Om fina stunder

Klockan är snart halv tio på kvällen och vi kör ikapp alldeles för fort på vägen in mot stan. Helt plötsligt känns allt så bra igen. Ibland ler du åt mig i backspegeln och jag höjer volymen. Vid rödljusen hamnar vi bredvid varandra när vi ska åt olika håll och du ler sådär stort mot mig som bara du kan och jag sjunger med i musiken och ler hela vägen hem och jag mår bra igen.

Det är mörkt i rummet fast det är fortfarande ljust utanför.

– Vet du vad jag tror? säger jag efter en stunds tystnad.

– Nej, vadå? svarar du. Du ligger med ryggen mot mig och jag håller om dig.

– Eller nej, det var inget, säger jag och skrattar lite åt mig själv, åt min egen dumhet, och blåser luft på din rygg.

– Jo, säg nu, säger du envist och skruvar lite på dig.

Jag berättar trots min tveksamhet, och du säger ingenting. Jag väntade mig inte det heller. Jag väntade mig inte det alls. Men du tar tag i min hand som jag håller vid din mage och du kramar den och trycker den mot dig, och det är tillräckligt, det är det.

   Sen somnar vi och du vänder täcket i sömnen så att våra fötter sticker fram och på morgonen vaknar jag av din hand på min rygg och du säger att du tror att täcket är fyrkantigt.

Och någon gång var jag tveksam men jag log ändå och du hade skägg och pussade mig på huvudet och du sa att vi ses ju snart igen och jag visste ju att det gör vi ju, men nu har jag räknat och det dröjer kanske elva dagar. Men jag blev lugn för du klappade mig på knät och jag log igen och jag tänkte att det blir nog bra.

Om att må bra

Jag är glad, jag mår bra, allting börjar falla på sin plats och ja, jag mår bra.

Träffar Christoffer, åker långt ut på Hammarö på kvällen, åker inte lika långt ut på Hammarö en annan dag, sitter på en varm altan och hoppar från sten till sten och jag är bara några steg bakom, är ute och går en solig eftermiddag, jag har hört att det är bra, tittar in i skogen genom fint grönt, fotar mina fina skor, tappar kameran bland mossa och små träd, har picknick med Julia på baksidan, äter goda saker och gosar med Herman och äter lite mer. Ungefär så. Fast egentligen ännu mer och nu mår jag braaaa.

Om självporträtt

Allra sista fotouppgiften skulle vara ett självporträtt och såhär fick mitt se ut. Det skulle spegla sig själv och jag ville ta en lite drömmande bild för jag tänker att det är ungefär så jag är. Drömmer och tänker, nivet. Och sen såklart utomhus för allt blir så himla mycket finare då.
   Okej?

Om regn

Det regnar och jag vill inte vara själv.

Om vad det handlar om.

Det handlar om lätta spontana smekningar på axeln istället för ord, om att vakna av en varm hand på ryggen, om att säga "jag är jättekär i dig", om att le i mörkret, om att aldrig vilja skiljas åt, och om pirret som dyker
upp.
   Det handlar om att bli glad av en blick eller en liten rörelse och det handlar om att vilja låta alla veta, om att det ibland blir så himla ensamt och att mitt hår luktar dig, mina kläder också, min säng och allt som rört vid dig och om hur liten jag känner mig när det är mörkt i rummet och jag ligger bredvid dig, om att det känns som att allting lyser fast det är mörkt, om att hoppa från klippa till klippa och jag är bara ett eller kanske möjligtvis två steg efter och du vänder dig om för att se om jag hänger med.
   Det handlar om att lova och om att ibland bli besviken men då handlar det om att lova igen och då går det bra för jag tror dig ändå, det handlar om att bli kallad fina saker och om att inte alltid vara den första som ringer, om att gråta och om att bli tröstad, om att säga att du har fin rygg fast lampan är släckt och om att veta att jag har hittat rätt bil för när jag öppnar dörren känner jag din doft och det handlar om det där leendet också.

Det är precis vad det handlar om.

Om senaste tiden

Jag och Anna gick fyra varv runt tjärnen här om dagen. Vi planerade vår tredje Greklandsresa tillsammans och vi åker om exaktexakt två veckor idag!

Julia var hemma en dag också, och klappade Herman.

Anna kom också hem en dag.

Vi gick en jättelång promenad på kvällen och frös inte ett endaste dugg.

Sen åkte vi till skolan...

... Och kollade på en utställning med fotogruppen och sen även våran Greklandsutställning.

Sen åkte jag hem och fotade mina knän och satt i solen och drack te och pluggade och inte pluggade.

Om att tänka, för tusende gången

Jag tänker för mycket har jag hört. Men det är lite svårt att sluta ibland bara, jag har alldeles för fina saker att tänka på så jag har lite svårt att stoppa mig själv ibland. Så är det nog.

Om att inte vakna ensam, om silkeslena öron och om att memorera varje ord

Om att ta självporträtt vid ett mulet fönster bara för att man inte riktigt har någonting bättre för sig. Om att försöka se glad ut fast man kanske inte riktigt är det. Inte just för stunden i alla fall.

Om att drömma lite fast bara i smyg. Och om att skriva ner varje konversation i den svarta boken, bara för att upprepa, för att minnas och för att memorera varje ord.

Om att vara ensam där man nyss hade någon. Och om att tycka om skrynkliga lakan på bild.

Om att få inspiration av gamla och slitna saker. Om att vilja fota. Om att vara ute i alldeles för lite kläder för att det är faktiskt maj och då ska det vara varmare.

Om att vilja snosa in sig bland silkeslena öron och låtsas att man är liten igen.

Om att be mamma le precis efter att hon har svalt maten. Bara för att testa.

Om att vakna av en hand på ryggen och om att alltid vilja stanna just precis i det ögonblicket.

Om att åka buss och om att veta att man inte alltid kan stanna där man vill.

Om att ha tråkigt och ta bilder på allting som rör sig utanför fönstret.

Om fotouppgifter som inte riktigt blir som man vill hur mycket man än försöker och om att bli stressad så att allting blir tusen gånger värre ju mer man tittar på klockan som närmar sig fem.

Och om blommor mellan tårna och om att det mesta löser sig till slut, på något sätt i alla fall. Och självklart om fötter, för det brukar ju bli så i mina bilder.

Om att vara lika

Igår hade jag och Anna vernissage för våran Greklandsutställning, och det var hur bra som helst. Vi båda fick ett jättegulligt minihjärta av Malin som jag la vid mina Greklandsstenar jag har i mitt fönster när jag kom hem. Jag tog en bild, som ni ser här nere.
   Idag visade jag den bilden för Anna och det visade sig att hon hade gjort exakt samma sak! Hon hade lagt sitt Malinhjärta bland sina Greklandsstenar och tagit en ungefär likadan bild som mig! Utan att vi sagt någonting om det till varandra.
   Hur konstigt är inte det? Folk säger att vi är lika, att vi är som gifta eller som syskon. Vi tar orden ur mun på varandra, säger exakt samma sak exakt samtidigt, vi vet vad den andra tänker genom att bara titta på varandra och börjar skratta exakt samtidigt när vi förstår att vi förstår varandra.
   Hur bra är inte det?!

Om att tiden går så fort

Det blev alldeles nyss maj, jag hade inte tänkt ovanligt mycket på det om det inte vore för att:
1) Det har varit shortsväder, sitta-i-solen-och-läsa-bok-väder, frukost-ute-på-trappan-väder och Herman-i-sommarbur-väder. (Även fast jag vaknade i morse och tänkte att sommaren var väl allt lite väl kort i år med vinter nu igen)
2) Jag bytte precis busskort till mitt allra sista månadskort. Aldrig mer kommer jag få åka gratis buss in till stan och jag tyckte bara att det kändes lite sorgligt. Aldrig mer glida långt ner i sätet för att allra helst somna och glömma gå av vid skolan och glömma bort i alla fall första lektionen.
3) Jag har nästan alldeles precis slutat bry mig om att plugga. Det är ju inte så smart kan man tycka, men efter så himla många år i skolan med såhär kort tid kvar kan jag faktiskt inte hjälpa att jag börjar slappna av lite.
4) Tiden har gått så snabbt. Det var inte länge sedan jag kom hem ifrån Thailand och sa "Den här sista tiden kommer gå snabbt", och oj, vad rätt jag hade.
5) Min studentmössa har kommit, i ny och perfekt storlek. Nu är det ju ingenting annat än nära och jag kan ju också säga lite kort att jag har faktiskt inte väntat en hel vinter på att bara åka här ifrån när allting är så bra som det är just precis nu.