Om att skratta högt och om att inte skratta alls

Ibland så gör jag ju det, faktiskt. Skrattar lite för högt alltså. Någon kanske berättar något som var kul, inte överdrivet kul, men kul. Fast i mina öron blir det överdrivet kul. Och så skrattar jag lite för högt. Och alltid för länge. Det blir så jobbigt då. Det blir så konstig stämning på något vis. För jag måste ju skratta färdigt, det går ju inte alltid bara att tvärsluta. Fast ibland så försöker jag göra det ändå. Och då känns det bara som att jag vill explodera och då vill jag skratta ännu mer, kanske också åt den här självaste explosionskänslan.

Jag skrattar sällan när jag är ensam. Jag menar, om jag ser någon rolig film eller läser någonting kul skrattar jag nästan aldrig högt om jag vet att ingen annan kan höra det. Det blir nästan lite pinsamt att göra det. Som om det sitter ett gäng människor ovanför mig vars ögon dras till mig och skrattar åt mig, för här finns det faktiskt ingenting att skratta åt, man får inte skratta när man är ensam och oj, vad roligt hon har det då, hon är ju ensam, då får man inte ha kul.
Lite så känns det.

Fast om någon finns i samma rum känns det lite bättre. Bara så att någon verklig människa kan höra, bara så att jag vet att det inte sitter någon i taket och hånar mig. Jag kan skratta åt AFV på femman när pappa gapskrattar åt någon som trillar och jo, det blir mycket roligare att skratta när han skrattar. Han skrattar ju så sällan dessutom. Men om jag sitter ensam och ser på AFV går det inte att skratta högt. Även om det är kul. Jag kanske småfnissar lite bara.

Men varför skrattar man nästan alltid när någon annan skrattar, även fast man inte tycker att någonting är speciellt kul? Blir saken roligare om någon annan skrattar, eller skrattar man bara för att vara snäll?

Hm. Det kan man ju fundera lite på.