Min bok ska säljas på Akademibokhandeln. De har ju min favoritpenna där.

Jag hade nog världens bästa kväll med alla syskonen. Och jo. Vi är syskon allihopa. Det är visst enklast så.
Men hur gör man egentligen för att skriva om någonting som någon annan redan har skrivit om? Hur lyckas man med det? Hur sätter man ord på en annan människas ord, med mina egna ord? Hur ska jag kunna göra det på ett bra sätt, utan att förstöra, utan att missleda? Och hur gör man det på ett annorlunda sätt, ett sätt som fångar?
För någon gång ska min bok säljas på Akademibokhandeln, den ska stå i skyltfönstret och folk ska gå in och köpa den för riktiga pengar. På riktigt.
Men hur gör man det? Eller, hur gör jag det?
Det var det jag funderade på igår på sista bussen hem. Jag funderade nog lite för mycket. För jag tänkte att jag måste verkligen göra det. Skriva en bok. Där. Om honom.
Fast jag ska säkert inte hoppas på för mycket. Inte ni heller.
Men hur gör man egentligen? Jag måste få veta det. Helst nu.

Om sommaren

Mjau.

Just nu älskar jag sommaren. Fast det egentligen inte alls är så himla somrigt ute. Men det var ju det ett tag. Och regn och mulet är ju faktiskt också sommar.
Förut har jag nästan alltid längtat lite i smyg till vintern, lite ungefär vid den här tiden på året. I slutet på juli. Kanske mest för att det brukar vara regnigt. Och på vintern längtar jag såklart till sommaren. Men i år, just nu, längtar jag inte till någonting. För sommaren är så bra som den är, även fast det regnar.
Det finns många saker som är somriga, och här är en del fina saker som man alltid kan tänka lite på när det är sommar fast det regnar:

Tänk på första gången man går barfota. Då när det är sommar på riktigt, då när gräset är nyklippt och sådär alldeles mjukt och luddigt och lent och ljusgrönt. Då tänker jag nästan alltid på den här äckliga känslan jag får när jag ska sova med smutsiga fötter. För man orkar ju faktiskt inte tvätta fötterna efter varje gång man varit ute barfota. Även fast man skulle vilja väldigt mycket. För jag klarar egentligen inte av att sova smutsig i en säng. Det är så himla äckligt bara. Även fast gräset är nytt och ljusgrönt och fint. Men det är ju så somrigt.

Att cykla måste ju vara en av de somrigaste sakerna som finns. Synd bara att det är rätt så jobbigt. Oftast jobbigt. Fast ändå mysigt. Speciellt när man måste stanna efter vägkanten för att det finns stora hav av smultron.

I slutet på april börjar jag alltid längta lite efter sommarmusik. Och när jag tänker sommarmusik tänker jag automatiskt på Gyllene Tider. Och jo, det är faktistk sant. Det är nog bara jag och Anna som inte hatar dem. Och kanske lite Jenny. Men det är ju faktiskt hur mysigt som helst att göra vad som helst och samtidigt lyssna på "Ska vi älska, ska vi älska till Buddy Holly" och alla de där andra mysiga. Sedan finns det ju faktiskt andra bra sommarsjungmänniskor också. Fast Rammstein hör nog inte riktigt dit egentligen.

Eftersom jag jobbar nu och tyvärr alltid måste gå upp alldeles för tidigt, så tidigt som klockan fem, så sover jag alltså inte så himla länge, knappt heller på helgerna. (Undantagandes från i lördags när jag sov till halv ett. Det har nog inte hänt på flera år tror jag.) Jag brukade alltid bli så besviken när jag vaknade så sent och märkte att solen lyste in så i mitt rum. Då ville jag bara skynda mig till stranden så fort som möjligt för att inte missa en enda solsekund och inte missa en endaste sida i min bok.

Och jo. Världens bästa sak att göra på sommaren. Att läsa. Pocketböcker är det bästa, som precis får plats så bra i alla väskor man har. Och det som är så himla bra med böcker är att man kan ta med dem vart som helst. Men det vet ni ju. Jag önskar att jag hade en hängmatta. Det vore perfekt just nu. En hängmatta på en altan. Eller mellan två träd. Helst mellan två träd.

Vi tänker lite på att ha en altan. För det hade vi när jag var liten. Där brukade vi sova ibland när det var varmt ute, i hängmattor. Jag hade den finaste av alla, den skönaste också dessutom. Den fick jag av Malin och Jenny när jag fyllde tio och vi var i Thailand. Den var grön och lite gul. Och  skön. Och där sov vi. Men mysigast var nog att ligga där och läsa när det regnade ute, och allra helst när det åskade. Det är nog det mysigaste på hela sommaren faktiskt. Med en Harry Potter-bok i handen.

Det är ju bara så himla härligt att gå runt i nästan inga kläder alls. Typ naken. När det är så varmt. Även fast man luktar så himla äckligt när man är helt inkletad i sololja.

Man har varit vaken en hel natt. Och så tänker man att man kanske borde gå och lägga sig klockan fem när pappa går upp, eller när tidningen kommer. Fast man är inte riktigt säker på om man ska göra det eller inte. Oftast så gör man det. Och så råkar man sova alldeles för länge sådär som jag berättade förut. Till ett ungefär.


Så jag vill inte riktigt att sommaren ska ta slut.

Lyssnar på pannkakor och äter musik

Åt pannkakor en dag.
Eller, det har jag gjort rätt mycket på senare tid.
Och så lyssnade jag på musik.
Fast det blev visst tvärtom.


(Fattar förresten inte vart de här Photobucketikonerna kommer ifrån heller.... Det förstör ju allting!
Eller okej. Nu vet jag nog varför. Men det får jag fixa en annan dag)

Puss.

Anders 50 årskalas.

Som en del kanske vet så har jag ofta tagit helt vanliga, enkla porträttbilder på människor som har varit hemma hos oss. Det gjorde jag igår, fast på hela släkten som var hemma hos Anders. Ni ska få se allihopa. Det ska bli hans fina present när allt är färdigfixat. Fast allt kommer ni faktiskt inte få se, utan bara porträttbilderna. Vill ni se resten, ni som var med på festen, lite mer behind the scenes så får ni åka hem till honom och be snällt om att få se resten. För det blir så mycket här annars.

I juni fyllde Anders 50 år och igår var vi på kalas hos honom.

Då börjar vi. Här är födelsedagsbarnet Anders.

Lisa.

Lisas mamma Britta.

Det här är Cia, min kusin.

Och Cias barn Linda.

Min andra kusin Anette.

Och hennes man Roger.

Min faster Margareta.

Margaretas man Åke.

Farmor.

Robin.

Robins bror Johan.

Johans flickvän Lena.

Lisas äldsta dotter Therese.

Och Thereses man Jonas.

Här är deras barn Otilia och världens finaste katt Spiken.

Lisas andra barn Madelene.

Och hennes kille Staffan.

Deras barn Tuva.

Och Love.

Här är mamma.

Och pappa.

Jag var också tvungen att vara med såklart.

Julia.

Och sist Spiken.

Det är svårt att fånga människor på bild såhär, men det är väldigt kul tycker jag. Och det blir nästan alltid bra också. Alla lyckas se ut som de brukar även om jag vet att det är svårt. Jag tycker att jag ser mest olik mig ut.
Men det här var det.

Alla nöjda?

Alva, bär och glass. Precis så.

Jag har haft mycket att göra.
Fast egentligen inte alls. Så jag har inte gjort så mycket faktiskt.
Men igår kom Alva hit.

Vi plockade hallon och vinbär.

Jag gjorde hallon- och vinbärspaj och sedan vinbärskakor medan Alva åt glass.
Och det var ungefär det som hände under dagen.
Senare åkte vi till Anders på 50 årskalas och det är de bilderna jag ska fixa med nu. Kommer bli världens finaste present, tror jag. Tack vare alla fina människor som var där. Ni får se när det är färdigt.

Jag ska ha smultron på min grav när jag dör.

Gruset är alldeles för stort och mina fötter bara glider runt. Det gör mig irriterad, varje gång jag går på den vägen blir jag irriterad. På gruset. Det är så stort. Man trillar ju nästan för varje steg man tar.
   Luften är varm och man andas ingenting. Ingenting finns, ingenting känns. Förutom möjligtvis gruset under skorna.
   Längst vägkanten växer gula och torra juliblommor och jag får en konstig känsla av höst och att jag vill stanna tiden. Jag vill stanna här och nu, mitt på vägen, mellan en äng och en kohage, med utsikten av en vindsnurra, ett kyrktorn och en åskdisig himmel. Men ändå fortsätter jag gå. Fast jag egentligen bara vill stanna och pausa. Aldrig trycka på play igen. Men fötterna går, bortåt, framåt, ditåt. Dit jag hoppas att jag ska få en ännu bättre morgondag. Jag drömmer lite. Om morgondagen. Jag blir liten igen. För ett tag, för en dröm och för en stund.
   Gräshopporna visslar i det svajande gräset och flugorna flockas runt mig. Även fast det ligger kor precis bredvid. En ko som förresten ser ut att ha väldigt långa ögonfransar. Fast hon har kanske bara svarta ringar runt ögonen. (Och förresten igen, jag hälsar alltid på dem på morgonen... De ser så ensamma ut. Det är mest det. Jag tror att de kanske blir glada om jag hälsar när jag susar förbi och försöker undvika alldeles för stora stenar i vägen.)
   Ett torrt löv krossas under min fot och jag drömmer igen. Jag drömmer lite hemligt om att i morgon blir bra, i morgon ska bli en ännu bättre dag.
   Och till slut hörs inte mina fotsteg längre. Jag undrar varför. Glömmer bort vad jag tänkte på. Kommer på att jag ska ha smultron på min grav när jag dör.

En vanlig dag på jobbet

Jag går upp klockan fem, och jag vet, det är faktiskt väldigt tidigt för att ha jobbet ungefär femhundra meter ifrån huset. Men så gör jag. Bara för att inte behöva ha bråttom. Lite innan klockan sex tar jag cykeln ner för backen och en morgon såg det ut såhär:

Allting bara glittrade och jag önskade att jag hade åkt lite lite tidigare så att jag kunde stanna längre.

Varje morgon i tre dagar i streck hade jag sett en häger eller här. Det var även dimma då så det var nästan hur fint som helst. Men den här dagen när jag äntligen tog med kameran bestämde sig visst hägern för att inte komma och dricka vatten så tidigt.

Bästa tiden att fota är på morgonen. Ljuset är fint och det är alltid så lugnt och fint.

Just nu håller några människor på att fixa till kyrkan, och den ser ut ungefär såhär. Fast med ett blått skynke över. Förstår inte riktigt hur man vågar gå ända upp, fjärde våningen var tillräckligt högt upp.

Kände att det här var väldigt viktigt att visa. En del av källaren, där alla "dödgrävare" har rast och lite så. Fint, va? Man mår så himla bra där nere! Man blir pigg och glad, sugen på jobba och inte det minsta trött! Eller inte. Fast en sak stämmer visst; att man blir sugen på att jobba. Hellre det än att blicken hela tiden dras till den soffan.

Himla vackert.

Den här utsikten fick jag och mitt objektiv från fågeltornet.

Och sen lite kor. Egentligen så är de rätt fina faktiskt.

Fast fulsnygga också.

Uppe i kyrktornet hittade jag två namn på människor som jag känner.

Och sen jobbade vi lite också. Det är så det går till.

Massa djur, fint ljus och lite gamla löv

I fredags åkte jag till Anna och sov där.

Vi hittade hennes katt på bordet. Han är så fin. Han är den näst största katten jag har sett i hela mitt liv. Han ser nästan alltid sur ut men jag tror inte att han är det. Fin är han i alla fall.

Hennes ena hund och kissen bråkar eller busar nästan alltid. Och det är tyckte jag såg lite småroligt ut. Hunden måste tjuvkika på kissen under Anna.

Det har visst blivit väldigt mycket djur nu på senare tid, märker jag. Kaniner, hundar och katter. Har jag gått och blivit djurvän?! Kanske det.

   Här är i alla fall en till liten hundis som Anna har. De har ju ganska precis fått sex fina valpar. Så söta.

Igår åkte jag till stan, köpte lite viktiga och oviktiga saker, sen åkte jag ut till Alva i Sörby. Hon skulle vara ensam där hela kvällen och ville ha lite sällskap av mig.

   Först hittade jag en fin gaffel i ett fint ljus.

Alvis.

Sen såg vi en älg fast på väldigt långt håll och jag hade väldigt fel objektiv. Fast man ser den ju i alla fall.

De har roliga saker lite här och var där ute.

Vi hittade en väldigt gammal Bibel som var Malin och Jennys farmors bok, tror jag. Där fanns det lite blad gömda. Fint.

Jag gillar verkligen gamla böcker. Fast inte Bibeln så mycket då. Fast det är lite spännande med gamla saker. Speciellt om någon har gömt och glömt saker i dem.

Och det var väl vad jag hade att visa just nu.