fredag 22 januari 2010

Om att åka buss.

Det finns många olika sätt att åka buss på. Stadsbussättet, till exempel. (Lite kortfattat går det ut på att ta sig fram till sin hållplats så fort som möjligt, samtidigt som man absolut inte får möta någon annans blick) Men det tänkte jag inte berätta om nu. Jag åker inte stadsbuss så mycket.

Men vanlig buss, länsbuss alltså, åker jag varje dag, 45 minuter varje morgon, 45 minuter hem igen. Det känns som att jag inte gör annat än annat än att sitta på den där bussen. 501. Om du ska hem till mig någon gång.

Varje morgon händer det oftast samma sak. Jag sätter mig ganska långt fram, första lediga plats ungefär. (Bara fönstret inte tar slut precis där. I så fall måste mellanrummet mellan två fönster vara precis vid min axel. Det låter nästan som en tvångstanke, men det är det inte. Jag vill bara se ut)

Jag trasslar upp headsetet, det tar oftast ungefär två hållplatser, vilket är ungefär lika med två kilometer. Jag glider ner i sätet, tittar ut i mörkret.

Några går på, alla ser osäkra ut, ingen vill ju egentligen sätta sig bredvid någon, alla vill ha ett eget säte. Men till slut börjar det ändå bli fullt. Jag ser att någon har siktat in sig på att sätta sig bredvid mig, jag försöker le och se glad ut. De möter oftast aldrig min blick. Nähä. Jag fortsätter stirra ut genom fönstret, mörkret börjar nu ersättas med dagen.

Det är egentligen inte den resan, morgonresan, som är speciell. Det är hemresan.

Men jag tar det från början. Oftast står det ungefär 5-8 personer som jag vet ska med samma buss. Alla gör sitt, alla låtsas vara väldigt upptagna. Som om man tävlade i att aldrig möta någon annans blick, precis som i stadsbussen. Jag brukar förlora.

När bussen väl kommer efter en alldeles för lång tid (Den är alltid försenad) försöker alla gå lite diskret fram dit där bussen alltid stannar. Egentligen vill nog alla bara springa fram för att kanske möjligtvis få ett säte för sig själv. (Eller det värsta som kan hända: Man får stå) Men det är det ingen som gör. Inte när man är mellan 17 och 19 år. Då springer man inte. Man låtsas som ingenting.

Av någon anledning stannar bussen oftast precis framför mig. Det betyder att jag har turen att välja och vraka mellan de lediga sittplatserna. Eller olediga dessutom. Man kan faktiskt sitta bredvid någon. Absolut.

Det bästa är att sätta sig bredvid någon lite äldre kvinna.
Det sämsta är killar som är yngre än mig själv, de lyssnar bara på techno på högsta volym samtidigt som de tuggar tuggummi. Coolt.

Efter att ha åkt den här bussen många timmar fram och tillbaks är det nästan som att man har lärt känns de personerna som också åker med varje dag, i smyg. Någon gång råkade jag se på en tjejs schema vilken linje hon gick, det har fått mig att tänka så fåniga tankar som "Oj, vad tidigt de börjar där borta alla dagar". Varför tänker jag på det? Det är så ointressant egentligen. Jag känner inte ens den här lilla rödhåriga tjejen som ser så rädd ut hela tiden.

Jag försöker att sätta mig bredvid någon som går av tidigt, för det har jag ju lärt mig. Jag vet på vilken hållplats de går av och på. Det är bra. Då kan jag tidigt på sätet för mig själv, så att jag kan hasa ner mig och somna lite innan det är min tur att gå av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gör mig glad här