Dröm, verklighet, möjlighet, rådjursögon

En helt tom, vit sida. Alldeles tom. Men för varje ord jag skriver blir all det vita mer och mer osäkert. Pappret känns bättre när det är tomt. Då är ingenting sagt, ingenting bestämt, ingenting är verkligt och ingenting finns. Helt tomt och allt är möjligt. Men blir det möjligt? Kan jag göra verkligheten möjlig? Och vad är verkligheten?
   Ibland hatar jag orden som inte blir som jag tänkt mig, de förstör min verklighet eller det som är mina egentliga drömmar.
   I mina drömmar har jag en fantastisk stor hög med tomma papper, antingen randiga papper eller helt vanliga vita tomma. Möjligheter. Men det finaste av allt som jag har i drömmen, det bästa av allt, är högar med handskrivna texter, helt utan ett endaste osäkert ord, en stor alldeles perfekt verklighet eller kanske bara en dröm och inte det minsta verklighet.
   Och i denna dröm just nu får man skriva vad som helst. Men alla möjligheter finns och verkligheten är som en dröm. Eller drömmen är som verkligheten. Jag vet inte vilket.
   Samtidigt får man göra vad som helst i den här drömmen eller verkligheten, eller vad det nu är. Man får dricka rosévin varje eftermiddag i en solig stad där rådjursögonen aldrig slutar följa en. Och man är omtyckt ändå, fast man sitter alldeles ensam på en uteservering. För man har alltid rådjursögonens blickar.