Jag ska ha smultron på min grav när jag dör.

Gruset är alldeles för stort och mina fötter bara glider runt. Det gör mig irriterad, varje gång jag går på den vägen blir jag irriterad. På gruset. Det är så stort. Man trillar ju nästan för varje steg man tar.
   Luften är varm och man andas ingenting. Ingenting finns, ingenting känns. Förutom möjligtvis gruset under skorna.
   Längst vägkanten växer gula och torra juliblommor och jag får en konstig känsla av höst och att jag vill stanna tiden. Jag vill stanna här och nu, mitt på vägen, mellan en äng och en kohage, med utsikten av en vindsnurra, ett kyrktorn och en åskdisig himmel. Men ändå fortsätter jag gå. Fast jag egentligen bara vill stanna och pausa. Aldrig trycka på play igen. Men fötterna går, bortåt, framåt, ditåt. Dit jag hoppas att jag ska få en ännu bättre morgondag. Jag drömmer lite. Om morgondagen. Jag blir liten igen. För ett tag, för en dröm och för en stund.
   Gräshopporna visslar i det svajande gräset och flugorna flockas runt mig. Även fast det ligger kor precis bredvid. En ko som förresten ser ut att ha väldigt långa ögonfransar. Fast hon har kanske bara svarta ringar runt ögonen. (Och förresten igen, jag hälsar alltid på dem på morgonen... De ser så ensamma ut. Det är mest det. Jag tror att de kanske blir glada om jag hälsar när jag susar förbi och försöker undvika alldeles för stora stenar i vägen.)
   Ett torrt löv krossas under min fot och jag drömmer igen. Jag drömmer lite hemligt om att i morgon blir bra, i morgon ska bli en ännu bättre dag.
   Och till slut hörs inte mina fotsteg längre. Jag undrar varför. Glömmer bort vad jag tänkte på. Kommer på att jag ska ha smultron på min grav när jag dör.