Idag har jag framkallat i film. Den känslan jag får när jag står där inne, i totalmörkret med alldeles uppspärrade ögon ifall, ifall man skulle se minsta lilla ljusglimt, med händerna fulla i exponerad film, den är ganska svår att beskriva med ord. Jag är full i förväntan och om jag inte stod alldeles ensam där i mörkret skulle det inte förvåna mig om man på något ganska så omöjligt sätt skulle kunna se mina ögon lysa av iver.
För att komma till mörkerrummet måste man gå som igenom en liten kolsvart labyrint. Jag har gått där så mycket att jag nu har lärt mig hur man ska gå utan att slänga armarna i väggen och hur man ska röra på höfterna i svängarna för att låta bli att gå in i en kolsvart vägg.
Väl där inne på plats ser man allting i rött, mörkrött, och det är precis så som man kanske har sett det på film. Baljor med olika vätskor, tickande klockor och största möjliga koncentration.
Det är så himla häftigt att se sin bild långsamt växa fram när man lagt fotopappret i vätskan. Jag tänker att jag skulle kunna stå och hänga över de här vätskorna och ångorna i flera timmar, flera dagar i sträck. Förra veckan var jag nästan alldeles ensam i det röda ljuset i flera timmar i sträck och det var så himla skönt. Jag älskar det.
Nästa fredag ska jag redovisa mina bilder och då ska ni också få se. Håll ut.
(Den här bilden är helt fotograferad och framkallad av mig, med den här gamla fina tekniken.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gör mig glad här