Dröm eller verklighet?

Det finns många svårbestämda känslor. En av dem tänkte jag på idag: Känslan och tveksamheten mellan verklighet och fantasi.

Jag stod och hängde upp fina trosor i färgordning och fick en konstig bild i huvudet. Det handlade om en flicka som inte visste vem av två pojkar hon skulle bo med. Ungefär så. Lite kort bara. (För egentligen så är det inte själva historian och bilden av det hela jag vill förklara, utan känslan av att inte kunna skilja på dröm och verklighet)

Efter att jag hade fått den där bilden i huvudet, en kort liten historia där jag kan se handlingen framför mig, men ingenting annat än tomma ansikten, stannar jag upp. Jag bläddrar i mitt minne. För det gör man ju. När man väl har kommit på en liten, liten sak måste man komma på resten. Hjärnan letar. Vart har jag läst det? På Internet? I en bok? Vilken bok var det nu jag läste senast? Nej, det kan jag inte komma ihåg. Men vem var det som berättade det här för mig? Eller var det en film jag såg?

Jag sitter liksom fast i mina egna tankar som låtsasexploderar och lurar mig när min hjärna tror att jag har kommit på det. För jag förstår inte vart jag har fått det ifrån.

Till slut kom jag ändå på vad det var. Då och nu förstördes hela den där känslan, den konstiga känslan där man kan låtsas att någonting bra faktiskt hände i verkligheten.

Jag hade läst det i en bok jag lånade på biblioteket i höstas. Så det var inte verklighet. Inte för mig i alla fall, bara för författaren som skrev en självbiografi, ungefär.

Men den där känslan kan man få lite då och då. Som till exempel när man ska sova. Man vaknar en liten minisekund och funderar över om det verkligen hände på riktigt det där med att jag hade fått jobb i en klädaffär eller att det kom en lastbil med godis till skolan. Ni vet.

Ni vet.


Och nu tänkte jag "Duger det här?"
"Det är väl klart att det gör!" tänkte jag nu.
För varför skulle det inte duga?
Det här var ju bara en liten tanke och fundering jag hade, jag ville ju bara att ni skulle känna igen er lite.
Och det duger. Det är nästan så att jag funderar på om jag kanske ska skriva i stället för att bli fotograf.
Nu kanske ni tänker "Nej, skriv inte ett enda ord till" men då säger jag bara att "Jag tänkte varken sluta fota eller skriva för det är det bästa jag vet"

Men jag antar att ni står ut med tusen miljarder bilder och lika många ord till.

(I morgon ska jag, Alva & Julia på hockey och det tycker jag faktiskt ska bli väldigt kul. Och en minisak jag kom att tänka på nu bara. Varför råkar man alltid skrika på hockeyn när ingen annan gör det? Man får den där känslan av att "Oj, nu hörde nog alla på min rad det där" eller "Nähä, oj då... Det var visst inte ens lite nära mål och det var visst bara jag i hela arenan på 8000 människor som inte såg det."
Och efter hockeyn ska jag visst på 20 årsfest. Det blir nog roligt tror jag!)