onsdag 17 oktober 2012

En mörk sovmorgon







































En svag knackning hörs på dörren och vi vaknar med ett ryck. Det är svart som natten fast vi vet att det är morgon. Medan du klär på dig ligger jag under tystnad och önskar att du kunde stanna, men du ger mig en kram och säger ”hej då, älskling”.
   Och så är du borta.

Tystnaden drar över rummet i samma stund som dörren stängs. Det är mörkare än förut, kallare också för den delen, och jag kan inte längre värma mig genom att dra mig närmre dig, eller smyga in armen runt din midja. Jag drar täcket tätare runt kroppen fast jag inte vet om det hjälper, men vissa gömda fåror i täcket vecklas ut och kvarglömd värme från dig sipprar ut och in genom min hud. Andas in och kudden luktar dig.
   Somnar om.

Jag stelnar till och håller andan för en sekund när jag plötsligt hör ett avlägset ljud. Jag kan inte avgöra varifrån det kommer, men det låter som ett gråtande barn. Det har börjat ljusna nu och utanför fönstret kan jag se tallarna vaja våldsamt i vinden. Jag lyssnar igen, noga, och med ens inser jag att det inte är ett barn, det är vinden som viner. Det har börjat regna, och jag förstår att du hade rätt igår när du sa att det skulle bli storm. Regnet slår hårt mot fönstret, så hårt att regndropparna inte fastnar på rutan utan ersätts med ens de landar av nya, nya och nya.

Bestämmer mig för att gå upp, i alla fall för en stund, och gör i ordning frukost som jag äter i sängen. Tänker på förra gången jag åt här och det var på samma plats, i din säng, men med dig. Jag vill stanna här hela dagen, stanna här ihopkrupen under täcket till du kommer hem och vi ska sova igen.

Men någon gång går jag upp, sprutar på mig din parfym på handleden, tar på mig dubbla tights och stickad tröja och ger mig ut i regnet.
   Ångrar mig direkt.

9 kommentarer:

  1. Du skriver så underbart Maja!:) Sen kom det ett sms också, det var någon som undra om du var vaken:)

    SvaraRadera

  2. Sv: då får jag ta och säga tack tillbaka. Bloggen är ju dock så gott som död, annars.

    Kan förresten passa på att ge tillbaka en till positiv reaktion vad gäller ditt skrivande.

    SvaraRadera
  3. SV: Ja det blir verkligen en annan känsla när man fotar analogt!
    Jag har testat på allt vad det innebär med framkallning och kopiering å så på fotoutbildningen jag gick, men jag har inte tålamod till det, digitalt är så himla mycket smidigare! ;)

    SvaraRadera
  4. re: hihi, baka några :) underskattad fika!

    SvaraRadera
  5. Det är P3 Dokumentär, så otroligt bra. Den är typ 90 minuter lång, jag lyssnade på den när jag var på gymmet igår och jag bara glömde bort att jag tränade och fortsatte gå och gå och gå. Man vill gråta, men det är ju okej. Lyssna på den!

    SvaraRadera
  6. sv: Det har jag! Tack och puss!

    SvaraRadera
  7. re: åååh, tack så mycket fina du! <3

    SvaraRadera
  8. Vilken vacker text, alldeles hjärtskärande.

    SvaraRadera

Gör mig glad här