Där skulle man bo. Kanske för resten av livet.

Den här känslan av att åka bil. Den fick jag idag. Fast när jag åkte buss. Och tittade ner på bilarna.
Det såg så mysigt ut, mycket mysigare än att åka buss. Där trängs man bara med människor man inte känner, aldrig har sagt ett enda ord till, inte ens när man lyfter bort väskan för att göra plats. Inte ens då säger man någonting. Även fast man kanske tänkte att man skulle. Men man får ingen ögonkontakt. Och då är det ingen som säger något. Man låtsas som att det regnar bara.

Och det gjorde det ju faktiskt. Det regnade nästan hela vägen ner till Malmö. Och jag tittade ner på människor från andra länder, i sina bilar med orangea skyltar, från Holland, från Danmark och Tyskland. En och annan tjeck och spanjor också. Mysigt att åka så långt. Bara att slänga upp de bara benen på instrumentbrädan och ha det varmt och skönt och titta ut på regnet. Kanske äta något gott. Läsa något fint. Sova lite skönt med utsträckta ben.

Så jag var lite avundsjuk. Det är lätt att bli det när man åker buss. Någon har visst lite godare smörgås med sig, lite mer godis än mig, lite skönare stol också, va? Någon sover bättre än mig, någon har kortare ben och kan kura ihop sig bättre och någon har visst ingen känsel alls i ryggen så att armstödet inte känns alls när man sittligger lite sådär på sidan som alltid ser så skönt ut men som bara är skönt i tre sekunder, ungefär.

Jag tänker lite att det vore väldigt skönt med husbil. Husvagn skulle nog också funka, om jag nu kunde backa med släp, vilket jag verkligen inte alls kan. Men husbil. Det är nog grejen, det. Åka runt som en snigel, vart man vill. Stanna vart man vill, sova vart man vill. Alltid ha huset med sig. När det regnade skulle jag bara läsa och skriva, kanske somna lite då och då eller inte göra någonting alls. Kanske räkna regndropparna som tävlar på fönsterrutan. När det var soligt skulle jag parkera mig på ett fint ställe, nära en strand och helst en skog. Och så bor man där. Kanske för resten av livet.