tisdag 27 september 2016

Mat

När jag var elva år slutade jag äta kött. Jag tyckte att det var segt och knastrigt, jag fick kväljningar hela tiden och kunde inte fortsätta äta. Jag kommer ihåg så väl att jag alltid bara åt sås och potatis och petade bort köttet. Jag blev såklart aldrig mätt, och till slut sa mamma att jag skulle pröva att äta vegetariskt, som hon gjorde, bara för att få i mig något.
   Det är tretton år sedan och jag saknar inte kött det minsta. Klart att det kan lukta gott ibland, speciellt när pappa har en älgstek på spisen en söndag, men de gångerna jag försökt att äta går det inte med mer än bara någon tugga. Tyvärr. För jag skulle så himla gärna vilja äta kött som alla andra. Det är så himla enkelt att äta det alla andra äter. Ni anar inte hur många gånger jag fått vänta på maten tills alla köttätare har ätit upp, fått kall mat serverad eller fått ta en smörgås för att det inte finns något vegetariskt alternativ. Ur vissa synpunkter kan det ju vara bra att inte äta så mycket kött, men jag har bara gjort det för min egen skull, för att inte spy helt enkelt, hur vidrigt det än låter. 
   Och att jag har gjort det för min egen skull har verkligen inte varit till någon fördel för mig, jag har nämligen världens järnbrist. Och det kan vara det som gör hela den här depressionen värre. Av järnbrist kan man känna sig trött, bli yr och ha svårt med syreupptagningen, få ont i huvudet och hjärtklappning. Hej hej! 
   Under de här åren som vegetarian har jag fått höra att det är extra viktigt att få i sig alla näringsämnen när man inte äter kött. Jaja, har jag tänkt och fortsatt med min smörgås/fil/macka/vegetariska korv/soppa. (Och godis och chips…) Jag har inte fattat att det har varit så viktigt att få i sig alla vitaminer man behöver för att må bra. 
   Det började då, vad jag kommer ihåg i alla fall, när jag var elva år och slutade äta som alla andra. Sen dess har jag haft så himla svårt med maten. Jag har tvingat i mig den där vegetariska korven som nästan aldrig är god och jag har ironiskt nog haft svårt för grönsaker. Jag har aldrig gillat mat helt enkelt, det har bara varit ett nödvändigt ont för mig. 
   Som tur är har vi alltid gjort två maträtter hemma när jag var mindre, eftersom mamma också är vegetarian och resten av familjen inte. Då har jag kunnat äta vad jag har velat, men ibland är det ingenting som har passat. Då har jag kanske bara tagit en smörgås eller fil, eller ibland bara hoppat över att äta. Jag har såklart varit jättehungrig jätteofta. Det har varit väldigt jobbigt många gånger, det är ju sjukt att låta hungern gå så långt att man är helt svimfärdig bara för att man inte gillar maten som serveras. Helst av allt skulle jag vilja ha ett piller som gör mig mätt samtidigt som jag får i mig allt jag behöver för att må bra.
   I perioder är det fortfarande väldigt svårt. Det är så enkelt att göra falukorv och makaroner, köttbullar och potatis, spagetti och köttfärssås och JA, jag kan väl äta vegetarisk korv, vegetariska köttbullar och vegetarisk köttfärssås, men jag spyr på det! Ibland går det bra men det är ingen nöjesätning direkt utan jag slänger i mig så fort jag kan för att slippa känna efter hur äckligt det är.
   Jag har olika veckor där det är lite enklare att känna inspiration till att hitta nya maträtter och fixa ihop dom. Förra veckan fick jag hem en matkasse jag hade beställt, med tre olika vegetariska maträtter. Det var faktiskt kul att laga mat och det blev riktigt gott. Det var så skönt att slippa sitta och leta recept, handla och planera, det var bara att laga och äta. Det går alltid åt så himla mycket energi att tänka på vad jag ska äta så det här var hur bra som helst för mig. Jag är expert på att hitta fel i maträtter och blir sällan nöjd.
   Det känns som någon slags ätstörning. Kanske heter den ätstörningen att vara vegetarian, eller kanske bara att vara riktigt jävla kräsen. Oavsett vad så är det en riktigt stor stress inom mig som det känns som att jag aldrig kommer komma över.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gör mig glad här