Att åka till ett fint land och veta att man snart ska hem igen

Det blev en ny morgon i Rom, och jag gick ut en sväng innan frukosten för att fota. Det var jättehärligt att vara ute innan alla andra, här är Spanska trappan alldeles tom. Redan så tidigt som klockan halv nio var det alldeles lagom varmt ute.

Precis ovanför Spanska trappan, nedanför kyrkan på bilden ovanför, var det fullt med försäljare. Runt halv nio började de sätta upp sina saker, och här var en gubbe med sina tavlor. Eller ja, sina och sina, alla tavlor såg ungefär likadana ut, så jag antar att det sitter någon rik gubbe någonstans och säljer de här till försäljarna som säljer vidare till turisterna. Det kändes så himla lugnt och skönt att vara där på morgonen. Det var inte alls lika stressigt och ingen var på en som mitt på dagen.

Här tog jag två bilder som nästan råkade passa ihop. Nyanserna är lite konstiga som ni ser, men det är inte så noga, det såg faktiskt ut exakt precis såhär om man bortser från just nyanserna. Så de som sålde såna här varma kastanjer började också jobba vid den här tiden. Jag smakade dock aldrig om det var gott eller inte. Fast nu ser jag att det ser så mysigt ut, så jag ångrar mig nog lite.

Sedan gick jag hem för att äta frukost. Jag tog fram teleobjektivet och hittade en gubbe i fönstret mitt emot. Lite kul att man kunde se in i hans kontor. Undra vad han stod och funderade på.

Det var visst kul att tjuvkika på folk från vårat fönster. Här sitter någon och läser tidningen och så ser ni ett par fötter. Som ni ser, som ni ser.
Jag har tänkt att köpa nya skor i Rom, eftersom Rom har mycket skor och kläder. Men det var visst omöjligt för antingen så har skorna femton centimeters klack eller så har de ingen klack alls. Och det är visst glitter på allt. Men jag vill inte ha glitter! Inte ens lite. Så jag köpte skor direkt när jag kom hem i stället. Utan glitter!

Här är en jättestor pelare, i marmor tror jag. Det är som en enda jättelång serie. Det är helt otroligt med alla detaljerna...

På vägen till Colosseum låg det fullt med ruiner och utgrävningar.Här ser man både gammalt och "nytt", det nya i bakgrunden då alltså.

I hela Rom finns det så himla himla mycket fina hus med lika många fina balkonger. Hade jag bott här hade jag nog bott ute på balkongen. Lite coolt med utsikt över en utgrävning också.
I huset i bakgrunden är det visst fullt med massa hål, jag förstår inte varför, men det är i alla fall hemmet för alla Roms fåglar, såg jag.

Eftersom vi alltid gick och gick och gick behövde vi vila och vila och vila. Så det gjorde vi rätt ofta.

Sen kom vi äntligen fram till Colosseum där det var så himla mycket folk. Vi råkade gå med på en guidad tur med alldeles för många personer så man hörde knappt vad gubben sa. Dyrt var det nog också, fast lite hörde man ju ändå, men jag tror att det är bättre att läsa på lite mer och ha med sig en bok istället för en hel guide med tillhörande femtio andra personer.

Här kanske ni kan se alla små hålen. Jag kommer ju bara inte ihåg vad de var till för... Är det någon som vet det?

Det var helt otroligt stort, så stort att det inte går att förstå. Kolla bara alla våningar och ruinerna allra längst ner. Jag tror att jag måste tillbaks snarast möjligt för att kanske förstå hur stor det är.

När man var så högt upp man kunde komma i Colosseum var det rätt så fin utsikt och det var väldigt passande med teleobjektivet. Här är massa försäljare igen. De var på ett sätt väldigt smarta. När det regnade sålde de paraplyer och när det var mörkt sålde de stativ så att man kunde fota i mörker. Ändå rätt smart. De hade verkligen lärt sig vad turisterna behöver och vill ha. (Jag köpte ett ministativ för det kan alltid behövas)

Det är lite kul att smygfota folk, och med telet så kan det bli riktigt bra ibland eftersom jag är helt hemlig och står långt borta. Fast om jag sedan syns kanske det blir lite obekvämt för de andra när jag står och kikar på dem genom mitt jättelånga objektiv.

Det här såg så himla fint ut. En liten flicka som sitter och spelar spel med sin pappa. Med Colosseum i bakgrunden.

Sen var vi tvungna att vila igen, då köpte vi sån här jättejättejättegod glass. Jag tog citron och lakrits. Bästa lakritsglassen i mitt liv. Allt är ju liksom väldigt väldigt fluffigt, gräddigt, syrligt, fruktigt och alldeles jättegott! Har ätit "italiensk" glass här i stan. Inte det minsta italiensk, tycker jag. Inte om man jämför med den här. Man blir lite lurad här hemma.

Det var visst inte bara vi som gillade glassen på det här stället, utan visst många italienska kändisar också. Men jag kände inte igen en enda.

Efter glassen gick vi en jättelång bit igen så vi blev tvugna att vila för femtioelfte gången. Men det behövdes faktiskt. Det var rätt varmt och jag hade inte så himla bra gåskor. Vi satte oss utanför en stor port och när jag tittade upp såg jag den här fula saken. Det är helt otroligt att de har utsmyckningar över allt. Eller ja, jag vet inte om jag kan kalla den här utsmyckning...

Vi satte oss rätt lägligt precis utanför Palazzo Chigi,  det italienska regeringskansliet. Jag kommer inte ihåg vad han som bor där hette, men det var i alla fall inte Berlusconi som mamma trodde.

Såna här fina militärer borde vi ha i Sverige. Det kom två busslast med såna här gubbar som skulle hälsa på den stora gubben i det stora huset. Ena gubben blev visst glad över att få vara med på bild.

Här kom det marinsoldater också. Jag blev rätt så uttittad där i slutet på trappan.

En kanske lite ovanlig bild på Fontana di Trevi. Eller ja, den syns ju knappt... Men ni ser att det var mycket folk i alla fall...

Förresten, det var här vi bodde. Innanför den dörren ungefär. Och varför har vi inte såhär fina brevlådor i hemma?

Nu kommer vi till det bästa, tror jag. Vi tog en sån där sightseeingbuss och åkte runt lite, vi hamnade här, som vi hade tänkt. Det var finare på kvällen.

 

Ja, ni ser.
Det är lite småfel här och var, så jag ska tillbaks och ta tusen gånger bättre bilder.

Vi blev trötta igen och satte oss på ett ställe för att äta kvällsmat. Vi råkade få in en halv flaska vin var. Vilken tur att det var så gott. Och den här foccacian vill jag helst smaka på igen. Godaste på hela tiden. (Eller var det den?)

På vägen hem stannade vi och jag tog en bild på Fontana di Trevi i mörkret. Fortfarande lika mycket folk. Sen sov vi. Det behövdes.