Körkort

Idag gjorde jag det.
Jag fixade körkortet.
På första försöket!
Både teorin och körningen.
Äntligen.

Nu är vi hemma också.
Jag har tagit runt trehundra bilder på tre dagar och jag orkar verkligen inte kolla igenom dem nu. Vi får se när ni får se lite. I helgen förhoppningsvis. Så jag hoppas att ni kan vänta.

Hej då!

Nu åker jag och mamma till Rom.
Vi ska äta äkta italiensk glass, pizza och pasta och det ska bli såååå gott!
Åh.

Kommer antagligen hem på onsdag någon gång.
Så tills dess kan ni ju läsa och skriva här.

Hej då!

Stackars fina djuren...

Igår såg jag en sak jag absolut inte ville se.

Eftersom jag bor på landet finns det självklart mycket ladugårdar här i kring, och just igår morse var en av dem helt avspärrade med polistejp. Inget annat var avspärrat, utan bara hela stora ladugården. Då var det första jag tänkte på att djuren hade dött. Det har ju varit en del tal om det nu på senare tid.

I morse läste jag det här i NWT. Jag blir så himla himla jättefruktansvärt skitsur.
   Jag vet ingenting om vad som har hänt, jag vet inga omständigheter, förutom det som jag precis läste. 30-talet kor döda, några katter...
   Jag blir så himla besviken, arg, ledsen... Det är sjukt att sådana människor kan ha djur. Eller ja, kan och kan, jag hoppas verkligen att de får djurförbud och längsta möjliga straff, böter är lite för klent tycker jag, fängelse tycker jag låter bättre.

Nu är det säkert någon som läser det här som känner de här personerna som hade hand om gården, i alla fall vet vilka det är. Men egentligen, spelar det så stor roll? Jag menar, vi bor ju i Väse... Tids nog får ändå alla reda på exakt vad som har hänt, när det hände och vem det handlade om...

Jag har ju bara VF och NWT att gå efter, men nu kan man ju också tänka tillbaks lite grand på alla andra gårdar där djuren misskötts, svultit ihjäl, ätit på varandra och så vidare.

Vad jag ville säga med det här är att jag blir så himla besviken på alla. Och ledsen. Stackars fina djuren som bara ville ha god mat och fina djurkompisar. Så fick de det här... Fy.

Tankar om att inte orka

Jag har alldeles för hög puls.
Känns det som. Jag kanske bara inbillar mig.


Men det känns som att mina ben ska lossna
och det känns som att någon med stora händer trycker ner mitt huvud.


Jag låtsas att jag håller på HV, i alla fall nu i finalen.
Det känns lite bättre, då slipper jag sakna Färjestad så.
Och nu blev det förlängning igen, jag som ville lägga mig tidigt.
Helst nu.


Och jag vill verkligen komma iväg till Rom,
och gärna hitta någon fin liten sten på ett bra ställe som jag kan ta med hem till Malin.
Fast vi inte ska till någon strand. Men sten finns väl överallt?

Jag orkar inte mer nu. Ska fan sova.
Världens sämsta dag. Vill aldrig mer gå ut.
Inte idag i alla fall.

Wilma 11 år!

Såhär ser man ut när man fyller 11 år, i alla fall om man heter Wilma Axelborn!

Eller så ser man ut såhär, det funkar ju också.

Sen blev det fika, cheescake och det var gott. Det tyckte visst Wilma också...

Här är lilla fina söta Ebba. Jag har inte träffat henne så mycket, men idag blev vi nästan bästa kompisar. Hon gillade i alla fall mina fingrar.

Såhär stor och fin har Isabelle blivit!

Jonatan ville ha en egen bild, och Anna är med på ett hörn.

Och det var det kalaset. Sen har jag massa mer bilder, men bara på Ebba. Och det får ni inte se för då kanske ni tycker att det är tråkigt.

För er som har missat det: Jag klarade teoriprovet. Jag fick godkänt!
Jag är så himla lättad. Hade det inte varit hockey ikväll hade jag gått och lagt mig klockan åtta. Men nu är det hockey och jag tänker sova när den är slut. För er som undrade.

Godnatt så länge!

Blåsippor, flugor och flygplan

I måndags var Anna hemma hos mig efter skolan. Vi tittade på blåsippor och fikade i solen.

Vi åt Julias världsgoda bullar och det kom en tam fluga och åt socker.

Vi gick en sväng till Mattis också, där var det fint som vanligt, nu med lite vårblommor. Och lite fina snören och saker.

Det var länge sedan jag blev så glad över att se ett flygplan. Det är ju meningen att jag och mamma ska åka till Rom på söndag, men nu vet vi inte riktigt hur det blir med det. Fast eftersom vi såg det här så blev jag ändå glad.


IDAG:

Och förlåt. Ni vet, jag berättade nyss om att jag tyckte det vore fint med blåsippor i snön. Jag ångrar mig nu. Jag råkade visst få min önskan gå i uppfyllelse. Fast det var inte alls så fint som jag tänkte mig. Som ni ser.

Sen var det så glittrigt och fint när solen kom fram en stund.

Och det var det.

Till er vänsterhänta, jag blir nästan lite kär

Idag kom jag på hur fint det är att vara vänsterhänt.
Jag gillar verkligen handstilar, alla skriver så personligt och ofta fint, men de som skriver med vänsterhanden förtjänar väl lite mer beröm?
Eller nja, egentligen inte kanske... De kan ju verkligen skriva med sin hand. Men det ser så himla fint ut med handen som täcker över texten, kanske kletar ut de nyligen skrivna orden och de håller pennan så fint. Jag blir nästan lite kär. I er vänsterhänta.

Sen var Anna här idag. Vi fikade ute i solen och gick min älsklingsrunda till Mattis och kyrkogården. Bra dag ändå. Och jag ska sluta köra för snabbt.

Bara lite Julia och sen en dag

Lite bilder på Julia. Intervjuade henne också. Bra.
Bra dag ändå.
Ska nog gå och lägga mig och se på Den bästa sommaren.
I morgon ska jag ut med Anna. Det blir bra det.
Fick förresten ett brev från henne med örhängen i. Som en jätteförsenad födelsedagspresent. Kanske var det därför min dag blev så bra.
Godnatt så länge.

(Fast just det. Ni börjar bli sämre nu igen. Överväger min fina skrivbok. Vore inte helt fel att skriva i den istället, den är så fin och jag älskar min penna och det är så härligt att skriva för hand)

Om vintern haft blommor...

Om vintern hade haft blommor skulle den ha haft blåsippor.
Tänk bara vad fint med isigt blåa blommor i snön.

Igår kom jag att tänka på en sak när jag fick se vem som hade namnsdag. Tiburtius. I Sverige finns det 39 stycken som heter Tiburtius, men det är bara ungefär sju stycken som har det som tilltalsnamn.

Och enligt den här sidan finns det 19070 kvinnor som heter Maja. Och när har Maja namnsdag? Aldrig.
Man kan ju fira Maja den första maj eller den 28:e februari där Maja hade namnsdag förr i tiden.

Men är det inte rätt konstigt att man tar bort ett namn i almanackan som har över 19000 bärare, och har med namnet Tiburtius med när det finns 39 stycken som heter så? Det tycker i alla fall jag.

Egentligen så är det mest bara kul med annorlunda namn, men ibland så undrar man ju faktiskt.

(Förresten, mitt andranamn är Lovisa och då vill jag verkligen bli firad. 25 augusti är det som gäller, glöm inte det)

Tusen miljarder ton krokusar

Efter skolan gick jag och Anna och köpte glass och satte oss i solen.
Sedan gick vi en sväng på stan och Herrhagen och kollade runt lite.
Här hittade vi tusen miljarder ton krokusar.

Fast det blev inte så himla bra, men det var vårigt och fint i alla fall.

Sen gick vi förbi här igen lite snabbt. Där de har rivit och man kan se tapeterna fortfarande. Sen åt jag ett äpple och sen åkte jag hem!

Brev till Julia

Eftersom jag och Julia ska åka till Californien om några månader skrev hon ett brev till mig för ett tag sedan. (Ni som har missat kan läsa det här.) Vi ska ju åka själva, och eftersom vi brukade bråka varje dag sedan ja, dagen hon föddes tills hon fyllde 16 så var det kanske bäst att skriva ett brev så att vi skulle hålla sams, tyckte hon. Det var en bra idé, tyckte jag.
Här kommer mitt svar och mina "krav" på henne under resan:



Hej kära och ibland okära syster!

- Jag ska försöka att inte slå dig på skoj, men eftersom det bara är på skoj så är det lite svårt för mig som är så stark att inte slå för hårt. Men jag ska försöka att låta bli, för jag hatar din blick och ditt ansiktsuttryck när jag slår dig, och då blir jag bara ännu argare och vill slå dig ännu hårdare. (Armen är bäst)

- Om jag skrattar när du säger att du är flygrädd så är det bara för att jag är lika rädd själv, eller ännu räddare. Fast då kan vi bara låtsas att vi sitter i en buss, för det brukar jag göra när det blir lite läskigt. Fast då får vi också låtsas att vi sitter i en jättestor buss! Det är viktigt. Vi ska inte få panik för då kommer vi bara börja grina och då kommer hela planet skratta åt oss.

- Om jag stressar upp dig i onödan är det antagligen bara för att jag är rastlös och gillar att retas. Fast jag ska nog försöka låta bli det, för som sagt, jag gillar inte den där blicken. (Det är förresten lite av den mamma-blicken du sa att jag inte fick använda. Så sluta med den du också.)

- "Uppmuntrande saker", vad är det? "Jooo, det går så braaaa det häääär, inga terrorister här..." eller "Här får du ett äpple, oj, vad snäll syster du har!" Eller vadå? Jag förstår inte riktigt det här med uppmuntrande saker. Samma sak det här med att du säger att vi kanske kraschar i havet. Klart att vi inte gör det. Jag åker inte ända till USA för att dö heller. Det gör inte du heller hoppas jag.

- Jag vet inte om vi alltid kan gå i "ditt tempo". Tänk när vi ska byta flyg. Då har vi flera timmar på oss att gå till rätt gate och då tycker jag att det verkar rätt onödigt att gå i din idiotsnabba takt så att vi får sitta och vänta hela tiden. Om du nu inte menar den idiotsnabba takten så kan vi nog inte gå för långsamt heller alltid, det blir så tråkigt och drygt då. Vi går i lagom takt alltid, lagom är bäst. Så vi får försöka båda två att hålla samma tempo.

- Du ska få läsa Veckorevyn nästan hur mycket du vill bara jag får göra vad jag vill också. Typ äta om jag är hungrig. Vi får ha med massa bra musik så att vi inte alltid behöver bry oss om varandra.

Det var nog det, tror jag. Jag kan komma att tillägga saker efter resans gång, det gör säkert du också. Annars önskar jag dig en trevlig resa med din kära och ibland okära syster.

Hej svejs!

Att bo i Väse

Om man söker på ordet "Väse" på Wikipedia kommer en enda liten kort rad fram. Den lyder såhär: "Väse är en tätort i Karlstads kommun. Orten växte fram som ett stationssammhälle längs Värmlandsbanan och E18 passerar även orten." Och sen bara några korta fakta, som till exempel att Väse ligger i Värmland och det bodde år 2005 endast 517 människor här.

Och det var det jag tänkte prata om nu. Väse är alltså en liten, liten ort som antagligen nu, fem år senare har några fler invånare än 517 stycken. Några av er som läser det här är säkert "storstadsmänniskor" men de flesta är nog folk som bor lite mer ute på landet och vet ungefär hur det är att bo som jag gör.

När jag var liten bodde jag inne i samhället, då hade vi nära till det som Väse hade att erbjuda: ICA, pizzerian, Posten, macken och ja.. Två eller tre affärer fanns det väl ungefär på den tiden jag var 10 år.
Nu bor jag ännu mer ute på landet och det är väldigt, väldigt skönt och Posten finns inte längre utan är numera ersatt av en liten hytt i affären.

Här ute kan man göra nästan precis som man vill, inga grannar som stör, ingen väg som irriterar med massa bullerljud som inne i ett samhälle, djur och natur är nära och allt sånt där ni vet.

Men. Alla känner alla. Positivt, kan nog en del tycka. Jag är kluven. Det är klart att det är mysigt att kanske stanna och småprata med folk man känner eller en gång kände, men privatlivet? Alla vet allt om alla, känns det som. Skvallret. "Jo, var det inte så att Lisa gjorde det och det i helgen? Jo, det var det, det hörde jag från Anna." Ni vet. Jag blir så trött på det. Som när man råkar uppehålla sig på platser med blandat folk som känner varandra, som på hockeybussen till exempel. Jag vill inte höra ett enda ord av vad folket säger, jag har lust att bara sätta musik i öronen för det är så himla fjantigt och fult. Jag kan nog inte ens beskriva det. Ni får höra själva.

Det är den känslan jag får av det här lilla stället och jag tror att det är många som håller med mig. Men jag trivs ändå, speciellt här ute på landet. Fast någon gång i mitt liv tänker jag ändå prova på att bo i en "storstad" för att se om det är det jag egentligen vill göra. Fast troligtvis inte.

Julia bakar.

Julia är en bakig människa och jag är en fotig människa så vi gjorde vad vi tycker om.
Här skulle hon göra påskcupcakes. Kolla bara:

Först har man i socker.

Sen har man i några ägg och vispar det sådär fluffigt och fint.

Sedan är man glad och mixar hasselnötter, eller om det bara var hasselnötskärnan eller om nu det är samma sak.

Sen häller man i nötterna och vispar ihop allting tillsammans med mjölk. Nu smakar det rätt så gott.

Sen har man bara i lite mjöl och sånt, sen är det färdigt. Så det är ju egentligen helt vanliga muffinsar fast med nötter i. Men snart börjar det roliga.

Florsocker.

Sen sånt här. Mums.

Sen Nutella.

Sen kakao.

Och sen kaffe.

Nu börjar det ännuännu roligaste.
Nu ska man pynta och göra fint, och det kan man ju göra precis som man vill.

Här tar man bara mandelmassa i en vitlökspress så blir det såhär fint.

Såhär glad vad Julia.
Jag tänker ta mer såna här bilder någon annan gång, bara för att fota. Nu blev det mest bara halvbra bilder men det var ändå lite roligt.

Sen tar man fina äggodisar och lägger i boet.
Såhär blev det, väldigt tjusigt tycker jag. Gott var det också.

En bild på alla utan omtagning igen och lite påsk

I lördags var släkten här och alla såg ut såhär:

Det börjar nästan bli lite tradition att fota alla på kalaset såhär, det är lite roligt tycker jag. Då kan alla få känna på hur det är att få vara i rampljuset för ett litet tag och alla får vara med och synas.
   Det fattas dock några nu, men eftersom vi är så många är det nästan alltid någon som fattas. Jenny till exempel, men bor man i Norge så gör man. Och Wilma, hon stack så fort som möjligt, det var synd, hon var så fin. Och sen mina andra två kusiner i Göteborg, som jag inte träffar så ofta. Lite synd att inte de kunde komma, de hade också blivit fina på bild just här idag.