lördag 16 juli 2011

Om fjortonde juli tvåtusenåtta

Jag vaknar med samma känsla som varje dag i denna lägenheten. Jag tror att denna dagen ska bli som alla de andra dagarna. Klockan ringer, jag hör tåget komma, jag sveper undan lakanet och möts av ett sommarvarmt rum, jag äter min första frukost för dagen, går till jobbet, äter min andra frukost med barnen, leker, städar och hjälper till, slutar äntligen och går hem igen. Samma sak varje dag i tre veckor.
   Men idag, när jag står i Malins kök och gör i ordning frukost, hör jag mobilen ringa inne i sovrummet. Klockan är bara sju och jag förstår inte vad mamma vill mig så tidigt på morgonen. Det måste ha hänt någonting.

Jag hör direkt att någonting är fel. Jag sätter mig på sängkanten med mobilen mot örat. Tänker snabbt igenom vad som skulle kunna ha hänt. Pappa låg nyss på sjukhus, är han dålig igen? Eller är det farmor eller farfar?
   Men mamma säger någonting jag aldrig någonsin skulle kunna väntat mig:
   - Mattis är död.

Det svartnar för ögonen. Jag får en bild av Mattis som liten i huvudet, en liten blond figur med blåa ögon, runt ansikte med det där kortklippta håret och det busiga men blyga leendet.
   Död? Inga mer andetag? Inga mer skratt, ingenting alltså? Nej, det kan inte stämma.
   Jag slänger mig med en duns ner på rygg i sängen och blundar, släpper taget om mobilen för en stund. Död? Jag säger ingenting. Det är som om hjärnan fryst fast i madrassen och inte längre fungerar.
   - Han sköt sig, säger mamma och jag ryser plötsligt till, i det sommarvarma rummet. Jag fryser, skakar och det är som om tiden står stilla. Ingenting spelar längre någon roll. Jag kramar mobilen hårt mot örat igen fast jag egentligen inte vill höra ett endaste litet ord till.
   - Han sköt sig ute på ett gärde. Pappa och hela Väse var ute och letade efter honom, fortsätter mamma.
   Det går inte, det går inte att förstå vad som hänt. Min kusin, endast arton år, död? Nej.

Vi lägger på men jag ligger kvar på samma sätt i sängen ett tag. Jag gråter av chock, förstår ingenting. Jag tänker en stund på livet. Men framför allt döden. Hur man kan vilja dö. Hör ett tåg komma och inser att jag måste gå till jobbet. Jag reser mig från sängen, knäsvag, går ut till köket och fortsätter med min tallrik fil som om ingenting hänt, jag är bara lite mer svullen i ögonen den här gången.

Men sen tar det slut. Antagligen tar chocken över helt och jag går till jobbet som ingenting hänt, jag önskar bara att alla kan se att där går hon, hon som varit hans kusin och som en gång kände honom, han som nu längre inte finns.

3 kommentarer:

Gör mig glad här