Känslan att vilja ha någonting man inte kan få

Idag har jag upplevt det. Känslan av att vilja ha någonting man inte kan få. Ni kanske vet hur det känns. Antagligen så gör ni det.

Det var såhär. Jag hade körlektion, det gick bra. Jag är nöjd, jag körde inte på något eller någon, jag fick inte motorstopp och ja, det gick som vanligt. (Hehe) Det går bra! Jag väntade på mamma, jag kollade runt lite på stan. Och så tänkte jag "Nej, nu skiter jag i de här tråkiga affärerna där alla andra är" så jag gick till en annan där jag inte har varit mer än två gånger tror jag. Där inne var det bara en annan kund, som såg ut som någon som varit med på TV. Fast vem vet jag inte. Hon verkade i alla fall väldigt fin och rik, för hon plockade på sig en del. Och det var rätt så fuskigt, för det fanns rätt många fina kläder. (Och det var lite dyrare än vanligt)

Men. Speciellt en klänning. Ni kanske vet att jag inte är en sådan människa som går runt och längtar efter kläder och sådana saker, men nu. En sjömansklänning, utan axelband. Fanns i mörkblå med vita detaljer och vit med mörkblå detaljer. Jag önskar att jag hade en bild så att jag kunde visa. Men det har jag inte. Jag hittade ingen. Men. Priset. Såklart, priset. Egentligen inte så himla jättefruktansvärt dyrt. 500 kronor kostade den, och om man nu inte vore en fattig student som ska lägga undan minst 500 kronor varje månad nu innan USA i juni och behöver köpa viktigare saker än en finklänning så hade det varit okej. Inte det allra dyraste jag köpt i mitt liv. Men. När ska jag ha den? När ska jag vara fin i sommar?


Så jag gjorde det jag tyckte var enklast. Jag frågade mamma. Jo, när vi ska till Rom i slutet på april så skulle jag visst vara lite fin, sa hon. Där är det ju sommar och varmt då, i alla fall ungefär 20 grader och det är ju alldeles lagom och jättebra när säkert snön knappt har försvunnit här. Så då passar det att ha klänningen. Och även till USA sen kanske.. Då kan det ju vara fint att ha några fina saker att ha på sig, även fast jag hade tänkt att köpa en del där. 


Om man får hoppas några saker så hoppas jag det här: 1. Antingen så hoppas jag att den inte passar mig. Den kanske sitter jättekonstigt på mig, jag kanske ser jättedum ut i den på något vis eller något sånt där.
Eller så hoppas jag på 2. Att någon världens lilla finaste person, vem som helst, kunde bidra med en slant. Ja, det skulle vara helt okej faktiskt.


Så det finns två alternativ. Hoppas att den inte passar eller hoppas på att kanske hitta pengar någonstans.
Fast egentligen. Jag dör inte om jag inte får den där fina klänningen. Det är ju det som är så bra. Jag lever ändå.


(Fast det vore ändå inte helt fel.)