Om Hjo genom mammas analoga

Var i Hjo för några helger sedan, då när jag fortfarande var sjuk. Köpte godis, åt glass, fotade, somnade i bilen. Det var väl ungefär vad jag gjorde.
   Älskar verkligen den här effekten som det blir med den här kameran!

Om Louise

Här om dagen fotade jag fina Louise som ville ha såna här bilder.
   Senare hade vi lite grillmys och dubbeldate och det såg ut såhär:

Louise & Carl

Om att vara utan rinnande vatten, tavlor kors och tvärs och hemmagjord saft

Jag ligger i en säng med brun- och vitrandiga lakan med taket bara en halvmeter ifrån huvudet och allt runt mig luktar gammalt och instängt. Egentligen har jag blivit van doften nu, men koncentrerar jag mig lite kan jag fortfarande känna den. Jag kommer ihåg den så väl, har känt den sen jag var lite, varje gång jag varit här. Hos Lalla i Salstad.
  Vi tar en tur till Tomtegården, till en kusin till Lalla. Jag vet att jag har varit där förut, men när jag ser den röda stugan mitt ute bland havrefälten med blåklint kunde jag inte känna igen mig. Stugan känns om möjligt större och inte alls så sliten som jag hade föreställt mig. Jag tvekar på att jag verkligen varit här tidigare.
   Lalla knackar på och går in först, och jag kommer strax efter. Det första jag lägger märke till är hur sneda taken är. Jag ångrar mig genast och märker att det är slitnare på insidan än utsidan. På vissa ställen buktar taken inåt och blir mörka i hörnen. Hallen är bara två steg stor och därefter kommer man in i köket. Allra längst in sitter en gammal och mycket liten tant. Hon påminner väldigt mycket om Lalla, bara en aning rundare och kraftigare. Hon lägger undan sin tidning och ber om att få bli påmind om vilka jag och Jenny är.
   När Lalla förklarat att vi var Monas "mellantöser" båda två går de andra in i vardagsrummet. Jag har kameran över axeln så jag passar på att ta lite bilder så länge jag är ensam.

Alldeles höger om köksdörren står ett gammalt toaskåp med en blå balja fylld med vatten. Bredvid ligger en gul tandborste och en sax. Ovanför hänger en spegel. I denna lilla stuga finns inget rinnande vatten så det är här tänderna borstas och mustaschen klipps.
   Vänster om dörren löper en spis och en rad köksskåp, där varenda liten yta är fylld med saker. Baljor med vatten, låder med skräp och matrester, en kaffebryggare och gammal disk. Ena köksluckan är öppen så att man ser porslinet och två burkar med bakpulver och vaniljsocker.
   Det luktar nybakat i köket och framför ena fönstret ligger någonting med bakdukar över sig och i ugnen ligger maränger stora som kaffekoppar.
 

Jag går in i det andra rummet. Längst in står ett stort bord med en vit duk, resten av rummet fylls med stolar i olika former och storlekar.
   Jag sätter mig längst in, bredvid Jenny. Lalla och den andra tanten pratar om gamla bekanta. Jag känner inte igen namnet på någon.
   Istället inspekterar jag rummet. De gråa tapeterna ligger som bubblor med stora veck längst med väggarna. Tavlor sitter kors och tvärs och en vägg ser ut att vara tillägnad familjefoton. Där hänger både färgfoton och svartvita bilder i silverramar. Taket buktar inåt i mitten och jag blir förvånad när jag ser en TV stå framför ena fönstret. Eftersom det inte finns rinnande vatten i huset trodde jag nog inte att det skulle finnas elektricitet heller.
   Jag reser mig och kikar in i det tredje rummet av huset, sovrummet. Sängen har ett brunt överkast och nedanför står ett par svarta skor. Det ska finnas en övervåning på huset men jag ser ingen trappa någonstans. Dessutom hittar jag bara en säng, men jag tror att det bor två människor här.
 

Vi kör ner till en sjö och får åka bland vetefälten och gräset slår upp på bilens underrede.
   Vid sjön ligger en kohage men jag kan inte se en enda ko. Jag tar lite bilder och sedan åker vi tillbaks till huset igen.

Vi ska bli bjudna på fika så vi sätter oss på framsidan, plockar fram vita plaststolar och sitter i en ring utan bord i mitten. Jag är lite skeptisk till fikat, framför allt eftersom jag antar att både bullarna och muffinsarna vi blir bjudna på måste vara hembakade i det smutsiga köket.
   - Lite smuts rensar magen, säger Lalla, men jag tvekar ändå eftersom mitt immunförsvar är ganska dåligt.
   Men jag dricker ändå hemmagjord saft blandat i inte allt för klart vatten och äter en hyfsat torr bulle plus en platt och seg muffins. Marängerna är nybakta och nästan fortfarande varma så de slinker lätt ner fast hälften blåser bort med vinden. Jag sväljer det sista av saften och försöker låta bli att titta på det smutsiga glaset. Jag vågar knappt känna efter om saften är god eller inte.

Jag tycker att det är ganska otroligt att det finns människor som fortfarande lever såhär. Men eftersom de är vana att ha det såhär och inte vet någonting annat, så varför inte?

Om en liten utflykt

Igår morse tog jag och Jenny bilen ner till Lalla i Salstad.

Vi gjorde nästan ingenting. Åkte och handlade. Åkte och hälsade på en släkting som inte hade vatten i huset. Åkte på loppis och Jenny köpte en käpp. Såg på TV. Sov i en säng där det kröp en skalbagge.

Där borta finns nästan ingenting annat än stora åkrar. Men det är fint.

Idag åkte vi en sväng till Östens grav och kyrkan där begravningen hölls och jag minns de här björkarna och att när jag var tvungen att skaka alla gamlas händer så tänkte jag att de hade säkert inte tvättat dem på väldigt länge.

Och vi gick på skattjakt hos Lalla, den här hittade Jenny som hon fick. En gammal radio som helt otroligt nog fick in P4.

Och jag hittade jättefina gamla böcker med såhär snirkliga skrivstilar och små lappar med dikter på instoppade lite här och var. Så fint.

Och så hittade jag en jättegammal bild på mammas farfar ifrån när han bodde i USA.

Och en jättefin gammal karta över Västra Götaland som vore så himla fin att ha inramad på en jättestor vägg.

Annars så gjorde jag mest det vanliga. Fotade händer och fötter.

Har förresten två saker att lägga till i min önskelista. En ny fotlänk för den här är inte äkta och börjar bli missfärgad. Sedan tusen filmrullar för det är så himla dyrt med film och framkallning till mammas gamla kamera.
   Jag fyller snart år...

Om kärlek

Du tar min hand och håller den hårt och säger att du älskar mig och det känns som världens längsta inandning och det är så skönt att höra så att jag nästan spricker.
   För jag älskar dig också. Ju.

Om att önska sig något

Jag tycker att det är så himla bra att man kan önska sig saker fast man inte fyller år. Det här önskar jag mig lite nu, fast det är ungefär ett halvår kvar tills jag fyller tjugo.

Såhär fina sommarklänningar att ha året om ungefär, för att på vintern bli påmind om att det faktiskt blir sommar någon gång igen, även fast det känns som att vintern stannar förevigt. Den här klänningen är från Riga.

Och så önskar jag mig såna här fast ännu finare läppglansburkar för det är alltid fint och kul att ha när man inte har någonting annat att göra. Bara att kleta på lite. 

Jag tycker att det vore så himla himla mysigt att ha ett eget mörkerrum. Där skulle jag bo då, och framkalla mina egna bilder. Och ett litet galleri vore inte heller fel, där jag skulle kunna sälja mina bilder... Plus en viktig del till. En pålitlig analog kamera.

Och det jag vill ha mest av allt just nu. En resa. Allra helst till Italien, men Californien går också bra. Den här bilden är ifrån Genova-bukten när vi var där 2004.

Om en liten del av Riga

Börjar resan med att få se det här, en sovande kille och en fin nacke. Sitter mellan två sovande syskon hela vägen, haha.

Går på färjan, köper öl och en drink och har det bra. Nöjd kille precis när han får syn på ölen.
Några mer öl och drinkar sen buffé, lite spelmaskinsspel, flera rundturer på färjan med kameran och sånt mys sedan klämmer vi in oss i minsta hytten.

Ny dag och vi kommer in i Riga, jag kör självklart på mina smygbilder. Brukar bli bäst så.

Familjen Nilsson framme i varma Riga.

Kommer till finaste hotellet och märker att fönstret går att sitta i. Sånt önskar jag mig!

Hittar shoppingcenter men inte alls många bra affärer, trodde jag skulle komma hem med en full resväska men hittade bara en klänning.

Men det gjorde egentligen ingenting alls. Jag var ju där med honom.

Vi klämde in oss i en knäpptyst hiss och såg hela Riga ifrån ett utkikstorn.

Tar båten mot Stockholm igen.

Och ser en fin solnedgång med en väldigt sned horisont men det blir nog lätt så om man tittat in i solen för länge och fått höra fina saker i fyra dagar.

Någon kväll ska ni få se mina "riktiga" bilder, måste verkligen ta tag i kameran igen... Och inte bara visa iPhone-bilder.
   Och förlåt för så himla mycket bilder på Christoffer men det är så ovanligt att jag ens får ta bilder på honom så jag tänkte att det var bäst att jag passar på.

Om att resa

Åker till ett land jag aldrig varit i, till ett land jag inte vet någonting om, till en stad jag nästan aldrig hört talas om.
   Åker färja som jag bara har gjort som liten, för väldigt länge sen, för väldigt många år sedan, som när vi åkte Göteborg - Kiel och pappa var vaken hela natten för att han trodde att vi skulle sjunka, som då när jag har för mig att det blåste så att hela färjan gungade, fast den var så stor.
   Åker med en familj jag aldrig rest med förut, med en familj jag hoppas kunna lära känna lite bättre.
   Åker på en semester jag inte har någon aning om hur den kommer bli. Bra, hoppas jag. Bra, såklart.

Åker till Riga.

Om fjortonde juli tvåtusenåtta

Jag vaknar med samma känsla som varje dag i denna lägenheten. Jag tror att denna dagen ska bli som alla de andra dagarna. Klockan ringer, jag hör tåget komma, jag sveper undan lakanet och möts av ett sommarvarmt rum, jag äter min första frukost för dagen, går till jobbet, äter min andra frukost med barnen, leker, städar och hjälper till, slutar äntligen och går hem igen. Samma sak varje dag i tre veckor.
   Men idag, när jag står i Malins kök och gör i ordning frukost, hör jag mobilen ringa inne i sovrummet. Klockan är bara sju och jag förstår inte vad mamma vill mig så tidigt på morgonen. Det måste ha hänt någonting.

Jag hör direkt att någonting är fel. Jag sätter mig på sängkanten med mobilen mot örat. Tänker snabbt igenom vad som skulle kunna ha hänt. Pappa låg nyss på sjukhus, är han dålig igen? Eller är det farmor eller farfar?
   Men mamma säger någonting jag aldrig någonsin skulle kunna väntat mig:
   - Mattis är död.

Det svartnar för ögonen. Jag får en bild av Mattis som liten i huvudet, en liten blond figur med blåa ögon, runt ansikte med det där kortklippta håret och det busiga men blyga leendet.
   Död? Inga mer andetag? Inga mer skratt, ingenting alltså? Nej, det kan inte stämma.
   Jag slänger mig med en duns ner på rygg i sängen och blundar, släpper taget om mobilen för en stund. Död? Jag säger ingenting. Det är som om hjärnan fryst fast i madrassen och inte längre fungerar.
   - Han sköt sig, säger mamma och jag ryser plötsligt till, i det sommarvarma rummet. Jag fryser, skakar och det är som om tiden står stilla. Ingenting spelar längre någon roll. Jag kramar mobilen hårt mot örat igen fast jag egentligen inte vill höra ett endaste litet ord till.
   - Han sköt sig ute på ett gärde. Pappa och hela Väse var ute och letade efter honom, fortsätter mamma.
   Det går inte, det går inte att förstå vad som hänt. Min kusin, endast arton år, död? Nej.

Vi lägger på men jag ligger kvar på samma sätt i sängen ett tag. Jag gråter av chock, förstår ingenting. Jag tänker en stund på livet. Men framför allt döden. Hur man kan vilja dö. Hör ett tåg komma och inser att jag måste gå till jobbet. Jag reser mig från sängen, knäsvag, går ut till köket och fortsätter med min tallrik fil som om ingenting hänt, jag är bara lite mer svullen i ögonen den här gången.

Men sen tar det slut. Antagligen tar chocken över helt och jag går till jobbet som ingenting hänt, jag önskar bara att alla kan se att där går hon, hon som varit hans kusin och som en gång kände honom, han som nu längre inte finns.

Om en morgon

Nu är jag äntligen färdigjobbad efter fyra veckor och det här var vad jag gjorde en tidig morgon. Vaknade som vanligt tjugo över fem och gick en sväng med kameran innan jobbet. Morgonen är den allra finaste stunden att fota på.
   Man vill liksom bara pausa allting och låta det vara morgon nästan hela dagen. Då när sjön ligger spegelblank och alla fåglar inte riktigt är vakna än, när dimman dansar över ängarna och man ser inte till en enda levande människa.
   Ganska inspirerande.