Arvika, asiatiska fruar, vargmotiv och lakritsremmar. Det är Värmland, det.

Det här stället. Vad är det för plats? Arvika. 

Där har jag inte varit många gånger. En gång innan, vad jag vet. På spa. Hamam. (Åk dit)

Men annars, inget annat. Inte ens Arvikafestivalen har jag varit på, som jag antar är Arvikas stolthet. (Fast kanske inte längre?)

Människorna i den staden. Vad är det för människor? Jo, jag tänker Värmland fast med stora bokstäver. (Och lite på affischen med fiskarna som finns i Vänern)

Fast en del människor får mig att må lite smått illa, av någon konstig anledning. Speciellt de med stora vargmotiv på tröjorna. Och gubben över femtio som hade en asiatisk fru som såg ut att vara under femton någonstans. Och tjejen som var två huvuden kortare än sina kompisar, hon som var så full så att hon knappt kunde stå upp, som började bråka med en kvinna med jättelångt hår och som var ungefär fyra huvuden längre än henne. (Som, som, som)

Men jag gillar att titta på människor. Alla är så olika. Fast ändå så lika. (För lika)

Och så börjar The Baseballs spela. Vi har perfekta platsen och jag står på bänken till bordet för att se bättre. Och bättre ser jag. Kanske ser jag bäst av alla.

Jag har nog aldrig sett så himla mycket olika människor (vargmotivsmänniskorna, gubbar, asiater, korta tjejer och kvinnor med långt hår) sjunga till samma musik. Sedan fanns det även en annan sort som bör räknas in i den här högen med olika människor. Coola killar med blonderat hår och en öl i handen. Gillar de The Baseballs? (Just det, alla gillar dem) Eller?

Alla dansar. Utom jag. Det är sant. Jag kanske vickade lite på tårna då och då. Sjöng med ibland. Men alla andra dansade. Men jag kan inte dansa. Och jag behöver inte dansa. Jag lyssnar. (Noga) Medan alla andra dansar. Killarna på scenen med likadan tröja fast i olika färger ber publiken att dansa, knäppa med fingrarna, sätta sig ner på knä men jag gör inget av det. För jag lyssnar ju. Har inte tid med annat. 

Men någon gång ska jag se dem igen. Och då ska jag dansa. (Kanske, menar jag)

Lite senare börjar Dublin Fair och jag är nog den enda under 35 år. Känner igen några låtar och tänker lite på Jenny för jag har för mig att hon lyssnade på dem när jag var liten.

Malin ska ha thaimat på vägen hem för hon längtar efter nudlar. Men hon hatar ris. Och hon fick ris. Såklart. Och alldeles för söt soja på det.

Sen åker vi hem. Och de andra äter färska lakritsremmar. Jag får smaka en bit. Så jävla mjuk. Nästan slemmig. (Jo, slemmig.)

Och bilen är lika lätt att styra som lakritsremmen. Även fast jag borde bytt och tagit ur linserna innan vi åkte. För det är så himla dimmigt och jag ser knappt tio meter framför bilen och ögonen är torra och jag måste blinka och blunda och det gillar jag inte sådär i mörkret för jag vill inte döda mig själv och tre andra människor på vägen, kanske mer. Så jag får stanna och vilken tur att jag tog med mig glasögonen.

Sedan är vi äntligen hemma och jag åker ut till Strandvik för att köra hem Manne och Malin sover bak i bilen och när jag stannar utanför hennes lägenhet undrar hon vart Manne tagit vägen. Men han är redan hemma. Och det är hon också nu. Så vi ses i morgon igen. För då ska vi se The Ark. (Och Sven Ingvars...) Det är Värmland, det.