lördag 27 februari 2010

Brev från Julia

Nu är det nästan tusen bestämt att jag och Julia ska åka till USA i sommar, den 21:e juni faktiskt. (På mammas födelsedag alltså) Vi kommer vara borta i femton dagar.
Idag bad jag om att få ett litet roligt brev från Julia, och här är det:


Saker Maja Axelborn får och inte får göra på våran usa-tripp i sommar:

- inte äta turkisk peppar 24/7
- inte slå mig på skoj, det gör ont :(
- inte skratta eller reta mig när jag är flygrädd
- inte lämna mig i sticket på planet med en illaluktande gubbe bredvid mig
- inte stressa upp mig i onödan

- säga uppmuntrande saker när jag skakar av oro
- sjunga med mig så att allting känns lättare
- gå i mitt tempo
- när jag säger att jag tror vi kraschar i havet svara att "nej det är jag säker på att vi inte gör"
- köpa en gosedjurskatt som jag kan kela med (eller helst en riktig)
- ta massa fina kort på mig, i min snygga rese-outfit
- sluta med något när jag säger sluta! (typ tjat om att jag inte får läsa min veckorevyn)
- alltid ha ett äpple i bakfickan
- skratta åt mina skämt (även om dom kanske inte är fullträffar hela tiden)
- inte kolla för mycket på mig med mamma-ögon

tack för mig hej.

-heeeej!

- på dig ;)




fredag 26 februari 2010

Bilder på Alva känns helt okej.

Inspirationen rinner över, jag är för trött för att orka resa mig men jag vet att jag måste för annars kommer jag explodera av alla bilder jag vet att jag missar. För ljuset försvinner, tiden rinner iväg, bilderna och idéerna exploderar och försvinner.

Så jag reser mig. Huvudet dunkar men jag gör det för bilderna. Eller snarare för mina idéer och för att förhindra en explosion. Tar fram fina kameran, tar fram ännu finare gamla kameran, letar fram någon klänning, låter Alva välja och så ska hon låtsas fota. Hon känner sig fjantig, men det gör inget. Hon kan ju det där, hon har ju sett mig, sett hur jag håller kameran. Så det funkar.

Och det blir helt okej, helt okej. Mitt huvud och mina idéer exploderar inte, bilderna blir helt okej, jag känner att "Ja, helt okej". Helt enkelt.





































































måndag 22 februari 2010

Alva och en jättefin kamera













J
ag hade köpt så himla fina skor och så ville Alva bli fotad så jag tänkte att jag fotar fina Alva i mina fina skor!
Dock så blev det mörkt alldeles för snabbt så bilderna blev sådär men med lite redigering vågar jag ändå visa er de här två.
Det blev inte så mycket med skorna, jag tyckte att själva Alva var mycket finare, fast hon har fruktansvärt mycket mönster på sig.
Och mormors gamla fina kamera - åh!




torsdag 11 februari 2010

Min fina lilla kamera är så fin

Kaffehjärta.

















Lite färgglatt sådär. Jag vet inte om jag ska göra ett matreportage eller inte, vi får se. Jag har i alla fall fyra bilder än så länge, och jag gillar det för det är så färgglatt och fint. Det är Julias vardagsmat, ungefär.




























































Jag klädde ut Julia i lite blandade kläder. Hatten är farfars oanvända gamla busshatt, tror vi.
Tänkte använda en av de här till en fotouppgift, "modebild" men inte just den här, utan en mycket bättre. Men så att ni vet.














Idag fotade jag lite i studion. Resultatet får ni se när alla uppgifter är klara, men lite kan ni ändå få se här.












tisdag 9 februari 2010

Idag kom jag på att tisdag är ett fint ord


Det här är det första inlägget jag gör på den nya datorn. För ja, vi köpte en ny igår. Jag älskar den redan, undra om det är för att den är mörkröd? Hm, jag vet inte. Eller så är det bara för att den är så smidig och fin så att man kan sova med den om man skulle vilja det. Egentligen så är det ju det jag alltid har drömt om, ligga och gosa i sängen och se på film när man vet att man egentligen borde sovit för flera timmar sedan.
Det braiga just nu är att om Julia kommer in på musikal till hösten så kommer hon få en egen dator så då blir den här lilla fina min alldeles egna. Och varför det? Jo, för i morgon ska vi antagligen åka och kolla på en till. Efter att jag har lyssnat på Björn Starrin från klockan halv nio till någon gång på eftermiddagen, plus sett Smala Sussie (Fan, nu glömde jag baka kladdkaka att ta med) så åker vi och kollar på en ny liten bäris.
Måste dessutom köpa kaffebönor tills på torsdag för då ska jag fota i studion och det tycker jag ska bli kuligt.

Nu blev det här inte riktigt som jag tänkte mig, men det är mycket roligare att skriva på en bärbar än på en vanlig. Men det här ska inte hända ofta. Jag ska tänka ut något riktigt fint och bra snart.

Men tisdag är ett fint ord.

måndag 8 februari 2010

Ett sjukhusbesök

Idag var jag på sjukhuset för första gången som "vuxen". Jag har alltså från den åttonde januari lämnat barnavdelningen och det första nya besöket var idag. Det var... Konstigt. Inte för att det var så stor skillnad på att vara barn och vuxen, utan att det var ingen som var alls lika trevlig som man är mot barn. Jag kan ju faktiskt berätta.

Jag hade tid kvart i nio. Det visade sig att det var minst en kille till som hade precis samma tid som mig, och det störde mig väldigt mycket. Jag tycker att det är fuskigt att boka in så många på samma tid när man ändå bara måste sitta och vänta. Jag fick vänta på min tur i en halvtimme fast jag redan hade en förbeställd tid.

När jag väl kom in var det inte bara jag och doktorn i rummet som jag antog. Nej, här var det fyra kvinnor i vita rockar med eller utan leende på läpparna. Jag har ju varit en del på sjukhuset tidigare och om det har varit med någon extra person där inne har de alltid frågat om det har varit okej att den och den följde med. Och då har det varit okej. Men nu kändes det mest konstigt att det stod fyra människor och kollade in i min mun och i min jävla näsa. För jag skulle visst gå till öron, näsa & hals. Då var man tvungen att sticka in en sån där jävla vidrig, äcklig och iskall pinne i munnen samtidigt som någon petade mig på den där fjongen långt där inne! Och så skulle jag "Aaaaandas, aaaandas, flååååsa" Vafan då för?! Blä. Jag hatade verkligen det där när jag var liten, jag var nära att spy flera gånger, men jag antog att det fick man inte när man var på vuxenavdelningen.

Det känns ju dumt att klaga över det där, men det är faktiskt lite obehagligt att ha människor man aldrig har träffat förut stå och glo rakt upp i min hals och näsa, när jag inte har en aning om vad eller varför de gör som de gör. Även fast de är sjuksköterskor, doktorer eller vad man nu är.

söndag 7 februari 2010

Lilla, stora, fina, rödhåriga människa

En man i ett mörkt garage. Det kan ju kännas lite konstigt. Lite konstigt var det, men det luktade gott. Det luktade farfar. Och han tände när vi kom in. Så det var okej, helt okej.

Jag, Malin och Wilma. Eller Ylva, Alva, Amanda, Mimwla och allt vad han nu trodde att Wilma hette. (Fast de har träffats många gånger förut var det inget annat än "Wilma" han kunde komma på)

Vi gick husesyn och det var faktiskt ett sånt ställe som är jävligt fult men som hade gjort sig bra på bild, ja, jag kunde gjort en fin liten dokumentär helt enkelt. Husesyn var nödvändigt för jag har nog egentligen aldrig varit där inne förut. Bara när jag var liten och stått i dörren när pappa har pratat med någon som låg under en bil. Annars har jag stått utanför, kikat in i fönstren för jag har alltid funderat på vad som finns där inne i det fulaste huset på gatan.

Men nu fick jag äntligen reda på vad som fanns där inne. Jag kan inte berätta något annat än flaskor, dunkar, någon slags traktor (jag kan ju ingenting om det där) och tusen småsaker som verktyg och annan skit som inte gick att urskilja för allt hade liksom samma nyans: Svartgrå.

Det roligaste jag och Wilma hittade var en bilhiss. Där hissades vi upp lite försiktigt, och hallå, vi lever faktiskt, båda två, utan den minsta lilla skadan faktiskt. (Om "skada" nu inte räknas som lite svarta händer)

Alla fick en varsin stol, eller någon form av stol. Malin fick en plastlåda som sprack lite här och var. Jag fick en förvånansvärt fin stol för att hittas inne på ett mörkt kontor.

Wilma frågade om hon fick en öl. Inte för att dricka, utan för att se vad som hände om man skakade den. Det fick hon såklart inte, är man snart elva blir man full bara man kollar på en öl. (Eller hur?) Hon fick inte ens köpa en för femton kronor. (Blir man full av det också?)

Men alla som känner lilla stora fina rödhåriga Wilma vet att hon gör ungefär precis som hon vill. Hon blev sur, smällde igen verkstadsdörren men ångrade sig och öppnade och skrek till Malin: Det här ska du få ångra! (Ungefär något sånt, har för mig att det hade någonting med döden att göra men det här var det närmsta jag kunde komma på)

Efter en liten stund kom hon tillbaks med Malins öl i handen, halvt öppnad med skum lite här och var. Så går det när man inte låter Wilma få som hon vill! Fast hon hade ju faktiskt lagt 15 kronor till Malin där inne... Så helt dum är hon inte, fina lilla stora rödhåriga Wilma!

fredag 5 februari 2010

En liten liten önskan

Ni väljer en bok med fint omslag.
En bild på ett ensamt träd eller en ensam människa framför en helt tom vägg.
Ni tycker att den verkar fin, poetisk på något sätt.
När ni väl öppnar boken och läser första ordet, första raden, första sidan är det inte som ni väntat er.
Det är bättre.
Och ni kan inte sluta läsa.

Ni drömmer er bort, ni fastnar och lever er in.
Ni berättar för alla ni känner att ni har läst världens bästa bok,
ni kan fortfarande inte släppa tankarna på boken fast ni har läst om sista sidan minst fyra gånger.
Ni drömmer om den, pratar om den, tror att det är verklighet.

Ni älskar den.
Och det bästa. Jag har skrivit boken.
Det är min önskan just nu, just idag.
Bara en liten önskan.

torsdag 4 februari 2010

onsdag 3 februari 2010

Lite färg



















Jag lever lite i alla fall, men det gör inte min dator så hej hej.