Om att vänta

Jag hatar: Att vänta.
   Det finns två klockor här inne, men det är som om tiden stod stilla. Jag hör ingen av dem om jag inte bryr mig om att lyssna.
   Jag tittar ut genom fönstret. Där finns tiden. Långsamt blir det mörkare utan att jag märker det. Livet utanför går vidare, och det är just det jag väntar på. Jag väntar på att något ska hända där ute.
   Jag kommer få vänta ett tag. Det vet jag. Ännu längre än vad jag anar antagligen. Det är flera faktorer som måste stämma in för att det här ska gå ihop. Det jag nu väntar på.
   Det är mörkare nu, på bara några minuter, och nu ser det faktiskt ut som om tiden där ute också står stilla. Det är vindstilla och grantopparna ser inte ut att röra sig en centimeter. Och om tiden där ute har stannat kommer jag få vänta ännu längre här inne, där det finns två klockor som tickar i takt.
   Jag har bara väntat i tio minuter.
Jag hatar: Att vänta.