Om ett förflutet

Jag parkerar och stannar motorn. Sitter kvar ett tag, funderar lite på om det är det enda jag ska göra. Sitta kvar och titta eller gå ut och utforska. Se mig omkring, se de nya gamla.

   Jag funderar i några sekunder, tittar och tänker att allt ser så annorlunda ut nu. Huset ser mindre ut och där det förut vuxit gräs ligger nu prydligt ditlagda plattor för enkelhetens skull.

   Och det är annorlunda. Allt är annorlunda. Den här gången tar jag mig inte dit i farfars gröna Volvo med en vargbrosch i taket eller på min cykel. Jag har tagit mig dit av egen regi, jag har kört mammas nya bil och jag har nog aldrig kört så långsamt och försiktigt i hela mitt liv.

   Innan jag går ur bilen tittar jag på trädtopparna för att försöka avgöra om det är för kallt för att bara ha tröja på sig. I och för sig har jag inte så mycket annat att ta på mig, så jag går ur.

   Nästan alltid när jag var mindre och vi skulle åka ut hit och bada märkte vi att det alltid blåste för mycket för att bada direkt när vi gick ur bilen. Den här gången är annorlunda. Det är inte kallt. Det är april och ingen sommarvärme, men någon slags värme finns ändå inom mig.

   Någon har murat en brunn precis framför ingången till altanen. Först ser jag inte att det är en brunn, men när jag kikar ner i hålet och ser sanden på bottnen ser jag att det ligger mynt där. Jag räknar till nio kronor och gissar att det är farmor som har slängt dem där.

   Jag känner mig som en inkräktare när jag långsamt drar altandörren åt sidan och går in. Det ser ut som det alltid har gjort. Samma blåa trämöbler med samma solblekta randiga dynor i, möbleringen är densamma och prydnaderna i fönstret känner jag mycket väl igen. Men skylten där det stod ”Här bor Inger och Pelle” är borta. Där sitter nu istället en ny termometer i trä. Den visar 21 grader.

   Jag kikar försiktigt in genom fönstret och ser in i köket. För en sekund ser jag farmor stå där i förkläde framför spisen. Jag funderar på vem det är som bestämt vilken lampa som ska hänga i fönstret och vem som valde gardiner. Någon Jansson, vem vet jag inte.

   Jag går ut och går ner till vattnet, sneddar den delen av gräsmattan som finns kvar, där det alltid gjorde så ont att gå barfota för i gräset lurade tallkottar, och går ut på piren. När jag var liten fanns det en lång träbrygga där istället men den blåste sönder varje vinter så någon bestämde sig för att bygga en pir. Den blev bara halvfärdig. Nu när jag står där halvvägs ut på den ser jag att jag inte kan gå allra längst ut. Den är igenväxt av sly och tallar i midjehöjd.

   Jag tittar ut över Vänern och isen ligger fortfarande kvar.  Klockan är halv åtta och solen lyser sina sista strålar över mig och ger ett kallt ljus över sjön.

   Jag vänder mig bort från sjön och tittar in mot huset. Minnena sköljer som en våg över mig.

   Det är inte längre nionde april och nio grader varmt ute, utan det är högsommar och gräset klipps, någon hugger ved, någon vecklar ut en solstol för att fånga dagens sista värme och mat förbereds i lusthuset. Huset lyser nymålat i rött och det står blommor i fönstren och fullt med bilar på parkeringen.

   Jag blinkar till, allt försvinner lika plötsligt som det kom och jag märker en klump i magen. Jag tittar bort och ner mot mina fötter. En tussilago växer genom gruset. Jag lägger märke till att jag hör motorvägen. Den har jag aldrig hört här ifrån tidigare.

   Långsamt börjar jag gå in mot huset igen. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Inte att känna såhär i alla fall. Inte att känna så stor saknad av svunnen tid jag vet aldrig kommer repriseras någon sommar igen, inte som förr i alla fall. Inte som då, med gräsklippning, matförberedning och vedhuggning. Inte av rätt personer.

   Inte för att någon människa är fel. Inte så. Det är bara det att jag vill så gärna se det en gång till så som det var förut. Att farmor står och lagar mat, att farfar ligger i soffan på altanen och jag håller utkik på honom för att se om han verkligen andas, att Mattis står ute i komposten och letar mask.

   Men farmor kan knappt laga mat längre, farfar andas fortfarande vad jag vet, men inte på en soffa i Strandvik utan på ett äldreboende jag inte vågar besöka och Mattis… Jag besökte hans grav senast idag.

   Att åka tillbaks till Strandvik och kika in i fönstren och minnas och drömma sig tillbaks känns ungefär som de gånger jag har sett filmer eller läst böcker som handlar om att besöka sitt förflutna. För det var precis så det kändes. Och det är förflutet, det stämmer ju. Allt är så annorlunda, och det är väl precis så tiden förändrar livet. Allt blir annorlunda, vare sig man vill det eller inte.