Som ett brev på posten (fast lite större)

Tänk om man någon gång kunde få ett paket på posten. Ett som man själv inte har skickat efter och beställt utan ett fint paket som någon snäll själ har skickat till mig. Utan att jag bett om det.

Det tycker jag vore hur kul som helst.

Ni kanske får samma känsla som mig när ni ser en stor kartong i brevlådan, så stort så att locket nästan inte går att stängas helt. Ni tänker "Åh, hoppas det är till mig!" Oftast är det inte det, såklart. Oftast är det till mamma, eller så är det något man har skickat efter själv. (Och egentligen så är ju inte det helt fel heller, egentligen så ger ju det också den här sköna känslan. Fast jag är inte den som beställer saker tyvärr så jag får nästan aldrig uppleva den känslan.)

Helst vill jag få någonting kul varje vecka. Inte för att få en massa saker, utan bara för att få den där sköna känslan av att det sitter någon där ute någonstans som tänker på mig just precis nu. Och den känslan vill man ju känna ofta. En gång i veckan verkar rätt lagom tycker jag.

Tänk er att ni går ut en alldeles vanlig morgon, för att hämta in räkningar och kanske lite reklam. (Jag lever mig in i hur det är att vara vuxen och få massa räkningar. FY, vad tråkigt att bli vuxen!) Visst hade ni blivit glada, kanske till och med överlyckliga, när det ligger någonting mer i lådan än tråkiga gråa räkningar?

Tänk er en alldeles lagom stor kartong i en fin färg, någonting fint inslaget i silkespapper, ett kort litet brev och den där sköna känslan av att någon har tänkt på en i hemlighet.

(I fall ni undrar så hittar ni mig på hitta.se... ;)