Vi tar en tur till Tomtegården, till en kusin till Lalla. Jag vet att jag har varit där förut, men när jag ser den röda stugan mitt ute bland havrefälten med blåklint kunde jag inte känna igen mig. Stugan känns om möjligt större och inte alls så sliten som jag hade föreställt mig. Jag tvekar på att jag verkligen varit här tidigare.
Lalla knackar på och går in först, och jag kommer strax efter. Det första jag lägger märke till är hur sneda taken är. Jag ångrar mig genast och märker att det är slitnare på insidan än utsidan. På vissa ställen buktar taken inåt och blir mörka i hörnen. Hallen är bara två steg stor och därefter kommer man in i köket. Allra längst in sitter en gammal och mycket liten tant. Hon påminner väldigt mycket om Lalla, bara en aning rundare och kraftigare. Hon lägger undan sin tidning och ber om att få bli påmind om vilka jag och Jenny är.
När Lalla förklarat att vi var Monas "mellantöser" båda två går de andra in i vardagsrummet. Jag har kameran över axeln så jag passar på att ta lite bilder så länge jag är ensam.
Alldeles höger om köksdörren står ett gammalt toaskåp med en blå balja fylld med vatten. Bredvid ligger en gul tandborste och en sax. Ovanför hänger en spegel. I denna lilla stuga finns inget rinnande vatten så det är här tänderna borstas och mustaschen klipps.
Vänster om dörren löper en spis och en rad köksskåp, där varenda liten yta är fylld med saker. Baljor med vatten, låder med skräp och matrester, en kaffebryggare och gammal disk. Ena köksluckan är öppen så att man ser porslinet och två burkar med bakpulver och vaniljsocker.
Det luktar nybakat i köket och framför ena fönstret ligger någonting med bakdukar över sig och i ugnen ligger maränger stora som kaffekoppar.
Jag går in i det andra rummet. Längst in står ett stort bord med en vit duk, resten av rummet fylls med stolar i olika former och storlekar.
Jag sätter mig längst in, bredvid Jenny. Lalla och den andra tanten pratar om gamla bekanta. Jag känner inte igen namnet på någon.
Istället inspekterar jag rummet. De gråa tapeterna ligger som bubblor med stora veck längst med väggarna. Tavlor sitter kors och tvärs och en vägg ser ut att vara tillägnad familjefoton. Där hänger både färgfoton och svartvita bilder i silverramar. Taket buktar inåt i mitten och jag blir förvånad när jag ser en TV stå framför ena fönstret. Eftersom det inte finns rinnande vatten i huset trodde jag nog inte att det skulle finnas elektricitet heller.
Jag reser mig och kikar in i det tredje rummet av huset, sovrummet. Sängen har ett brunt överkast och nedanför står ett par svarta skor. Det ska finnas en övervåning på huset men jag ser ingen trappa någonstans. Dessutom hittar jag bara en säng, men jag tror att det bor två människor här.
Vi kör ner till en sjö och får åka bland vetefälten och gräset slår upp på bilens underrede.
Vid sjön ligger en kohage men jag kan inte se en enda ko. Jag tar lite bilder och sedan åker vi tillbaks till huset igen.
Vi ska bli bjudna på fika så vi sätter oss på framsidan, plockar fram vita plaststolar och sitter i en ring utan bord i mitten. Jag är lite skeptisk till fikat, framför allt eftersom jag antar att både bullarna och muffinsarna vi blir bjudna på måste vara hembakade i det smutsiga köket.
- Lite smuts rensar magen, säger Lalla, men jag tvekar ändå eftersom mitt immunförsvar är ganska dåligt.
Men jag dricker ändå hemmagjord saft blandat i inte allt för klart vatten och äter en hyfsat torr bulle plus en platt och seg muffins. Marängerna är nybakta och nästan fortfarande varma så de slinker lätt ner fast hälften blåser bort med vinden. Jag sväljer det sista av saften och försöker låta bli att titta på det smutsiga glaset. Jag vågar knappt känna efter om saften är god eller inte.
Jag tycker att det är ganska otroligt att det finns människor som fortfarande lever såhär. Men eftersom de är vana att ha det såhär och inte vet någonting annat, så varför inte?
fint skrivet. väldigt fint!
SvaraRadera