jättefin och mysig hängmatta av Malin och Jenny.

Nu ska vi dit igen, runt jul och nyår det här året. Det ska bli skönt att slippa att fira jul, resan är ju som världens julklapp i sig så det är ingenting jag är ledsen för, att slippa julen. Hur många får en resa till Thailand i julklapp och fyllerårspresent liksom?

Det ska bli skönt att komma bort, se någonting annat några veckor. Det jag ser fram emot mest är att se hur allting har förändrats. Tio år är ganska lång tid, så jag gissar att det är väldigt annorlunda. När vi var där var det inte så utbrett, det var inte svenskar i varje solstol på stranden och jag badade i pool en enda gång på en månads resa. Det är ju så det ska vara.

Nu har jag mer känslan av att det kommer vara svenskar överallt, jag kommer aldrig höra thailändska för alla har lärt sig svenska. Pool finns det garanterat på varje hotell, så varför inte lika gärna åka till badhuset och bada bland svenskar? Det är väl ungefär lika varmt där...

Men nej. Det är egentligen mest positiva saker, det var rätt länge sedan jag var utomlands nu, har jag känslan av. (USA sommaren 2007 om man inte räknar med Danmark i julas ;) Lite orolig är jag dock för flygresan. Egentligen så är det rätt mysigt att flyga, men nu när jag tänker på det såhär långt innan blir jag lite rädd. När man väl är på väg känns det ju ungefär som att åka buss fast med den bästa utsikten man kunde fått. Så det är ju bara jävligt häftigt. Och tsunamisar. Det är jag nog också väldigt rädd för. Ska jag dö ska jag dö hemma. Jag vill leva, jag vill dö i Norden, ungefär. Hellre det än i ett främmande land med apor som bits. Jag ska nog ta och kolla upp om man kan hitta någon hemsida med jordbävningsvarningar och tsunamivarningar och liknande. För säkerhets skull. Jag kan visst vara lite paranoid ibland.

Och fota! Åh. Det är nog det bästa. Eller nej, det är det bästa, såklart! Tills dess måste jag ha en bäris som jag kan ta med mig överallt, så ska jag ladda upp bilder varje kväll så ska ni få se hur det går till när man är på semester. Jag blir glad bara jag tänker på det, tänker på att få fotografera lokalbefolkningen och hur de lever, det hade ju varit hur häftigt som helst! Jag vill inte ta samma semesterbilder som resten av Sveriges befolkning kommer hem med.

Jag kom nu till att tänka på vad vi såg när vi var på väg in till "staden" när vi bodde på ön Koh Lanta. (Det var förresten det finaste stället vi bodde på under hela resan, där jag blev biten av apan) Precis i en korsning av en röd grusväg i en liten sluttning låg en liten stuga. Jag kommer inte ihåg så mycket mer av den än att det var en rätt så fallfärdigt liten grå stuga där det satt en kvinna på trappen utanför. Bredvid henne stod en tv. Och varje hus hade sin egna parabol eller antenn.
De har tvisar i sina fina små hyddor. Otroligt.

Kanske inbillar jag mig, kanske har jag bara hittat på det där. Det var ju så länge sedan, men jag har ändå en ganska så klar bild av det där. Jag vet inte om det är sant. Hallå, familjen?! Var det sant?

Jag skulle kunna skriva tusen sidor om resorna vi gjort, men det får vi se hur det blir med. Ni kanske tröttnar på mig. Vi får se.

Julia

En liten Julia

Det här är bara för att visa, jag fotade Julia idag. Ser ut som att hon är världens suraste också, men det var hon inte. Jag vet egentligen inte hur det blev, på riktigt, och jag orkar inte kolla det nu längre, för mina ögon börjar dö och jag kan inte byta till glasögonen för Synoptik har krånglat till det. (Köp ingenting på Synoptik om ni funderar på det. Jättedålig service.)

Igår hade vi lite party här. Det var ju kul. Och jag har haft en övernattningskompis (Jenny) i mitt rum två nätter, det var alltid kul!
Idag var vi på hockey och det var nog den bästa matchen på länge! Nästan så att man kissade ner sig av att det var så spännande hela tiden. Wihoo!

Tänkte visa er lite mer bilder men det är nästan omöjligt på den här bloggsaken.
Och det är inte såhär jag vill skriva, men det låtsas vi inte om. Ska försöka komma på en jävla bra text i morgon, så se fram emot det.

Se fram emot det.

Elin

Det är såhär.
När skolan började igen i höstas lekte jag och Elin nästan varje dag.
Varje dag, så att vi blev som ett kärt gammal par.
Kolla bilden i alla fall.
Är det inte lite likt ett gammalt kärt par?
Jag tycker ändå att det är fint.
För Elin är fin och jag blir glad av Elin som är fin.
Ni vet.
Hon vet ändå rätt mycket om mig,
hon vet att jag inte är så fin som jag ser ut.
Drömmen om Elin, visst.
Elin.

Ett litet tack bara

Först av allt: Tack för det fina ni alla åtta fina människor skrev på inlägget från igår. Det gjorde mig verkligen glad.

Och nu. Någonting lite roligare. Bara några bilder.















Först tänkte jag visa er hur lika vi är.
Eller, jag tror att vi är lika i alla fall.
Alva, jag & Julia på juldagen.

Om tiden på högstadiet, skratten och blickarna

Nu tänkte jag berätta om en väldigt jobbig tid i mitt liv. Jag vet inte hur mycket ni vet. Eller hur mycket ni tror att ni vet. Men såhär är det:

När jag skulle börja sjuan år 2005 började jag på en ny och större skola inne i stan. Marieberg. Jag hamnade inte i samma klass som de tjejerna jag ville, utan jag hamnade med en annan tjej som jag just då hade väldigt mycket emot. Men allt eftersom tiden gick insåg jag att jag måste umgås med henne, och jag märkte att det var absolut inte ett endaste fel på henne, egentligen. Hon hade haft det jobbigt, på många sätt. Jag tog hand om henne, vi blev vänner och till slut bästa vänner.

I den nya klassen, 7d, var det mestadels tjejer. Jag och min vän kom närmre och närmre två tjejer som inte heller kom från stan. Jag tänkte att jag kanske passar in ändå, jag kanske kan få börja om, som jag så gärna ville när jag tänkte på framtiden om att få börja en ny skola i stan.

Allt eftersom tiden gick kom vi fyra närmre de andra tjejerna från stan, som alla redan kände varandra sedan de var små. De var sju stycken, och jag kom ganska nära några av dem. Allting funkade bra, några av dem följde med mig hem efter skolan och vi hade kul. De hade nog egentligen roligast, de skrattade åt att det fanns en gata som hette Citygatan här... "Väse, finns det något city där?" Och svaret på det: Det vet jag inte. Men Citygatan heter det i alla fall. Jävligt kul.

Våran mentor var en rolig person. Han var ganska tjock, stor men kort och han skojade alltid med alla. Jag fick till exempel alltid en torkad och död växt på min bänk, och så skyllde han på mig för att den var död.
Samtidigt var han väldigt sträng. Alla var tvungna att läsa engelska högt redan första dagen. Någon blev så rädd så att hon nästan började gråta. Hon var mes i och för sig...

Det sämsta med våran mentor var att han var ibland även alldeles för snäll och skrattade alldeles för mycket åt tjejernas skämt, fast de egentligen inte alls var roliga. Men det var okej. I sjuan var allt okej.

I åttan var jag och den här fina tjejen världens bästa vänner. Vi umgicks ibland med våra två andra vänner som vi känt hela livet, men de hade på något sätt växt ifrån oss. De umgicks mest med sin egen klass, samtidigt som hon jag ville ha för mig själv började umgås mer med de andra tjejerna i klassen.

Jag hade ett tag väldigt bra kontakt med en tjej i min klass, och även hennes bästa vän som gick i en annan klass. Jag kände mig stor, nästan vuxen när jag var med dem, och antagligen kände de likadant. Vi kom närmre och närmre varandra, och vi berättade många fina och mindre fina hemligheter för varandra. Någon av deras kompisar, en tjej i klassen, hade snattat hemma hos ena. En jättefin parfym, var det. Vi hade varandra ett tag, några månader, ett halvår, kanske mer.

Samtidigt som jag blev tillsammans med Felix började en ny tjej i klassen. Hon var den coolaste som fanns, enligt henne själv, och vad det såg ut utifrån, den coolaste även för många andra.

Eftersom jag umgicks med alla tjejerna i klassen, och den nya redan kände några av dem lite grand, blev det självklart att man pratade lite med henne, lite då och då i alla fall. Det var en märklig människa. Hon låtsades må så bra, hon låtsades vara så cool och häftig, och alla låtsades att de tyckte om henne. Det märktes väl att alla inte gjorde det. Alla snackade skit om alla.

Det är problemet med tjejer. Ingen kan hålla käften, alla ska prata i mun på varandra, alla måste säga vad de tycker, får de inte det så snackar de bara en jävla massa bakom ryggen på allt och alla. Ni vet hur det är. Ibland hatar jag tjejer.

Ungefär samtidigt som den nya tjejen började i klassen kom det en till ny. Hon var från Uzbekistan, tror jag. (Eller om det var Ukraina, något på U har jag för mig i alla fall. Förlåt om du läser det här och jag har fel)

Hon var den modigaste jag hade sett på länge. Hon kände ingen av oss när hon ställde sig och berättade för alla vart hon kom ifrån och lite sådär, ungefär som man ser på film. Hon såg så glad och hoppfull ut över att börja i en ny klass.

Tyvärr verkade inte alla andra lika glada. Tjejerna hade ju redan sitt gäng, och det fanns inte en enda plats över till någon annan. När en tjej blev utsedd till att vara "fadder" eller vad man ska säga, ignorerade hon totalt den nya. Det var så elakt när jag tänker på det nu fyra år efteråt. Människor är elaka.

Jag blev mindre och mindre i takt med att min bästa vän började umgås mer och mer med de andra tjejerna i klassen. Den nya "coola" tjejen började spåra upp mig på internet, kommentera bilder på mig och Felix, och vara så elak som en fjortonåring kan bli. Jag sa ifrån, på vilket sätt kommer jag inte ihåg, men det slutade i alla fall med att alla tjejer i klassen höll med den här "coola" idioten, så jag blev helt ensam kvar.

Min bästa vän sa "Jag vill inte sluta vara med dig, men inte heller med dom", men det var uppenbart att det var med dem hon ville vara. Jag var ju inte cool, alls. Jag var ju utstött, ensam, liten och hade pojkvän när jag var fjorton. Det var det ju ingen annan som hade. Det var ju onormalt, jag var ju onormal. Såklart. Det var ju mig det var fel på, på alla sätt och vis. (Hm...)

Under den här tiden var jag väldigt mycket ensam. På rasterna satt jag ensam på en bänk i korridoren och läste eller lyssnade på musik, låtsades som att jag inte fanns. Någon kanske ändå ville komma fram till mig när jag såg så ensam ut? Självklart inte. Någon skickade mig till skolkuratorn, betygen blev sämre och sämre på grund av att jag knappt vågade öppna munnen i skolan över huvud taget för att alla tjejer skrattade åt mig, det spelade ingen roll vad jag än sa. Allt var fel.
Men vänta nu... Skratta var inte allt de gjorde. Blickarna var nästan det hemskaste. Jag kan inte ens förklara. Men jag har lärt mig att en blick kan göra så jävla ont.

Skolkuratorn hjälpte inte så mycket, det enda positiva jag kan komma ihåg nu var att jag fick slippa lektionerna, alltså ett väldigt bra tillfälle att slippa skratten och blickarna. Men hon var snäll. Jag blev lite lättare varje gång jag gick där ifrån, men varje gång jag mötte någon av tjejerna blev det värre. Blickarna.

Så ofta jag fick tillfälle gick jag ut i korridoren, till kafeterian och satte mig. När läraren gick för att hämta papper, när läraren hjälpte någon annan. Då gick jag. Jag mådde illa och fick ont i huvudet av att sitta i samma rum som de sju tjejerna som gjorde mig så illa.

Och ingen gjorde någonting.
Det var nog det värsta. Jag hade nämnt för mamma och min mentor (en ny mentor än den jag hade när jag gick i sjuan) att jag helst skulle vilja byta klass för det gick inte så bra i den jag gick i. Men det var fullt i den klassen jag helst av allt skulle vilja gå i. Jag fick stå ut, stanna kvar, må illa och ha ont i huvudet och helst av allt vilja stanna hemma varje dag.

När skolavslutningen närmade sig sa jag att jag kommer inte gå tillbaks till skolan om jag inte får byta klass. Jag var så allvarlig jag kunde bli, men det var ingen som lyssnade. Mamma sa "Under sommaren kommer de ha växt upp och blivit mognare". Jag visste att det inte skulle bli så, men varken skolkuratorn eller min mentor lyssnade på mig.

Nian och slutet på sommarlovet närmade sig, jag hade ångest men alla sa att "Det kommer vara bättre nu, man växer alltid upp som mest på sommarlovet till nian." Jag var absolut inte övertygad, men jag var tvungen att gå. Kanske hade jag fel ändå.

Jag hade alltså fått sex nya vänner från stan, som alla kände varandra innan. En ny och sjunde kom in i klassen, hon var cool och startade upp någonting om att jag var den fulaste och töntigaste i hela världen. Jag blev ensam kvar, ingen gjorde någonting åt att jag var ensam, och jag hade ingen annan vän då. Jag hade alla emot mig. Precis så var det.

När skolan började igen var det en tjej som frågade mig vad jag hade gjort på sommarlovet. Jag blev misstänksam men berättade lite smått om vad jag hade gjort. Jag var lite misstänksam mot alla, men hon var den enda som brydde sig just då. Det var det sista samtalet jag hade med henne.

Skolan och pluggandet drog igång på riktigt, och jag behövde bättre betyg i alla ämnen så att jag skulle komma in på Media och börja om på nytt, igen. Lättare sagt än gjort. Av någon anledning blev det bara värre och värre. Den nya "coola" tjejen hade som tur var slutat, men de andra sex blev till monster mot alla. De mobbade och trakasserade lärarna, hällde suddrester i svenskalärarens hår när hon hade böjt sig ner för att hjälpa någon, de lyssnade inte på henne över huvud taget, de pratade, skrattade, skrek, bråkade, slängde stolar runt sig och ja, gjorde allt de kunde för att vara jävliga. Det var den värsta lektionen, svenskan. Jag vet inte vad som hände, men läraren vågade inte säga ifrån till slut. Hon mådde väl lika illa och hade lika ont i huvudet som jag, antar jag. Tydligen hade hon pratat med rektorn så han fick sitta med på hennes lektioner med 9d för att se så att "allt går rätt till".

Men vad tror ni hände där? Det är egentligen inte det minsta svårt att lista ut. När man går i nian är man 15 år, ungefär. De var så jävliga de bara kunde vara, men när det kom en annan vuxen, rektorn, in i samma rum, hur tror ni inte att de blev då? Änglar för fan! De blev som änglar, ingen sa ett ljud, alla var duktiga och svarade fint på varje fråga.

Och vad tror ni hände precis där? Rektorn gjorde ingenting åt det! Ingenting vad jag märkte i alla fall... Tydligen pågick samtal med alla tjejernas föräldrar, men det hjälpte inte ett dugg. Jag blev ännu mer inåtvänd, de fortsatte att vara lika elaka mot andra elever och lärare. Men till slut hände någonting.

Jag satt i kafeterian på en rast, ensam vid ett bord. Helt plötsligt ställer sig de här sex tjejerna runt mig och börjar skrika och skälla på mig. Jag har inget minne av att jag hade gjort någonting, sagt någonting eller stört dem på något sätt. Jag fick bara alla emot mig. De skrek åt mig, skrattade, fnös, slängde världens hemskaste blickar. Jag började att säga emot, men det gick inte. Jag bara började gråta. Jag fick panik!

Oturligt nog hade hela skolan rast just den gången. Kanske hade de tänkt ut det. Jag började gråta, knuffade mig undan och sprang ut på skolgården och satt och grät på trappen. Jag var så arg att jag inte visste vad jag skulle göra. Hur kunde de, sex stycken, hoppa på mig som satt ensam? Jag hade dessutom inte gjort någonting mot dem.

Jag har för mig att min förra bästa vän, som nu alltså mest umgicks med de andra tjejerna, hittade mig. Vi kramades, men hon sa ingenting för att försvara mig. Vad jag kommer ihåg så uttalade hon sig på så sätt som att "det var mitt eget fel för att jag inte anpassade mig och höll med dem".

Jag gick hem den dagen, innan alla andra. Jag gick ner till stan, tog bussen hem, vägrade gå tillbaks för ens jag fick börja i en ny klass, vilken som helst nästan, bara jag slipper må illa och ha ont i huvudet bara för att jag sitter i samma rum som dem.

Så jag var hemma. I två veckor var jag hemma, medan mamma ringde till skolkuratorn, de båda rektorerna, hennes egen kompis som är skolkurator på en annan skola, för att försöka få mig att byta klass. (Eller helst av allt, få de sex tjejerna att byta klass) Jag tyckte att det var så skönt att inte behöva ha ont i magen varje morgon, så oftast sov jag, eller fotade, läste, skrev, var ute och gick eller försökte plugga lite smått för att jag inte skulle få ännu ännu sämre betyg.

Det här var i december, tror jag. Efter att jag hade varit hemma i två veckor fick jag komma på samtal med de båda rektorerna, skolkuratorn och en speciallärare. Mamma följde med mig. Jag var arg på alla, inte på mamma, utan på skolan. De ville inte låta mig byta klass! "Det är ju bara en termin kvar, så illa kan det inte vara" var deras anledning. Men jo! En termin var som 75 år för mig, och jo, så illa var det verkligen! Det var värre än de alla trodde, tror jag. Jag tror inte att någon kunde se hur illa det egentligen var, eftersom så fort någon annan vuxen än läraren kom in i rummet förändrades stämmningen helt.

Jag vet inte hur de kom fram till det, men av någon anledning kom de fram till att jag skulle få byta klass, till den jag ville, dessutom. Efter jullovet. Det var bra, jag hade inte alls lika ont i magen längre.
Men jag var ändå inte nöjd, egentligen är jag fortfarande inte nöjd. Jag blir arg varje gång jag tänker på att det tog två veckor för mig att få byta klass. Eller ja, det var ju för att jag var hemma i två veckor som det antagligen gick igenom, helst av allt ville jag byta klass redan i åttan, men det var ingen som tog mina önskningar på riktigt.

Resten av nian var helt okej. Jag blev gladare och gladare, fick nya vänner i den nya klassen och även bättre betyg. Jag kom även in på Media, precis som jag ville. Jag hade på något konstigt jävla sätt lyckats! Jag hade tagit mig igenom den här jävla tiden, jag hade tagit mig igenom varje dag med huvudvärk och illamående, klarat av att sitta tyst en hel skoldag.

Ni kanske tycker att jag låter feg. Det var jag.
Självklart var jag feg. Jag hade alla emot mig. Ingen såg mig, lärarna gjorde ingenting fast jag vet att de egentligen såg mig genomlida varje lektion och må jättedåligt.
Det är klart att man är feg. Jag hade aldrig i hela mitt liv varit så ensam som då. Ensam är inte stark. Alls.

Men nu, jag har blivit starkare. Det är trots allt ungefär tre år sedan. Jag har vuxit och tiden på högstadiet har gjort mig starkare än någonting annat. Jag vågar säga vad jag tycker, jag gör som jag vill, jag sitter inte tyst om någon säger någonting till mig, och jag är inte rädd för att någon ska skratta åt mig. Det finns ingenting att skratta åt, skrattet har tagit slut. Det har skrattats upp på de två åren jag gick i åttan och nian. Jag har skrattats upp.

Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Kanske som ett riktigt ordentligt avslut på den här tiden. Jag har tänkt att jag ska skriva så länge, men det har aldrig blivit av. Men äntligen. Nu vet ni, nu vet ni sanningen om vad som hände. Jag hoppas att ni har förstått mig, att jag har uttryckt mig rätt och att ni förstår hur dåligt jag mådde.

Idag när jag ser de här tjejerna i skolan eller på stan, ler jag bara för mig själv. Jag har nya vänner nu, jag är starkare än dem, det syns så väl. Men det spelar ingen roll längre. Antagligen har de glömt bort mig som om jag aldrig funnits. Jag har aldrig stött på så elaka människor i hela mitt liv.

Men nu vet ni det.
Människor är elaka.
Glöm aldrig det.