tisdag 1 februari 2011

Om " "

"Är det en dröm?
   Nej, det är ingen dröm.
   Det var ett bra beslut, det där med sista minuten. För det var verkligen i sista minuten. Efter ett himla slit, en stor sorg och en alldeles för stor förlust ville hon verkligen börja om. Vart som helst egentligen, bara inte i samma lilla håla. Vart som helst. Örebro, hade gått bra. Sveg, Helsingborg, Kalmar, vad som helst. Men inte Karlskoga. Aldrig mer Karlskoga.
   Hon valde Rom. I allra sista minuten valde hon Rom. Rom istället för Karlskoga. Vad som helst blev Rom. Rom blev alltet. Så nu lämnade hon slitet, den alldeles för komplicerade flytten från hennes inneboende Fredrik. Hon lämnade sorgen, sorgen efter hennes döda och mest älskade på jorden: Hennes morfar. Och hon lämnade förlusten, en alldeles underbar vän vid namn Lova. De hade haft en himla fin tid tillsammans, men nu. Nej. Hon fanns inte kvar mer.
   Nu skulle hon leva livet. Hon hade hela livet framför sig, minus tjugotvå år. För det var så gammal hon var. Tjugotvå. Men vad var nu det här livet? Vilket liv är det man ska leva?
   När hon i sista sekund hann med planet satte hon sig på den enda lediga platsen. Hon funderar än i dag på hur just den platsen kunde vara ledig. Platsen bredvid Honom, med stort H. För det var så hon kallade honom först. Honom. Han med guldbrunt hår, rådjursögon, det allra finaste leendet i världen och världens finaste armar med glänsande små, små hårstrån på.
(...)
Nej, det är ingen dröm. Inte ens när hon tryckte in sin hand i Hans hand för att hon tyckte landningen var läskig. Inte ens då var det en dröm. När hon kände Hans hand runt hennes ville hon svimma. Hon försökte hålla fast blicken vid händerna och inte ut genom rutan. Hon gillade det pirret i magen, inte flygplanspirret.
   – Det var väl inte så farligt? Frågade Han när flygplanet slagit i marken och börjat bromsa in.
   Hon ville svara ”Nej, det var det inte. Det var det bästa jag känt på länge. Din hand”, men det gjorde hon inte. Hon sa bara:
   – Nej. Det var kul.
   För det var sådan hon var. Hon tänkte mycket, men sa mindre. Tyvärr. Det fanns inte så mycket att göra åt det. Hon hade alltid varit sån, ända sedan hon hade hela livet framför sig minus fem."

2 kommentarer:

  1. Mera. Berätta mera! Genast tack.

    SvaraRadera
  2. Jag vill också höra mera!! Det är som att se en bra film och vilja veta hur den fortsätter efter slutet så att säga, om du förstår vad jag menar?

    SvaraRadera

Gör mig glad här