Om förväntan, mörker och rött ljus

Idag har jag framkallat i film. Den känslan jag får när jag står där inne, i totalmörkret med alldeles uppspärrade ögon ifall, ifall man skulle se minsta lilla ljusglimt, med händerna fulla i exponerad film, den är ganska svår att beskriva med ord. Jag är full i förväntan och om jag inte stod alldeles ensam där i mörkret skulle det inte förvåna mig om man på något ganska så omöjligt sätt skulle kunna se mina ögon lysa av iver.
   För att komma till mörkerrummet måste man gå som igenom en liten kolsvart labyrint. Jag har gått där så mycket att jag nu har lärt mig hur man ska gå utan att slänga armarna i väggen och hur man ska röra på höfterna i svängarna för att låta bli att gå in i en kolsvart vägg.
   Väl där inne på plats ser man allting i rött, mörkrött, och det är precis så som man kanske har sett det på film. Baljor med olika vätskor, tickande klockor och största möjliga koncentration.
   Det är så himla häftigt att se sin bild långsamt växa fram när man lagt fotopappret i vätskan. Jag tänker att jag skulle kunna stå och hänga över de här vätskorna och ångorna i flera timmar, flera dagar i sträck. Förra veckan var jag nästan alldeles ensam i det röda ljuset i flera timmar i sträck och det var så himla skönt. Jag älskar det.

Nästa fredag ska jag redovisa mina bilder och då ska ni också få se. Håll ut.
(Den här bilden är helt fotograferad och framkallad av mig, med den här gamla fina tekniken.)

Om någonting

Alltså. Vad gör vi?
"Jag försöker förvandlas, men jag går i repris."
Kanske?

Om att vänta

Jag hatar: Att vänta.
   Det finns två klockor här inne, men det är som om tiden stod stilla. Jag hör ingen av dem om jag inte bryr mig om att lyssna.
   Jag tittar ut genom fönstret. Där finns tiden. Långsamt blir det mörkare utan att jag märker det. Livet utanför går vidare, och det är just det jag väntar på. Jag väntar på att något ska hända där ute.
   Jag kommer få vänta ett tag. Det vet jag. Ännu längre än vad jag anar antagligen. Det är flera faktorer som måste stämma in för att det här ska gå ihop. Det jag nu väntar på.
   Det är mörkare nu, på bara några minuter, och nu ser det faktiskt ut som om tiden där ute också står stilla. Det är vindstilla och grantopparna ser inte ut att röra sig en centimeter. Och om tiden där ute har stannat kommer jag få vänta ännu längre här inne, där det finns två klockor som tickar i takt.
   Jag har bara väntat i tio minuter.
Jag hatar: Att vänta.

Om att fiska

Fiskade med Christoffer idag och det gick sådär och det var ju synd. Fast jag fick ju ändå en närbild på en mört och frisk luft såhär länge har jag nog inte fått sedan Thailand så det kändes ändå helt okej.

Om iPhone

Eftersom jag inte har en egen iPhone lånar jag mammas ibland och här är lite bilder ifrån den som jag hittat.

Har nog tagit ungefär tusen såna här jättefina testbilder med någon rolig app.

Här har jag nog egentligen en mycket finare bild att visa fast det skulle jag gissa på att jag inte får. Go tröja i alla fall.

Här är Bosse, Malin och Pärlans katt som är så himla himla fin.

Såhär såg vi ut för ungefär två veckor sedan, jag, Anna och Karin, innan Tempel.

Det här skulle jag gissa på var en söndag, Alva och Wilma hemma hos oss och alla är lite sådär småtrötta.

Och ja, så kul var väl det. Märkte nu när jag kollade på bilderna att man såg visst mest lite konstig ut på de flesta så det blev väl sådär egentligen.

Om CCC

Idag var vi på CCC och tittade på Eva och Dans utställning som vi har sett lite då och då under tre år. Vi fick även som uppgift att fota CCC, inte dokumentärt utan snarare lite mer av vad vi själva såg där inne.
   Det här var vad jag såg. Först, en dröm under rulltrapporna.

Massproduktion. Här ska alltså hur mycket folk som helst gå in och ingen är utmärkande eller unik utan här handlar allt om... Ja, vad är det egentligen det handlar om? Jag gissar på pengar, som vanligt.

Allt var ju rätt sterilt och opersonligt och det finns det nog säkert folk som tycker om... De här blommorna var nog ungefär det enda som fanns i färg tror jag.

Stora fönster och öppna ytor, speglingar är ju alltid fint.

Och till sist en bild som jag tog utanför, som man kanske blir lite knäpp av att titta på.

Om en fotouppgift

Uppgiften var att fotografera en bild till en text som någon som har textkommunikation har skrivit. Den här texten handlade om fyra tjejkompisar som sov över hos varandra en allra sista gång innan en av dem flyttade långt bort, och såhär tänkte jag att det skulle se ut på morgonen precis innan alla vaknade.

Om att behöva sova längst in

Jag ligger nära dig och mitt huvud höjs och sänks i takt med att ditt bröst höjs och ditt hjärta slår, och jag kommer på mig själv med att försöka passa in mina andetag i dina.
   Jag kommer på att jag tror att du luktar jenka. Du vet, det där röda och blåa tuggummi-bugget med isbjörnen på som man kunde köpa för femtio öre när man var liten? Så tror jag att du luktar.
   På nitton år har jag lärt mig att det finns tillfällen där man önskar att man kunde trycka på paus. Inte stopp, paus. Hade jag kunnat göra det precis här hade jag gjort det nu. Där vi ligger tätt och tittar på en trasig TV-skärm som bara visar lila bilder.
   Vi somnar någon gång och när vi vaknar säger du att jag borde möblera om rummet så att ingen av oss behöver sova längst in mot väggen.

Jag möblerade om idag. Nu ska ingen behöva sova längst in.

Om Julia

Snygg syster.

Om att må bra

Mår så himla väldigt bra här och nu. Där och då.
Vågar nog inte säga så mycket mer än så.

Om en fredag

Såhär såg vi ut en fredag för en vecka sedan, jag, Anna och Karin.

Om tårar

En morgon fanns det en tår i vänsterögat som jag ville pussa bort, men jag lät bli. Torkade försiktigt bort den med fingret istället, bara för att visa att det var okej. Och att jag såg. Och att jag vet. Och att jag känner samma sak.

Om en känsla

Tänkte avundsjuka. Typ. Hade inte så mycket att göra så jag bad Alva att säga en känsla jag skulle fota. Hon sa några och till slut bestämde jag mig för att ta en sån här bild. För sånt gör man ju när man har lov.

Om att undra

Funderade på en sak idag. Såg två blindhundar med varsin människa. Tänkte lite på hur blindhundarna kunde veta att människorna ville in på banken, och hur kunde de hitta dit?

   Googlade lite och hittade det här svaret, ifall ni också började undra lite. Och googla är ju väldigt bra och det kan man ju alltid göra om man undrar över nåt. Smartis!