Om fina stunder

Klockan är snart halv tio på kvällen och vi kör ikapp alldeles för fort på vägen in mot stan. Helt plötsligt känns allt så bra igen. Ibland ler du åt mig i backspegeln och jag höjer volymen. Vid rödljusen hamnar vi bredvid varandra när vi ska åt olika håll och du ler sådär stort mot mig som bara du kan och jag sjunger med i musiken och ler hela vägen hem och jag mår bra igen.

Det är mörkt i rummet fast det är fortfarande ljust utanför.

– Vet du vad jag tror? säger jag efter en stunds tystnad.

– Nej, vadå? svarar du. Du ligger med ryggen mot mig och jag håller om dig.

– Eller nej, det var inget, säger jag och skrattar lite åt mig själv, åt min egen dumhet, och blåser luft på din rygg.

– Jo, säg nu, säger du envist och skruvar lite på dig.

Jag berättar trots min tveksamhet, och du säger ingenting. Jag väntade mig inte det heller. Jag väntade mig inte det alls. Men du tar tag i min hand som jag håller vid din mage och du kramar den och trycker den mot dig, och det är tillräckligt, det är det.

   Sen somnar vi och du vänder täcket i sömnen så att våra fötter sticker fram och på morgonen vaknar jag av din hand på min rygg och du säger att du tror att täcket är fyrkantigt.

Och någon gång var jag tveksam men jag log ändå och du hade skägg och pussade mig på huvudet och du sa att vi ses ju snart igen och jag visste ju att det gör vi ju, men nu har jag räknat och det dröjer kanske elva dagar. Men jag blev lugn för du klappade mig på knät och jag log igen och jag tänkte att det blir nog bra.