Att inte vilja gå upp och om en vänskap en mil bort

Jag kom på en sak.
Att ha en bra låt som alarmsignal är inte så bra egentligen. Varje gång man hör den annars, när man inte ska gå upp, tänker man bara på den där jobbiga känslan när man vet att man måste upp. Det här är min alarmsignal och jag måste ha en som är lite tyst och långsam i början för annars kissar jag ner mig. Och det vill jag helst inte. När jag hör den nu så blir jag nästan helt grå inuti mig, eller kanske ljusblå eller grön. (När jag tänker på olika känslor ser jag färger, det är lite mystiskt tycker jag) Samtidigt får jag samma känsla jag fick när jag var liten när jag skulle gå upp till dagis. Jag och Julia var ofta där väldigt tidigt för mamma och pappa började runt sju varje morgon. Nu så himla många år senare kan jag fortfarande få den där gå-upp-till-dagis-känslan. Ibland är den mysig och ibland inte. Jag älskar den känslan när man vaknar runt sju och vet att man inte behöver gå upp. Jag ska pröva det någon dag.

Nu till en liten annan sak. Malin och Jenny funderade över en liten sak igår när jag la upp bilderna på Linda. Jag berättar allt här.

Jag träffade Linda första gången när jag var sex år, vi skulle börja förskolan tillsammans och vi skulle gå i samma klass. Sedan dess var vi bästa vänner och var det tills sexan ungefär. Vi har fortfarande kontakt och det tycker jag är jättebra eftersom hon är nästan den enda jag har kontakt med från den tiden.

Så vad gör man när man är bästa vänner? Jo, jag och Linda gjorde allt tillsammans. Mest pratade vi. Om vad vet jag inte riktigt. Enda saken jag kan komma på just nu är Harry Potter. Båda två älskade att läsa och det var det vi gjorde. När vi sov över hos varandra varje helg låg vi alltid bredvid varandra i sängen och läste samma bok, helt tysta. En annan sak vi alltid gjorde var att gå. På rasterna i skolan lekte vi aldrig lika mycket som alla de andra gjorde, vi gick. Runt, runt och runt. Runt gympahallen oftast, en speciell liten runda där och någon runda i skogen. Flera varv tills det äntligen ringde så att vi kunde gå in och smygläsa Harry Potter så fort vi kunde, tror jag.

När jag inte var med Linda hade jag jättetråkigt. Vi skrev brev till varandra och pratade i telefon varje dag fast vi sågs varje dag i skolan och sov över hos varandra varje helg. Men jag kan faktiskt inte komma på vad vi skrev eller pratade om. Jag tror att jag har sparat några brev någonstans, jag hoppas det i alla fall. Vad det gäller telefonpratandet så pratade vi nog om allt och inget. Ofta var vi nog tysta i säkert en halvtimme bara för att vi inte hade något att säga. Vi gjorde andra saker under tiden. Läste Harry Potter kanske. Men det var bara så skönt att veta att hon fanns på andra sidan luren. En mil i från mig.

Såhär ser jag ut när jag är nyvaken och är i Malins lägenhet. Där får jag alltid känna på den här bra nyvakenhetskänslan.