Polkagrisar, randiga kjolar och kärleksträd

Felix kom hit, vi åkte till Hjo på marknad för det är så himla fint där borta.

Det är så himla fint över allt, verkligen. Och en gång sa Felix en väldigt bra sak om bilder. Någonting om att en del saker är för fina för att kunna fångas på bild. Och så är det nog. I alla fall för mig, just nu. Just nu skriver jag hellre än fotar, även fast jag mestadels bara skriver för mig själv. Men ni ser ju.

Det fanns så himla mycket fina båtar och tänk vad skönt att bo på en båt en hel sommar.

En av de bästa sakerna med att gå på marknad:

Vi pratade lite om ögon och så.

Och såg massa kärleksträd.

På kvällen cyklade vi till Bottvik och det var så himla fint där.

Fast här är det ju alltid fint, kom jag på.

En annan dag gick vi lite i skogen.

Och sen åkte vi till stan och träffade Anna.

Vi åt massa jordgubbar.

Sedan tog vi bussen hem, dog nästan av värmeslag. Okej, inte dog, men somnade i alla fall. Sedan var vi verkligen tvungna att bada, så då åkte vi till Sörby. Sedan åt vi där och träffade Ebba och Jenny med flera.

Här är Herman igen. Jag och Herman. Han är så fin. Fast han har nog precis lärt sig hur man morrar och han låter lite som en gris. Fast jag tror att han tycker om mig ändå. Jag tycker i alla fall om honom ändå.

Och nu räcker det faktiskt. Har försökt bli klar och publicera det här inlägget i tre dagar nu, men jag har verkligen inte orkat eller haft tid. Idag har jag jobbat första dagen på kyrkogården, i trettio graders värme så nu är jag helt slut. Och jag slog precis i tån i en sten. När jag sprang in efter att jag hade pratat med Herman. Och nu vill jag helst av allt bara vara ensam i tre veckor eller något. Har haft folk runt mig i tre veckor och nu och nu måste jag få vara ensam. Behöver det. Kanske åker någonstans.