måndag 24 maj 2010

Jag älskar matte.

Nu har jag äntligen suttit i fyrtiofem minuter, som jag lovade Malin. Jag skulle plugga matte i fyrtiofem minuter. I början kändes det som att tiden stod stilla, men då var jag i alla fall koncentrerad. Den sista kvarten blev alla siffror och X och Y bara en enda röra och jag tänkte på hela andra saker utan att jag kunde hjälpa det. För det är så det är. Och så har det alltid varit. Jag tappar bort mig, jag tappar bort koncentrationen och det är som om jag hade dyskalkyli. (Jag gjorde förresten ett halvseriöst test här på Internet och det visade sig att jag skulle kunna ha det)

Jag tänkte till exempel på att efter de här fyrtiofem minuterna ska jag göra någonting roligt, som att skriva. Så nu äntligen gör jag det roliga! Samtidigt tänkte jag skriva lite om det tråkiga, så att ni kan förstå mig lite. För det är det jag har haft svårt med, eller det är det andra har haft svårt med, jag känner att ingen har tagit mina matteproblem på allvar.
   Då kan man ju tänka att matteproblem kanske inte är de största problemen som finns i världen, men eftersom jag har gått i skolan i ganska exakt tolv år (Jodu, där kan jag ha räknat fel rejält) så har jag haft matteproblem ganska exakt lika länge.

Allting började i trean. Innan det var jag jätteduktig på matte, men då handlade ju allting bara om plus och minus. Och det kan jag faktiskt.
   Men i trean. Då skulle vi göra någonting som hette "mellanled". Jag hade verkligen ingen aning om vad det var för något, hur man gjorde, varför man skulle göra det, och det har jag absolut inte nu heller. Jag kommer nog aldrig få reda på vad det är heller, men det var i alla fall där det började. Det blev svårare och svårare och i början vågade jag knappt fråga om hjälp. Alla andra i klassen satt och jobbade på och vad hur nöjda och glada som helst. (I alla fall vad jag såg. Kanske hade de lika stora problem som jag utan att jag såg det) Så istället satt jag och fyllde i skrivhäftet med blyerts i lite olika mönster, ritade, läste eller skrev istället.

Till slut hamnade jag så långt efter så att jag fick ont i magen av att gå till skolan de dagarna vi hade matte. Jag hatade matteboken, och ju äldre jag blev desto svårare blev det för mamma och pappa att hjälpa mig, vilket bara gjorde allting ännu svårare för mig.

När jag började på högstadiet fick jag tjata mig till att få hamna i specialgrupp, en mindre grupp för de som behövde mer hjälp. Läraren där var jätteduktig och han tog det lugnt och förklarade ordentligt.
   Men när jag gick i nian fick någon för sig att andra behövde min plats i den lilla gruppen så jag fick komma ut i en stor klass igen. Då blev jag såklart så himla arg för att ingen tog mig på allvar. På något sätt fick jag i alla fall godkänt i matte, hur kommer jag inte ihåg. Det var antagligen tack vare specialmatteläraren.

Men nu då?
Jo, jag går i tvåan på gymnasiet och jag har två veckor (=ca tre lektioner) på mig att klara hela Matte B. Jo, för det är så att jag har fått IG på nationella provet.
Jo. Så är det. Det känns ju himla roligt. Jag visste inte att två bokstäver kunde göra mig så himla besviken. Innan jag lämnade in provet räknade jag igenom mina möjliga poäng och jag tänkte att "Äntligen, jag kanske fixar det här!" Men det var ju helt fel. Åtta poäng ifrån godkänt tror jag att det var. Helt värdelöst.
Ändå har jag har varit tvungen att gå upp klockan sex varje tisdag för att åka in tidigare till skolan för att gå på extramatte, när resten av klassen börjar klockan ett. Och det nu helt utan resultat. Jag blir så himla glad.

Jag tror att det är så att många lärare tror att bara för att jag vill veta varför man använder division just där, varför man vill räkna ut k-värdet på linjen där, varför man gör såhär och inte så, varför skriver man x där och y där, så tror de att man vill göra det här ännu mer avancerat. Det är såklart helt fel. Jag vill bara veta varför man gör som man gör så att man kan försöka tänka lite logiskt själv.

Det här är inte så himla kul för de flesta att läsa, kanske mest för mamma eller någon som verkligen vill förstå sig på mig, men det känns ändå rätt skönt att skriva om det så att jag får ord på vad jag tycker är så himla svårt.

Nu känns det som att jag mest har sagt negativa saker och jag måste bara säga att jag har verkligen försökt. Det har jag. Jag har gått upp tidigare, jag har försökt att plugga hemma, jag har bett om hjälp, jag har gjort om, gjort annorlunda. Jag tror att jag har gjort vad jag har kunnat faktiskt. Men det räcker liksom inte att bara göra det, jag behöver hjälp från en annan hjärna.

I morgon är det tisdag och då vet i alla fall jag vad det betyder. Gå upp tidigt medan resten av klassen börjar ännu senare än ett eller till och med är helt lediga.

Jag älskar matte.

6 kommentarer:

  1. tänk dig mig

    SvaraRadera
  2. Du Maja, BRA att du gav 45 minuter en chans! Och vad bra att du nu mer vet att 45 är för länge att sitta! Det där med dyskalkyli... Det är något jag själv alltid trott mig ha, siffror av de olika skag har alltid fått mig att grina, eftersom jag aldrig förstått på vilket sätt de kan ha ett samband och ett sammanhang... Jag vet hur du känner och hur det är, jag var den som alltid fick gå till cp-sten, trög-sven och aldrig klarade av den "vanliga, enklaste lilla matte"... Jag är du och du är jag.
    Och vi kan inte siffror. Siffror som aldrig får mening, siffror som aldrig får samband och anknytning till det de så lätt och enkelt får hos andra. Jag har aldrig förstått VARFÖR jag aldrig kunnat lära mig, jag har aldrig förstått VARFÖR jag ska lära mig dem, jag har ladrig förstått HUR jag ska använda dem och till vilken nytta jag ska ha dem.. Ett enkelt telefonnummer kan jag inte lära mig, en uppställning vet jag inte, är det rea på något så innser jag att 20% är bra, men 50 är bättre, men hur mycket i kronor och ören det gör, det har jag för känge sedan struntat i.
    Vet du. När jag och Jenny var små, då tog morsan och Hasse kvällskurser (FRIVILLIGT!!!) i matte, bara för att försöka kunna hjälpa oss två. Ortoligt, inte sant. Jenny tror jag att det har gått ganska så bra med, nåja, jag vet att hon alltid har kämpat på hårt hon med, det har hon. Men jag. Jag fick fanken inte en siffra rätt... TROTS deras kurser, TROTS Stinas slit, TROTS alla extralärare, TROTS Micke som också fick traggla med mig... JAg fick aldrig godkänd matte A på gymnasiet. Då fick jag ta ett år på komvux. JAg fixade det inte där heller... Jag fick gå ett år på folkhögskola. DÄR...!!!
    Där tröttnade läraren på mig och sa som det iallafall var, att jag gjort stora framsteg. Och "gör du sista provet så går det kanske vägen". Jag var inte ens klar med boken. För det skulle jag aldrig hinna. Men han visste bad jag slitit genom alla år, så jag tror han var snäll och gav mig ett OK fast jag förmodligen inte förtjänade det. Allt för att jag skulle kunna söka vidare på skolor. För utan ett "godkänt" matte A tar du dig bara raka vägen till soc-kön, då har du inte (HADDE, ska jag nog säga, hur det är nu orkar jag inte ens tänka på...) ens rätt att söka minsta lilla skitutbildning någon stans.

    Faaaan vad jag ogillar siffror...

    Mina barn vet om mina bekymmer, de vet att jag inte kan hjälpa dem längre. Alva hjälper Wilma så bra så det inte är klokt, jag 'r SÅ stolt över att hon fattar något som, bara framkallar tårar och frustration hos mig...

    Så du Maja min Maja, OCH Julle, jag vet jag med hur det är att inte ha en siffra rätt... Och jag vet hur det känns att alltid bli verderad och (be)dömd till det mesta annat, jag vet "facket" man hamnar i, "bara" för att man inte kan siffror...

    BRA JOBBAT; vill jag bara säga till dig Maja, du kan faktiskt nte jobba hårdare än du redan gör! Fortsätt med det, gör alltid så gott du kan, för det är ju faktiskt DET som räknas. Innombords!

    Och det är ju DÄR som det i slutändan räknas mest av allt :)

    Älskar Dig.

    SvaraRadera
  3. Men jag frågade ju Stefan "Kan du förklara varför man gör såhär?"
    Får då svaret"Nej jag vet inte, det bara är så"
    Jaha så antagligen är det väl någon jävligt jobbig jävel som har hittat på en massa onödigt helt i onödan, hittat på en massa saker som inte har någon meningen eller förklarning.

    SvaraRadera
  4. Om jag kunde hjälpa dig så hade jag gjort det för längesen.Jag tycker du varit jätteduktig hela skoltiden och kämpat på.Jag tror dyckalkesi??är ärftligt.Fan då har du fått et av mig.Grattis!

    SvaraRadera
  5. Ja, fast dyslexi fick jag inte i alla fall, men det fick du ser jag :)

    SvaraRadera
  6. HAHAHA, bra kommentarer:) Grattis till er alla med dyslexi och dyskalkyli :)

    Jag har iaf klarat fram till matte C eller D. Inte minst så har jag klarat av medicinräkningen på första försöket, så helt tappad bakom skåpet är ja väl inte;)

    SvaraRadera

Gör mig glad här