Så här började resan

Här började vi. I Kristinehamn. Halv ett på natten. Jag sov nästan ingenting på hela natten. Det var ju en bra början. (Och mamma råkar visst alltid ta bara suddiga bilder med min kamera)

När vi kom fram till Arlanda klockan halv fem på morgonen åt vi frukost, världens längsta baguette. Det var ju gött.

Klockan sju gick planet, och här är den klassiska "hej-jag-har-åkt-flygplans-bilden". Jag och Julia fick förresten inte sitta bredvid varandra. Det var rätt så elakt, tycker jag.

Det här är Island.

Att åka flygplan är egentligen rätt så läskigt. Det låter ju så himla högt så att det känns som att allting ska explodera. Fast det gick bra. Och Malin sa till oss att hon hoppades att vi skulle dö fort om vi tänkte dö. Men det tänkte vi inte, så det gick bra. Vi var inte ens nära.

Väl framme i New York skulle vi vänta sex timmar. Vi träffade en tjej som hjälpte oss att hitta på den krångliga flygplatsen, och här åt vi mat. Fast hon blev inte med på bild. Och jag åt amerikanska pannkakor sådär i Amerika. Det var väl sådär egentligen.

Det här är vad vi såg av New York. San Francisco är bättre.

Sedan var man så himla go och fin efter bara första resan. Blä. Ville klippa av mig håret och aldrig mer ha glasögon.

Sedan köpte vi isgrejsimojsi och det var tur, för maten på andra planet mellan New York och San Francisco var helt jätteäcklig. Allt på det andra planet var förresten jättejobbigt. Det var trångt, iskallt och det kändes som att resan aldrig skulle ta slut. När jag visste att vi började närma oss San Francisco kunde man titta ut och se en stor stad, i mörkret. Gatlyktorna blinkade och bilarna såg ut som glittrande floder, fram och tillbaks. Och när man äntligen trodde att man skulle landa tog staden aldrig slut. Det var bara stad, stad, stad och stad och San Francisco måste vara världens största stad.

När vi kom fram var det äntligen natten och det har nästan aldrig varit så skönt att sova. (Förutom igår när vi kom hem. Jag var som en zombie, verkligen) Sedan åt jag sån här god frukost med jättestora blåbär.

Världens bästa att vara framme. Julia älskade frukosten, tror jag.

Mer får ni se en annan dag. Jag har två och ett halvt minneskort med bilder och egentligen orkar jag inte fixa någonting. Fast det här gick ju rätt bra ändå. Nu kommer snart Felix hit, han stannar tills på söndag, så efter det kan jag kanske visa lite mer från utlandet. Hej då.